Den där om en månad

Ja men hallå, jag vill också skriva månadsbrev till min bebis som Katta gör. Sen ignorerar jag totalt det faktum att det är uteslutande 99% bebisprat på den här bloggen just nu. Det är 99% bebis i mitt liv, så det finns inte så mycket annat att skriva om.

Hej Fimpen,

det här är din mamma som skriver. Jag heter Jenny (det kan vara bra att veta när vi slarvar bort dig i stora köpcentrum så att de måste kalla på oss i högtalarsystemet). Du vet hon som just nu fungerar som tuttmaskin och som det ibland är skönt att somna intill. Tätt, tätt. Ibland vaknar jag av att du ligger närmare än jag la dig när jag somnade och vill tro att du makat dig närmare men vet att det egentligen är så att du rullat in för att det är en nerbuktning i sängen.

Idag är du en månad, en vecka och en dag. Du ligger bredvid mig i soffan och skriker, dock har du inte riktigt börjat producera tårar ännu, så man kan låtsas att du inte är ledsen på riktigt. I alla fall nu, när du har skriknivå ett på en femgradig stormskala. Du är även flottig som fan, efter att jag kladdat in dig i babyolja för att du var torr som fnöske i hårbotten. Du gick från att se ut som en gubbe med mjäll till att se ut som en gubbe med combover och pomada.

Du är så liten. I går var vi på bvc och du har äntligen nått den vikt du skulle väga när du skulle födas. Du ger inte länge en illusion om att vara genomskinlig, samtidigt som du hade en lite brunare hudnyans när du föddes, som om din pappa var grek. Du börjar växa i dina kläder och vi har gått över till storlek femtio och behöver inte vika upp ärmar och ben. Du är fortfarande för liten för bärselen, men vi har lånat en bässjal som du somnar jättesnabbt i. Du börjar få dubbelhaka och ben man vill bita i. Din mage är mjölktrind och jag brukar blåsa varmluft på den med munnen, för att jag tror att du gillar det, eftersom du alltid verkar frysa och darrar med läpparna.

Du kan lyfta ditt huvud när du ligger på mage, även om du måste parera med benen för att hålla balansen. Då ser du ut som ett litet fyllo. Ibland vänder du dig från mage till sidan. Jag antar att du inte ska kunna det än, men du hatar verkligen att ligga på mage, så jag förstår dig.

Du kan inte le ännu, men ibland gör du en grimas som liknar ett leende. Jag visste inte att bebisar kunde ha så många uttryck i sina ansikten. Ingen kan se på mig med sådant förakt som du gör. Det är som om du är fjorton i ansiktet och skäms över mig när vi fuldansar ihop. Du är fjorton år i ansiktet. Du är en månad. Du är en gammal gubbe. Ibland rynkar du pannan och då kallar vi dig lilla professorn. Ibland när du gallskriker (en fyra på stormvarningen) och man tar upp dig så blir du tyst på en gång. Jag kan trösta dig. Allt du ville var att jag skulle komma. Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska hela mitt liv.

Den där om en hora på crack som gapar och skriker

15. Berätta om en av dina favoritböcker.

Favoritböcker behöver inte alltid vara de där böckerna som får femplusplus, utan de som väcker tanke eller har språk som man säger wow! åt. Bright Shiny Morning av James Frey är dock allt. Allt! Allt jag aldrig vetat att jag sökt i en bok. Den är femplusplus för mig. Femplusplus med extrameny och stor cola till.

Den är inte tystlåten eller grå, ber inte om ursäkt eller sätter sig i ett hörn, utan den är färgglad som en hora på crack som gapar och skriker och får mig att aldrig, aldrig vilja åka till Los Angeles. Den ljuger och spottar dig i ansiktet och Gud, jag vill bara ha mer, mer, mer.

