Den där om att vänja sig

Jag och Stolte mannen har inte sett varandra på hela veckan, har jobbat om varandra, gått om varandra, tränat om varandra, varit på galej, på event, varit en röst i telefonen, en lapp på köksborden, en doft i kudden.

Så ringer jag honom, fredagskväll säger kom och möt mig, kom och möt mig, kom och möt mig! jag på halvsprång, ett halvlångt ben före det andra, han lite mer långsamtgående. Jag på väg till en spinninglokal, han på väg till nattjobb. Vi möts på perrongen. Jag ser honom komma gående från långtbort, han har min halsduk. Jag sticker ner min näsa i hans halsduk, som jag har på mig. Blir blyg. Jag är blyg för min egen man. Han ler så att ögonen blir springor. Jag gömmer mig bakom en pelare, han säger hoho? Hoho, lilla Jen Jen? Jag piper:

jag är nervös, jag blir blyg, jag vågar inte titta på dig!

för det har gått fyra dagar sedan jag tittade på honom sist.

Och han fnissar. Säger hoho, jag har din halsduk, för den luktar Jen Jen,

och jag fnissar. Fnissar. Fnissar hihi, jag har din halsduk, för den luktar du. Du du du du.

Sen måste han snabba med tunnelbanan, för han ska till jobbet. Jag tittar på honom mellan två fingrar, det enda jag klarar av för att kroppen inte ska sprängas i små blygatomer. Han raspar på min kind med sitt skägg. Säger att jag är snyggast i världen. Jag pussar på honom: han innanför tåget jag utanför, bryr mig inte om att folk tittar i osmyg. Klappar hans kind. Tar bort handen från ögonen. Ser rakt på honom. Ser honom. Och när jag äntligen vänjer mig vid tanken att den där mannen är min man, på äkta, då åker tåget.