Den där om att lära eller lura, sy eller svära

Jag vet inte vem jag försöker lura eller lära, men jag kan inte sy. Jag är träslöjdselev. Nu har jag i alla fall köpt lingontyg som jag ska sy i och svära på.

Sofia - dags för den där bloggskolan i att sy klänning?

Den där om snipp, snapp...

Det blev så fel där någonstans på vägen, det där med stolen. Eller det som numera kallas den jävla stolen. Jag vaknade på morgonen med arga tankar kunde inte tänka på något annat det var stolenstolenstolenstolenstolenstolen och jag var så himla arg på mig själv att jag mådde illa. Jag ville sätta mig i sträckbänk och slå mig själv på fingrarna - sluta tänk!

Men man kan inte sätta sina känslor i sträckbänk. Man kan inte slå sina tankar med linjal. Det är bara att låta leva och hoppas att med låt lev så kommer inte tänka mer.

Det var något som blev smutsigt på vägen. Känslor som trampades på och Stolte mannen och jag hade en av de sämsta tiderna vi haft tillsammans någonsin. Jag skrev inget om det här, för det var vårt bara vårt och jag var rädd för vem jag faktiskt blev. Jag blev arg. För en jävla stol, men mer än det, att han satte någon annan framför mig.

Så idag, på jobbet så får jag meddelande från en fin kollega som läser min blogg (hon trillade in, läste och fattade att det var jag) som skrev att du, på Myrorna finns din stol!. Min stol fanns på Myrorna. Min stol finns nu i vår hall. Den har inte samma tyg, men det är min stol. Min stol. Min stol.

Och man skulle kunna tro att sagan slutar gott med att stolen kostar halva priset och att taximannen som körde mig hem bar den upp för trappor, men mest står den nu i vår hall och påminner mig om hur missunnsam jag kan vara. Missunnsam så att inte ens jag känner igen mig själv. Den där stolen slår mig på fingrarna varje gång jag går förbi.

Den där om att jag har haft ihjäl herr Basilika

Jag har haft ihjäl första egensådda växten. Tänkte att ni ville veta. I all hysterisk entusiasm över att flytta ut till Lilla Grekland glömde jag bort att basilika inte vill ha sol. Nu är basilika död.

Ja och ps så kan jag skriva att jag kommer skriva lite sådana här små notiser från och med nu, för dels tycker jag att det är lite kul att läsa hos andra, men mestadels är det för att jag det här året har satt knut på mig själv att skriva fint och på mitt sätt, ni vet. Och när jag bara ska göra det så får jag skrivkramp och då är det bättre med det här. Blandat.

Den där om den lenaste handen på min kind

Älskade Haren väljer rubrik.

Se upp där nere, nu kommer jag! rakt ner från piren rakt ner mot mina barn och hon som är tre år skrattar så hon nästan kiknar i sin badring. Guppande på vågor och blåläppad för att hon inte vill gå upp, inte än. Han som är fem kan redan simma och suckar lillgammalt mot mig att måste jag vara så himla löjlig, mamma? Tänk att jag fått ett lillgammalt barn. Vem hade kunnat tro?

På stranden under ett slitet blått parasoll sitter Stolte mannen med vår sexmånaders. Vinka till pappa och Betty manar jag på och vi vinkar. Sen kapplöpssimmar vi in mot stranden och jag vinner, för jag tror inte på det där att låta barn vinna för att de ska vinna.

Vi familjen Trappcyklar mot vårt sommarhus och Betty sitter i banstol fram på Stolte mannens cykel, för jag förstår inte hur man kan ha sina barn bakom sig. I huset somnar barnen i en enda hög i den enda sängen. Den knarrar, men det gör inget, vi vaknar ändå klockan fem på morgonen allihop av grannens tupp som Stolte mannen vill nacka och tillreda.

I kryddlandet har vi basilika och körvel och timjan och i trädgården äppelträd med äpple som ingen äter. Det ligger leksaker över hela gården och ingen städar. Och ingen som bryr sig. Ibland kör vi storstäd alla ska och måste hjälpa till och då är det fint, men bara då.