Övriga böcker som man kan läsa om man vill läsa någon jag tycker om:

Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs

The road av Cormac McCarthy

To kill a mockingbird av Harper Lee

The time traveler's wife av Audrey Niffenegger

Extremely loud & incredibly close aV Jonathan Safran Foer

Mina drömmars stad-serien av Per Anders Fogelström

Captain corellis mandolin av Louis De Bernières

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

Half of a yellow sun av Chimamanda Ngozi Adichie

Vi har redan sagt hej då av Daniel Berg

The Kite runner av Khaled Hosseini

Life of Pi av Yann Martel

Wuthering heights av Emily Brontë

Den där om det man inte får prata om, del femtiofyra

Det finns en term som heter shaken baby syndrome (bildgoogla INTE!), vilket innebär att spädbarn skakas så kraftigt av sina föräldrar att de får skador eller avlider. Och innan jag börjar skriva det här inlägget så: det här är såklart hemskast i världen. Sorgligt.

Men. Jag förstår att man kan skaka sitt barn till döds. Efter en månad och några dagar som Fimpenmamma så förstår jag frustrationen när barnet bara gråter och gråter och skriker och man vet inte vad som är fel och klockan börjar närma sig halv fem på morgonen och ens man går ut ur rummet och lägger sig på soffan för att han ska upp och jobba klockan åtta. Och man vill vara den bästa mamman i hela världen men det känns som om man är sämst i hela världen, för man kan inte ens få sin egen unge att vara tyst. Man har bytt och man har matat och man har gungat bebis precis så där som de säger på bvc. Man har gett magdroppar och hela världen flyter ihop framför och runt en för man är så trött så trött så trött.

Och det är inte det att man inte gillar sitt barn. Man tittar in i de där ögonen som fortfarande är knallblå för att de inte fått sin riktiga färg ännu och man vill ge barnet hela världen, man vill skydda henne eller honom och ta hand om linda i bomull, men FRUSTRATIONEN. Vad är fel, varför är du inte tyst?

Frustrationen vi inte får prata om, men som vi får en broschyr om när vi lämnar Förlossningen.

Den där om att jag inte hinner blogga, så jag leder er vidare till bra läsning

Världens bästa flickvän har blivit världens bästa mamma.

Nippertippa skriver om kärlek.

Den där om att fråga bloggen

Min bebis har mycket regelbundna vanor, vilket gör att jag sitter i soffan och ammar klockan fem varje dag. Klockan fem går Grey's Anatomy på teve. Och tidigare har jag bara sett säsong ett. Min fråga nu är: var tusan tog den blonda vägen? Hon som även var med i en film och var gravid i nio månader (fast då var hon inte längre läkare)? Och vad hände med den där killen som var gay på riktigt, i verkliga världen?

Den där om att inte hinna med sig själv

Herre jisses, helt plösligt blev vi jättevuxna. Fimpen fyllde en månad i går och det firade vi med att ställa honom i förskolekö. Förskolekö!

Sen hittade Stolte mannen ett hus på landet som vi ska titta på. Ett hus! Vad hände med vodkashots och festa hela natten?

Den där om vodkashots

14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.

Vi är på musikfestivalen Popaganda, jag och min man. På dagen är det okej varmt, men på kvällen blir jag gnällig för det är svinkallt. Fast att det fortfarande är augusti. Vi går hem till en av Stolte mannens kompisar som bor precis där, vid festivalen, och dricker oss varma på vodkashots. Jag lånar en mössa. Vi går tillbaka, jag tror att det är Marcus K på scen, eller om det är Laakso. Stolte mannen har mina händer under tröjan och kallar mig lilla isbit. Mauro S kommer upp på scenen. Stolte mannen blir helt till sig i trasorna. Jag längtar efter fler vodkashots.

Den där om att inte ens kattbajset är borttaget

Satt vid halv fyra i natt och ammade Fimpen och kollade på hus på landet. Ramlade över den här lägenheten. Diskuterade med Stolte mannen i morse om man inte som mäklare berättar att man måste städa lägenheten innan fotografen kommer och tar kort?

Alltså obs: hit vill jag inte flytta!

Den där om att jag var på nummer tretton: berätta om din favoritsak i ditt hem.

Jag hade inte planerat att föda barn i december så den där listan jag höll på med kom av sig lite. Det som är bra med att ha en blogg som man själv bestämmer över är att man kan härja runt lite och köra fortsättning på listor när man vill. Jag vill nu (för bebis somnade äntligen, efter fyra timmars lekande av drop it like it's hot och ammande).

