Den där om att det alltid händer på måndagar

Han står och svär inne i vårt badrum när vår tvättmaskin gått sönder och skriker och svär och blir alldeles svart om munnen, skojar jag, men han är för sur för att tillbakaskoja. Det rinner vatten överallt och snart kommer vi få betala skadestånd på flera biljarder, det har han läst händer vid vattenskador. Jag säger att han ska flytta sig, så jag kommer till. Jag är den händiga av oss, det vet vi båda två. Men han svär att förstör inte! och då blir jag sur och går och tittar klart på Downton Abbey istället. Skiter i honom och den djävla tvättmaskinen: har kommit hem med huvudvärk och tröttheten hänger med händerna runt mina axlar.

Han ska gå ut med sina kollegor. Han har varit ute varje kväll i evigheters evighet. Det är kompis som ska spela skivor där och en kollega som håller på att skiljas och behöver stöd. Jag mår mest skit och vill vara hemma och vara hemma. Säger förstår du inte att jag mår dåligt? Att det har hänt något jättehemskt, som jag inte är redo att skriva om på den här bloggen, det har bara gått en vecka. Jag behöver honom. Men han lämnar mig.

Jag vill inte bestämma hur han ska göra. Jag vill att han ska stanna med mig. Jag vill att han ska ha kul. Jag vill att han ska stötta mig. Jag går med trötta fötter för att handla sushi och tänker att om det här var för två år sedan skulle han sprungit efter mig. Men det är inte två år sedan och jag går själv.