I köket står ett stort träbord vid spisen står Stolte mannen på golvet ligger Betty bredvid Betty sitter Majken bredvid Majken står Henry vid bordet sitter Jenny och sch:ar alla för mamma måste ha tid att skriva. Det är alltid högljutt och skrik och skratt. Det är kel och kittel och inga förlossningsdepressioner eller barnkolik eller nybliven pappa som jobbar övertid. Det är inget nu har vi inga pengar, igen och inget men alla andra får ju! Det är kel och kittel. Kittel och kel.

Den där om en bonusbild på min man i tajta träningsbyxor

Och ja, det kan hända att han "fyllt ut lite", som vi säger här i Stockholm.

Den där om lilla Grekland

Ni som läste min bröllopsblogg förra året vet att vi gick all in med vårt trädgårdsland ute på Stolte mannens föräldrars lantställe. Det här året är det till att gå bananas på vår balkong. Vår balkong heter Lilla Grekland. Var redo för tidernas bildkavalkad av Lilla Grekland.

Från början är inte Lilla Grekland något att hänga i granen (däremot har den tidigare ägaren lagt sin gran där, fullt med granbarr, ej helt okej). Fågelbollarna på golvet är till vår koltrast, som heter Lisen. Uppe i taket hänger jordnötterna till alla grönfinkar, eller vad de är. Stolte mannen har en favorit som han kallar lille Rufs, för han har lite rufsig frisyr. Sen har vi några råkor eller skator eller vad det nu är, som heter Märit, Håkan och Sonen.

Utanför balkongen har vi en hackspett (Stolte mannen är helt säker på att det är en hackspett, jag är lite osäker).

Och rådjur.

Nu har vi hängt fågelmaten utanför balkongen för fåglar städar faktiskt inte efter sig och det blir förbaskat stökigt när de ätit. En kompis berättade i helgen att de hade en tam kaja, den bodde på deras balkong. Det tyckte jag var tufft och taskigt samtidigt.

Nu har vi oljat Lilla Grekland. Sen vill alla möbler och lampor och växter och jag flytta ut. Visst kan man bo på en balkong? Om nej, det bryr jag mig inte om. Jag kommer vara som den där kajan.

Den där om planering schasmering

Stolte mannen vill göra en budget innan vi bokar Istabill Istanbull Istanbul. Jag börjar alltid gasa köra hårt krasch and brinn. Nu är det en massa men midsommar då? Vi måste ha pengar i Berlin och Dublin också! Och soffan vi ska köpa?

Så nu ska vi lägga budget. Smart, men så himla... inte jag.

Den där om mer knas

Om man ska till Istanbul kan man billigast mellanlanda i Amsterdam. Vänta tolv timmar. Sen komma fram kvart i ett på natten. Nej på den, va?

Den där om att det redan är klart

Problem nedan redan löst, vi drar såklart till Istanbul!

Den där om vart ska du gå?

Jaha. Nähä. Våra planer på en juniweekend i St Petersburg föll i stöpet pga visumkrångel. Var åker vi nu då? Va? Var åker vi?

Den där om dagens misstag

Dagens misstag var när jag handlade en skitdyr kruka på Granit, kom hem och kom på att man kunde göra egna.

Den där om att mitt snobbiga musikaliska jag vill begå självmord

Jag har gett upp att få en tuff tränings- och springlista och har gett upp och in och lyssnar nu på den musik jag tränar bäst till: Britney, Danny och David Guetta.

Den där om bildens vara eller icke vara

Det här med att lägga upp kort? Ska man det? Jag kan tycka att det är lite tråkigt, men samtidigt kul. Tråkigt om man gör a la Popmorsa och lägger ut tusen kort på sina vänner, som folk (jag) bara scrollar förbi för att... det är skittrist. Kul om man lägger upp fina bilder på sina barn och saker som händer a la AMO. Nu har jag inga barn. Inlägg med bilder får inga kommentarer hos mig. Vill man ha bilder?

Den där om att återvända

Det där dåliga samvetet som vissa somliga har för att de inte besöker sina föräldrar tillräckligt, det har jag för mina vänner i Skåne.