Min favoritsak i hemmet är min säng, min man och andra dagar (när vi inte bråkat i fyra timmar) så kan bebis också komma ganska högt upp. Bebis och jag håller på att lära känna varandra. Jag är tacksam att han kom så att jag får kolla på skräpteve i nio månader och få en "lärarsommar". Ja, sen är han ganska fin också.

Fast det här skulle handla om mitt hem. Jag och Stolte mannen flyttade hit för ungefär ett år sedan. Lägenheten ligger för nära en motorväg, så vi kan inte sitta på balkongen utan att jag påpekar att jag är skitirriterad på ljudet. Ganska snart (Stolte mannen säger två år, jag är lite för rädd för att säga så kort tid) kommer vi att flytta ut på riktiga landet.

Jag kör en liten guidad tur av vad jag gillar i vårt hem.

Tapeten vi har i vårt matrum/vår salong. Lite sur på att det inte var vi som valde den och kan ta cred för valet, men den fanns där redan när vi flyttade in.


Ikonväggen i hallen som Stolte mannen hatar och jag älskar. Varje gång jag är ute och reser köper jag en ikon från landet jag besöker. Stolte mannen säger att folk kommer tro att vi är galna. Det skiter jag i. Ovan har vi ikoner från New Orleans, Italien, Egypten och det kända landet Småland.


Vi letade skohylla jättelänge (för er som också letar: ni kan sluta nu, det finns inga snygga!) tills jag fick den briljanta iden att använda en av våra resväskor.


Jag hatar vårt renoveringsobjekt till badrum. Alltså verkligen hatar. Det finns en spricka i handfatet, hyllorna är sneda, det är mögel i duschen. Men så länge vi inte har råd försöker jag piffa upp bygget med lite cirkus.


En häst. Den sitter i hallen, som är ett av två rum som faktiskt är färdigt, som vi vill ha det.


Jag, som alla andra, älskar kartor. Här är ett atlas från 30-talet som jag fyndade för trettio kronor. Trodde jag. Det var bara ljug för när jag kom till kassan så kostade det mer.

I väntan på att min man ska bygga en kärleksbokhylla till mig (som ska täcka en hel vägg) så står böckerna (som en påminnelse till honom varje dag) på golvet i vardagsrummet. Man kan även se en fåtölj som han köpte när vi bodde i en pytteliten etta på Söder. Den kostade hundra kronor, eller så, och tog upp halva rummet.


Vårt sovrum. Andra rummet som är klart (fast mindre klart än hallen). Här ser ett kort från vårt bröllop samt vårt inbjudningskort till bröllopet. De ser små ut här, men är i storleken halvmeter gånger halvmeter, eller så.


Fönster i sovrummet. Där bakom skymtar Fimpens PK-docka, som han fått av sin morbror. Det är en färgad killdocka i klänning. Framför står en pelargon som blivit vild. Borde beskäras. Detta ska göras så fort någon googlat hur man gör.


Kolla! Fick till sånt där drömskt ljus som fint folk har på sina bilder! Ja, här är lite gamla grejer som man har framme för att det är fint.


Fimpensängen, som är en ostabil vagga som min far gjorde till mig när jag var bebis. Jag gillade inte att ligga i den, för den var sned och jag rullade hela tiden in i hörnet. Vi har valt att ta bort ställningen och sätta själva sängen på en byrå. Fimpen gillar den sådär.

Bebiskaos! Måste få med lite verklighet också.

Den där om att Stolte mannen började jobba idag igen

Men skrikbebis: TYST! SOV! Din mamma måste göra nummer två!

Den där om att "allt är bara bra!"

Men hurra! så är jag äntligen friskförklarad och behöver inte gå på medicin längre. När folk frågar hur min graviditet/förlossning har varit så brukar jag alltid svara bra. Då tittar Stolte mannen på mig med skaka på huvudet-min och måste men Jenny, det har väl inte varit bra? Det har varit så o-bra att han är tveksam till att skaffa fler barn. Jag tillbakatittar på honom och svarar att Fimpen överlevde, jag överlevde. Allt är bra. Då påminner han mig om

att vi fick missfall med foster ett.

Jag mådde förbaskat illa och kräktes nästan varje dag i arton veckor.

Fortsatte må illa och även om jag inte kräktes varje dag, så någon gång i veckan fram till vecka tjugoåtta.