De tumlar runt mig och retas över att jag bytt landskapskod från nollfyrasex till nollåtta de petar mig i sidan och fnissar och jag mår så himla bra med dem. Vi är inte så lika längre samtidigt som vi är mest lika i hela världen.

Vi åker bil långt långt och tar foto på varandra i en annan del av Skåne, med havet i bakgrunden. När vi står i kön till att beställa mat vet jag vad de kommer att beställa innan de faktiskt gör det. Det är samma gamla vanliga, fast nytt. Vi gapskrattar mer än vi fnissar. De byter ogenerat om till mjukisbyxor när vi kommer hem till lägenheten. De kissar med öppen dörr och skriker åt en annan att höja musiken.

De är så fina, de som flyttat tillbaka till byn vi kommer från. Jag räknar och fingrarna räcker inte till för hur många år vi känt varandra nu. Tjugofyra år kommer vi fram till. Det är mycket.

På kvällen kommer den enda av oss som fått barn över. Barn borde finnas i ekvationen flytta tillbaka till byn plus långt förhållande. Men för oss är det inte självklart. Det finns en barnlängtan, men ingen brådska. Vi diskuterar niqab- och burkförbud och jag är förvånad över hur ense vi är. En liten ö av extrem tolerans i ett hav av främlingsfientlighet. De smeker mig med kärlek över kinden, jag är alltid välkommen.

Så somnar vi mindre buller, mer huller i soffor och vaknar av att hunden skäller. Det är dags att gå hem till mina föräldrar. Jag tar mina påsar från Kiviks musteri i en arm och kramar vi ses snart med andra.

Den där om att min bror och jag önskar en glad påsk åt er alla!

Den där om min kompis barnmorskan

Jag hoppar in i lokalen och kramar henne bakifrån. Vi pratar en stund, sen frågar hon om vi fått missfall. Hon vet såklart, för hon vet sånt. Hon känner alltid på sig vad som hänt med min kropp sedan vi senast sågs. Ett tag bodde vi ihop så länge att hon kände på sig när jag behövde gå på toa. Jag har slutat ifrågasätta och undra, jag bara okejar i huvudet. Jag svarar ja och tittar ner i bordet. Hon nickar. Det var bra, det där barnet som bildades i din mage mådde nog inte så bra. Det går bättre nästa gång. Sen ger hon mig en massa information som barnmorskor kan. Att vara kompis med en barnmorska visar sig vara bra. Jag får veta när vi ska ligga för bästa bebisgörande och annat bebisviktigt. Nästa gång vi ses är du säkert gravid igen, ska du se! säger hon när vi kramas hejdå.

Den där om att inte rädda världen

Stolte mannen tjänar denna månad innan skatt nittioentusen kronor. Det provocerar mig så förbannat mycket, att han kan sitta och knappa lite på en dator och tjäna så där mycket. Utan att rädda liv, utan att göra så mycket, bara "jobba med data". Han är ju inte korkad, han gör säkert ett bra jobb och såklart är jag nöjd över att få ta del av pengarna, men det känns så himla äckligt. Sen gav han i och för sig bort hälften till skatten, men ändå.

Den där om ny info

Jaha, det kanske är dags att uppdatera den där inforutan om sig själv? Den här till höger. Där stod att jag var förlovad och chefade för 70 pers. Nu - gift och tillbaka på ruta ett.

Närå. Alltså jag får behålla min gamla tjänst till ungefär 50%. Och nu är jag på en annan avdelning, där finns det inte 70 pers att bossa över, nu bossar jag bara över cirka tio. Så:
50% bossa över 10 pers.
50% vara under den som bossar över 70 pers. Gud vad konstigt att den som jag lärde upp för två år sedan nu kommer bli en av mina chefer...

Den där om att gå hem efter tre timmars krismöte med huvudvärk och knappa in ams.se

Vi blir kallade på måndagsmöte i kontorets styrelserum och jag skojar med en kollega att det måste vara allvarligt, eftersom vi ska vara i styrelserummet.

Jag sätter mig i solen, alltid där solen lyser in. Vår chef sätter sig framför oss och jag hinner tänka att hon ser väldigt bister ut innan hon låter bomben falla. Det blir tyst i lokalen innan en av mina kollegor brister mer än utbrister. Du måste skoja?

Hon skojar inte. Verksamheten på vårt kontor ska helt omorganiseras och de tjänster vi har nu, som de ser ut just nu, är puts väck.

Den där om att man skulle ju kunna tro att man lär sig av en gardin och inte syr vidare...

Den där om världens fulaste gardin

Jag har sytt världens fulaste gardin av ett fint litet stycke tyg jag hittade. Det kan ni se på den här filmen. Vad som inte framkommer är att Stolte mannen springer runt och retar mig. Det är han jag fjortonårsfnissar åt. Borde vara Kvinna och säga till på skarpen.

Nästa gång.

Den där om vad som händer på balkongen

Jag sitter och läser min bokklubbsbok som väger ett ton och aldrig tar slut. Stolte mannen har satt ut sin bönplanta för att den ska få känna på hur det är i riktiga världen och vi har några chilis på tork.

Måste verkligen inreda den där balkongen lite bättre...

Den där om vad ni borde läsa idag

Christinas "När kuken har råkat växa in i huvudet och idioti därför förväxlas med moral".

Den där om att varken veta in eller ut

Rubrik fyra kommer från A.M.O.

Han snyftar i telefonen. Jag hör knappt vad han säger och trycker med en hand in blyertspennan i den andra handen för att inte själv börja gråta, för att ha något annat att koncentrera mig på. Smärtan. Jag vet att den inre smärtan alltid vinner och jag lägger bort blyertspennan, gnider med tummen över det gråa märket ungefär samtidigt som den första tåren trillar på bordet.

Snälla lämna mig inte jag gör vad som helst vad som helst vad som helst. Jag gör vad som helst. Jag har ju köpt oss en lägenhet, en lägenhet en lägenhet. Jag gör vad som helst. Kan jag inte få komma över? Jag lovar att bara stanna en stund, jag ska inte stanna länge, jag vill bara se dig, se på dig, vara dig nära.

Jag tittar på klockan. Det börjar närma sig tolv, men jag ska inte vara på föreläsning förrän sent imorgon. Jag telefonnickar. Han får komma. Han får göra vad som helst.

Han ligger i min säng och det är som det brukar, men inte vanligt. Han stryker mig över ryggen och jag blundar. Han hand upp och nerklappar och jag vet inte vad jag ska säga. Hela min mage, hela min kropp är full av ord som vill ut, men jag håller dem inne. Jag vill inte ångra mig, vill inte ta tillbaka, måste vara stark måste kämpa för oss båda, för att ha ihjäl oss båda, jag har ihjäl det som är vi.

Hans hand glider in innanför mitt linne och jag vet att det är fel. Det är så djävla fel, jag kan omöjligt stoppa det fysiskt. Hela min kropp har satt upp beredskap, hela alarmet har gått igång, men alarm hjälper inte om inte apparaten fungerar. Min kropp, min apparat, är trasig. Den vill känna hans händer över hela mig. De skriker efter hans händer. Det är ett fasligt liv.

Det där var nog det svåraste jag gjort. Att säga nej den kvällen. Att kämpa för något som kroppen visste in, men som hjärnan visste ut. 2006. Det känns som igår, men det är snart tio år sedan.

Den där om utvecklingssamtal

Jag sitter mitt emot min chef. Vi har utvecklingssamtal och det är över. Hon är på väg att resa sig, men sätter sig igen. Hur mår du, förresten? undrar hon. Jag känner hur mina ögon börjar tåras. Gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte gråt inte maler jag i huvudet. Vi har fått missfall. Ah. Vilken vecka? undrar hon. Nio, tror vi. Nio, en jävla skitvecka, innan jag fick båda mina barn fick jag missfall i vecka nio. Båda två. Men sen gick det bra. Och det är så bra, för hon reagerar som jag vill att folk sa reagera: inte med ledsna ögon, inte med herre Gud, utan med... normal ton. Det är normalt. Jag är normal. Inte som sjuksköterskan jag pratade med precis när det hända som inte visste vad hon skulle säga och lilla gumman!ade mig.