Jag under hela graviditeten hade högt blodtryck och gick och kontrollerade detta en till flera gånger i veckan och att jag från vecka tjugo fick övertala läkare att inte sjukskriva mig.

Det höga blodtrycket gjorde att jag inte fick träna eller anstränga mig.

Och ledde till slut till att jag den 25 december fick havandeskapsförgiftning, Fimpen förlöstes med akut kejsarsnitt den 26 december och påverkades av förgiftningen så mycket att vi blev inskrivna på neoavdelning (hans blodsocker var för lågt, samma symtom som diabetiker har).

Jag gick fram till idag på tre olika mediciner och Fimpen fick sondmatas.

Det finns en ganska stor risk att nästa eventuella graviditet kommer att vara liknande.

Så det har kanske inte varit en rosendans, men i mitt huvud har det ändå gått bra.

Den där om en lista

Kära Johanna har skickat vidare en liten lista till mig.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Jag skulle fylla tjutvå och hade precis kommit hem från Spanien, där jag bott i ett halvår. Jag bodde i en liten håla i Skåne, med min bästa kompis (som jag låg med då och då och låtsades som jag inte var kär i) och pluggade språk. Var förvirrad, ville bort och festade i en svart läderkjol.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Vi hade nog precis tagit ett graviditetstest som visade positivt och jag gick runt livrädd på hala gator och undrade varför livet fortsatte som vanligt, när alla borde stanna till och säga grattis! till mig. Någon gång här (eller om det var långt senare, minns i alla fall att det var snö) sprang jag över gatan till Linn och låtsades att jag gick på penicillin och därför inte kunde dricka vin.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
Mackor
Oliver
Alltså, vad fasen jag tackar nog inte nej till något utom jordnötter.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
När jag var fyra år lärde jag mig hela texten till I en sal på lasarettet, som jag gick runt och sjöng på förskolan för alla lärarna tyckte att den var så hemsk att jag fick en väldans massa uppmärksamhet. Där föddes mitt behov av att stå i centrum. Sedan dess har jag lärt mig en väldig massa låtar utantill. Bland annat den där första singeln av E-type.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR:
Jag skulle nog bli så rädd att jag inte vågat röra de där pengarna på något år. Eller i alla fall någon månad. Sen skulle jag nog
lösa alla våra lån,
köpa två hus på landet, ett till oss och ett till mina föräldrar, så de hade kunnat vara nära oss när de vill,
resa och bjuda med alla vänner på bautaresan till Argentina,
spara och
ge bort en hel del.

6) FEM DÅLIGA VANOR
Sedan Fimpen föddes har jag varit hemskt torr i näsan, vilket leder till att den kliar som tusan och detta leder till att jag petar näsa. Peta näsa - himla ful vana!
Dålig vana två är att jag är hemskt osäker på de språk jag pluggat (engelska, spanska, arabiska, tyska) och inte använder dem.
Klagar för sällan.
Äter mackor istället för mat.
Smsar hellre än ringer.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA
Resa
Komma hem från resa
Läsa
Dricka vin (hello lilla nyblivna alkismamma!)
Krama min familj

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA
Jag vågar inte skriva något här, för jag skulle antagligen kunna klä mig i det mesta. Har dock en liten klädkris just nu, alla mina kläder är för stora (köpte aldrig några gravidkläder, utan töjde tydligen ut magen på alla mina klänningar istället) och vet inte hur jag ska klä mig nu för tiden. Vem är jag? Vad vill jag?

9) FEM FAVORITLEKSAKER
Datorn,
mina böcker,
min telefon,
min man,
vår bebis.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN
Katta
Linnéa
Inte skyldig
Haren
Att vara någons fru-Emma
Stambyte
Suziluz
Mirijam
Cinderalley
Kaospatrullen

Den där om vår skrikbebis

Du har bebiskräk där säger jag till Stolte mannen och pekar på hans t-shirt. Jag vet tillbakasvarar han. Det var bebiskräk där redan i fredags. Så ler han mot mig och jag skrattar mot hans hals när han kökskramar mig och säger in i mitt hår att han är stolt över mig.