Den där om låtjenny

Vi är bjudna på ett bröllop i sommar. På inbjudan stod det att när man osa:de skulle man även önska en låt som skulle spelas under kvällen. En låt. EN låt. Det är nästan det enda jag tänker på just nu, vilken enda låt som ska representera mig på våra vänners bröllop. Jag har ångest. Jag har hybris. Stolte mannen sa att det var enkelt och att han skulle välja en låt från Top Gun.

En enda låt. Som säger "hej, det här är Jenny!".

Den där om alla trettonårsmyter

När jag stod i duschen för en stund sedan kom jag på hur många myter jag gick på när jag var runt tretton. Tretton måste ha varit min mest lättlurade ålder. I mitt fotbollslag gick det ett rykte om att om man inte duschade när man hade tränat så åkte fettet (som man ju så klart svettades ut) in i kroppen på en igen.

Eller när jag skulle börja sjuan och min kompis i sjuan sa att man var tvungen att ha smink på högstadiet, annars skulle man bli mobbad och jag tvingade iväg min mamma (som aldrig sminkat sig i hela sitt liv) till H&M för att köpa mascara och Mimmi Pigg-läppglans.

Måste komma ihåg detta om jag får en dotter som blir tretton någon gång. Lära henne, så att hon inte får en sån där korkad fas.

Den där om att kan vi inte bara lägga ner nu. Heal the world. Måla nagellack.

This Little Piggy Went to Hell

Den där om när jag upptäckte musik för första gången

Rubrikuppdrag tre får jag av Sven som lämnade en underbar kommentar.

Drivans blomma har smält ner och dött. Maj och juni har blommats mest. Det är augusti, nittonhundraåttiosex, så där. Jag går på sexårsträff men är ledig för sommaren. Jag sitter i min farfars knä i hans traktor, som han ibland lånar ut till grannen. Bakom sig har han en radio som är täckt av spindelnät. Luckan som ska hålla in batterierna har försvunnit för längesen och när vi kör på den ojämna vägen trillar batterierna ut om man inte håller för luckan. Håll för luckan, Jenny! skriker han och jag svarar bara om jag får se dina löständer!. Han låter sina löständer åka ur munnen och jag vrålar av sexårsskratt. Det är jag och det är farfar. Och Svensktoppen.

Svensktoppen var allt jag kände till i musikväg, allt jag kunde referera till, förutom Taube. Min lärare i lågstadiet lärde oss alla Taubevisor utantill. Jag kunde sjunga hela Oxdragarvisan utantill, men hade tappat orden till Blinka lilla stjärna. Och Mikael Wiehe. Mamma stod och vickade på höfterna höger – vänster – höger i köket och sjöng med

Leva vårt liv tillsammans

Dela vår tid tillsammans

Så ska det bli

Hela vårt liv.

Tills jag blev sju år och åkte med i min bästis bil på sommarsemester, hon fick välja musik och jag låtsades sjunga med lika högt i musiken som hon till

They can beg and they can plead

But they can’t see the light,

that’s right’cause the boy with the cold hard cash

Is always mister right,

’cause we are living in a material world.

Jag gillade aldrig Madonna.

Sen hoppade jag från grupp till grupp och studsade mellan olika musikgenre beroende på vem jag umgicks med, eller vilken kille jag var intresserad av. Sommaren nittiofyra lyssnade jag på Nirvana och var stormande förälskad i Gabbe.

Så började jag på universitetet och blev säker i mina val. Jag visste vad jag gillade och vad som var rätt för mig. Jag började hungra och söka, överlycklig när jag hittade vad jag sökte. Hade dejtat dj:s och killar i band och killar utan band. Jag hade lärt mig och blivit upplärd och kunde nu säga ”jag gillar…” utan att fråga ”vad gillar du?”.

En av de där dagarna i början av min studietid åkta jag och min bror bil tillsammans och han satte på en låt och sjöng med. Den bästa låten i hela världen!. Min bror hade en ny bästa låt i hela världen varje vecka. Jag frågade vem det var och han svarade.

Några år senare kom den där som sjöng den bästa låten i hela världen! till vårt universitet och spelade. En kille i min klass kände honom och hängde med honom hela den helgen. Det var en av de där killarna i klassen som jag inte gillade alls. Han var bullrig och högljudd, tog all uppmärksamhet på föreläsningarna och fick de högsta betygen. Jag vände mig till min kompis och sa att den där jävla killen säkert hängde med bandkillen för att få ligga.

Så gick jag och gifte mig med den där störiga jävla killen i min klass. Och den där bandkillen, som jag och min bror lyssnat på i bilen sju år tidigare, sjöng på vårt bröllop.

Den där om ifall jag var din hemmafru

...så skulle jag dricka en jevla massa vin på lördagen och bakisbaka på söndagen.

Den där om att vara osugen

Vet ni? Jag tror att jag har tappat sugen lite, jag sitter och pillar på tangenterna, men det kommer inget...

Den där om uppförsbacke

I min skalle så låter det så här: vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton vi skulle ha varit i vecka sexton. Nu har jag i alla fall fått mens, så nu kan vi börja göra barn igen.

Den där om nya grejer som flyttat in till oss

Våra plantor som var små är nu skitstora. Jag drömmer mardrömmar om att de ska komma upp i sängen när jag sover och vira sig runt min kropp så att jag inte kan andas. Ibland får växterna då bo ute i salongen.

Vi förstorade upp två av bilderna från vårt bröllop och skulle sätta in dem i ramar vi hittat på loppis. Men en passade så klart inte ramen, så nu står endast en på Stolte mannens sängbord och skriker av ensamhet.

Ikväll ska mina bästisar komma hit och äta tapas med mig och min man. Det blir tredje kvällen med vin. Jag känner mig som en romare. Igår träffade jag mina bloggbästisar och blev glad i hela djävla kroppen för att Internet finns och gör så att jag får hänga med några av världens bästa folk.

Den där om att säga grattis till Iran

För några dagar sedan tog vi upp en kär gammal tradition och sa grattis till Iran. Idag är det romernas födelsedag och vi ska ha folk över på tapas. Det bor romer i Spanien. Det gör det faktiskt.

Den där om jordens undergång

Rubrik två, som ni gett mig.

Jag vaknar av att han står och tittar på mig med en kaffemugg i handen. Jag tittar tillbaka, rakt in i ögonen, tittar tittar. Slickar mig om läpparna som är torra. Sträcker ut en hand, vill smeka honom över den tärda kinden. Han sätter sig på min del av sängen, så att jag når. Jag tittar i hans kopp, rynkar på näsan. Du borde inte dricka det där… mumlar jag. Jag vet, men det har du sagt länge nu, svarar han. Jag kokade vattnet länge på spisen, länge länge så att bakterierna skulle försvinna. Jag nickar sakta, tar hans sjuttiosju-åriga hand i min, den är tunn, tunnare än vad jag trodde att hans hand skulle vara i den här åldern. Jag ögonler honom. Han har aldrig klarat sig utan sitt kaffe. Utan frukost, men inte utan mitt kaffe.

Stolte mannen kryper ner under täcket, kryper tätt intill. Han är kall om fötterna kall om händerna kall längs benen kall på magen. Jag ler mot honom och minns du när vi var trettio? då frös jag hela tiden och du var varm. Jag brukade stoppa in mina händer innanför dina byxor och du brukade tjejskrika. Det gillade jag. Han ler mot mig och tar mina händer i sina. Vi ligger och tittar på varandra, behöver inte gå upp, går inte upp. Vi förundras över att kunna vara ihop, kunna vara två. Han börjar jag kanske ska… men avslutar inte meningen, för det finns inget han borde, det enda vi bör just nu är att ligga här, ihop och tillsammans. Jag vänder mig sked mot honom och tittar ut genom fönstret. Det är grått och mörkt. Ett mörker som jag aldrig trodde jag skulle få se. Våra äppelträd står som fornminnen från en tid som brukade vara. Han hostar mig i nacken och jag vet att han försöker dölja det. Tror du att vi någon gång kommer få äpplen på träden igen? frågar jag, fast att jag vet svaret. Han svarar inte. Jag smackar med läpparna, låtsas att jag äter äpplemos. Du har aldrig gillat äpplemos, säger han. Jag vet.

Jag slumrar i Stolte mannens famn, jag vaggar mellan verklighet och dröm, vet inte vilket som är vilket. Kliver på linjen, en tunn tråd. Känner hans mage mot mig rygg. Jag börjar skaka Stolte mannen börjar skaka sängen börjar skaka väggarna börjar skaka det mullrar och jag griper hans hand. Han nynnar i mitt öra jag känner inte igen melodin han nynnar nynnar högre och högre, försöker utesluta mullrandet. Ett fotografi från vårt bröllop trillar ner från väggen, jag försöker resa mig upp för att ta hand om det; göra något, orkar inte ligga still, men han hindrar mig. Glaset som satt framför fotografiet har för längesen trillat av. Gått sönder. Han smeker mig längs ryggraden nej, stanna, det slutar snart.

Jag tar täcket och lägger det över oss över våra kroppar över våra huvuden gömmer oss för någon som finns där ute, gömmer oss för världen och det som inte längre är världen jorden. Min mage knorrar och jag drar in luft åh, hörde du? Det var längesen min mage knorrade det var längesen min mage åt det var längesen jag hörde min mage det var längesen jag tänkte på min mage det var längesen jag tänkte. Stolte mannen ålderdomsfingrar på min mage. Följer navel mot revbensunderkant mot ärr mot blåmärke, valsar vidare mot bröst. Jag fnissar. Han säger att han älskar att jag fnissar. Vi ligger med täcket över oss, över hela oss och något mörkt drar förbi fönstret. Han stelnar till, behöver inte säga åt mig att vara stilla. Jag är still, har legat still hela mitt liv känns det som. Jag vill titta ut men jag får inte för mig själv. Jag tänker på mina söner och döttrar, de som lever och de som dött. Jag tänker på min mamma och på min pappa. På min bror och min brors barn. De som lever och de som dött. Jag vänder mig mot Stolte mannen, som fortfarande stelligger. När tror du att vi dör? frågar jag. Han svarar inte.

Den där om att vi kanske har haft fel hela tiden

Vi är ute och äter med Stolte mannens bror och dennes kanadensiska flickvän, modell tjugo år yngre när Stolte mannen och bror börjar ping pong-konversera angående kvinnlig och manlig sport. Fram och tillbaka fram och tillbaka. Bror menar att killar är bättre än tjejer på sport. Punkt. Ingen plats för reflektion eller analys. Stolte mannen menar att det handlar om uppfostran och fysik. Liten plats för reflektion och analys. Säger att Brors barn är exempel perfekt: son spelar fotboll, dotter åker konståkning. Bror säger att dotter testat spela fotboll, det gick inte alls, alla tjejerna var skitdåliga, de kunde inte kasta boll, för deras armmuskler var inte tillräckligt utvecklade. Mitt val här är att antingen sprängas i små atomer eller att lägga mig mitt på ping-pongplanen. Jag bryter in men vem har sagt att fotboll är så? Att man måste kasta långt? Tänk om männen gjort fel hela tiden och egentlig fotboll är som tjejer spelar den? Tänk om jorden inte är platt, utan faktiskt rund, och vi har haft fel hela tiden?

Den där om min drömstol

I söndags hittade jag min drömstol, min drömstol, mitt Nirvana. Jag ringde Stolte mannen som inte svarade, så jag talade in på hans telefonsvarare, skickade sms, skickade mms, pep och gick på. Ville peka för alla som gick förbi att titta! där står min stol! Min, min, min, bara min stol! Rycka en farbror i farbrorrocken och säga hörru, jag har hittat min drömstol!, Aja baja! lilla damen som slängde blickar åt dess håll. Den är min, bara min!

Så stängde butiken och jag fick inte längre stanna kvar eller paxa min drömstol, min drömstol, mitt Nirvara. Jag blev butter och skällde på Stolte mannen som inte hade svarat. Bjäbb, bjäbb, lät det. Han klappade huvudet och jag bjäbbade klappa inte huvud! och han lovade att åka in och titta på den det första han gjorde dagen efter. Det vill säga idag.

Så blev klockan tio och butiken öppnade. Jag tumrullade, fingertrippade på jobbet. Snart ringer han och säger att han köpt den! Snart! Men han ringde klockan två. Då sa han att han hade köpt den. Och en rolig historia hade han med! Vill ni höra? Han hade köpt den av en förvirrad tant i kassan. Sen hade det kommit in en tjej som åh nej, har du köpt drömstolen? och Stolte mannen mhm-ade. För det hade han ju. Då la tjejen huvudet på sne, hon hade ju tagit ledigt från jobbet och tänkt på stolen hela morgonen och nu skulle hon in och köpa sin drömstol, sitt Nirvana. Så då gav Stolte mannen bort stolen. För hon ville ju så gärna ha den.

När han berättade den här historien så var jag tvungen att sätta mig ner på min kontorstol. Djupandas lite för att inte ta till lipen. Han kvittrade var det inte snällt? Var det inte en fin historia?

Nu maler hjärnan det var bara en stol det var bara en stol det var bara en STOLFAN medan hjärtat kadunkkadunkkadunk. Drömstol.

Den där om otåligheten

Vi går mellan rulltrappan och vanliga trappan. Han är full som månen och jag likaså. Han trycker upp mig mot väggen och pratar med min livmoder. Säger kom igen KOM IGEN! Kom mens, jag vill göra barn. Nu.

Den där om tjejband

Vi såg Robyn och Those dancing days på Cirkus i veckan. Eller egentligen Those dancing days och Robyn. Och Rebecca och Fiona. Om man hellre känner att det är i den ordningen det är. Jag har sett Robyn tre gånger, en gång innan hon blev inne och två gånger efter. Den gången jag såg henne innan hon blev inne buade folk på henne och jag stod längst bak utan linser och glasögon och frågade min kompis hur hon egentligen såg ut.

Those dancing days såg jag första gången för tre år sedan, då var de nya, alldeles kletiga av nyförlöst mediasnack om nya TJEJER i GRUPP, herre Gud, herre Gud! Man tycker ju att världen borde vant sig efter the Donnas, Yeah, Yeah, Yeahs, the Supremes, Spice girls, Tatu, Destiny’s Child, Sugababes, Shebang, Drain, Clout, Dixie Chicks, the Pipettes, Sahara Hotnights.

Men i alla fall.

De var lite blyga, de hade väl inte världens bästa scenspråk. Den enda som såg glad ut var keyboardisten Lisa. Tre år senare har scenspråket blivit modigare, de vågar bjuda in publiken mer och de ser äntligen ut att ha roligt. Stolte mannen beklagar sig över att de inte ger mer av sig själva, att de fortfarande är för inslutna, båda basspelarna står för sig själva, håret hänger ner runt deras ansikten så att man inte kommer in. Jag svär åt honom. Säger att han aldrig skulle sagt så om ett killband. Ett killband som varit så inneslutna, så musikaliskt nördiga med sina instrument skulle man dyrkat. De behöver inte vara söta, bjuda till, ropa kom igen då!. Man måste inte Robyndansa, spela på sexualiteten för att man är tjej. Det räcker att man kan spela trummor som en djävla Gud eller skaka på huvudet så att jag inte fattar hur tusan man kan få fingrarna på rätt tangenter på keyboarden. Eller stå inne i sin egen lilla värld och spela bas. Ni behöver inte bjuda in mig, jag står gärna bredvid och imponeras.

Den där om att skriva till sig själv

När andra har den där "ge mig rubriker!" som jag hade nedan brukar jag be dem att skriva om vad de skulle säga om de träffade sitt fjortonåriga jag på stan. Här har ni ett resultat, här har jag skrivit till mig själv som fem år, här är hur jag var som fjorton och jag tycker att det här är så intressant att jag önskar att alla ville göra det. Gör ni det, så hör av er så läser jag med väldigt stort intresse!