Fimpen ligger i min famn och är mellan oss i vår kökskram. Han har skrikit sedan klockan fyra och klockan börjar nu närma sig åtta. Fyra timmars skrik. Vi har gått från trötta vad tusan är fel? till hysteriskt fnittrande. Vår lilla bebis är en skrikbebis och tipsen haglar in på Facebook. Det är magdroppar och skakig vagn och gå runt runt och stryka rygg.

Så somnar han plötsligt mitt i ett skrik och munnen är ett litet förvånat o.

Den där om Fimpens egentligen heter

Jag vill stå på K2-topp och skrika ut allt om Fimpen: storlek, hur bebis ser ut när gäsp kommer, hur skrik kan gå från noll till hundra i volym, hur bebispappa städade inför barnmorskebesök och störtade iväg till ICA för att köpa handsprit och visa att vi är typ a-föräldrar. Hur Fimpen gillar värme hellre än kallfilt. Vad Fimpen egentligen heter och varför.

Men jag måste ge plats och skapa ett rum där Fimpen får vara riktig bebis och inte bara en del av den här bloggen, o-valt. Så precis som de flesta av er inte vet vad Stolte mannen heter på riktigt, eller hur han egentligen ser ut, så kommer Fimpen nog fortsätta vara just Fimpen i den här bloggen.

Jag vet att ni förstår, för ni är bäst.

Den där om min hy

Det här med att ha skaffat sig ett barn: fint och så, men vem tusan har förstört min ansiktshy? Jag är en av de där som alltid haft problemfri hy. En finne om året osv. Nu: finnkavalkad i pannan, eksem på ett ögonlock och på hakan trängs något som är ojämnt. Ibland förvånar kroppen mig, vad ska det här vara bra för?

Den där om dagarna och nätterna

Så rinner dagarna och nätterna iväg. Jag tittar på Stolte mannen och undrar om det är tisdag eller onsdag och han rycker på axlarna. Jag har lärt mig att ligga ner och amma och vaknar ibland fyra på natten av att det ligger en bebis och tittar på mig vid mitt bröst. Den Där Tröttheten infinner sig när klockan är just fyra på natten, annars är det faktiskt ingen dimma än. Fast att Fimpen vaknar ungefär varannan timme och går från noll till hundra i skrikvolym.

En gång per dag körs ett sovmaraton på tre timmar då hoppar jag och Stolte mannen upp ur ställning vi har för tillfället och rusar till dammsugaren/duschen/toaletten. Fimpen kör känslouttrycksshow i ansiktet för oss och vi sitter Karlssons klister-fast. Fnissar titta! titta! han liknar en professor! han ler! HAN LER!

Lillebror kommer på besök och örnar runt Fimpens säng. Petar på ett lillben smeker i luften viskar vakna lilla vän? Vänder sig till oss ler sådan liten, sådan liten! Små små ben kolla på benet! Så vaknar Fimpen och Lillebror får hålla, med kudde under så att Fimpen inte går sönder. Han lyser ner mot sitt systerbarn. Det är kärlek vid första ögonkastet.

Den där om nyårslöften

Det är dags för min favoritlista! Jag tror absolut inte på nyårslöften och kör därför på med en jävla massa. En jävla massa smålöften/förhoppningar. Den 28 december 2010 skrev jag att nedan var något jag hoppades skulle hända 2011, det som är fetstilat är vad som faktiskt genomfördes.

2011 ska följande hända:

Jag ska köpa en röd halsduk och röda matchande vantar. Byter jag inte jobb ska jag göra det bästa av det jag har och inte klaga. Göra mer för jorden: köpa hemlöstidningen varje månad, sopsortera plast och metall när vi flyttar till större, le mot folk, hjälpa vilsna turister med kartor. Läsa Bulgakovs Mästaren och Margarita (som jag sagt att jag ska läsa i snart sex år). Inte köpa fler böcker, eller så här: har jag läst fem böcker i hyllan så får jag köpa en ny, undantag om det är till bokklubb. Fila mina fötter oftare. Ha mer hårinpackning. Sluta nervösskratta. Göra överraskningsmåndag åt min man. Sluta berätta för mycket personligt för mina kollegor, så det blir så där nervös stämning. Göra klart mitt fotoalbum från Mexiko. Hitta mitt halvgjorda fotoalbum från Mexiko. Läsa minst femtiotvå böcker. Spara pengar så att vi kan åka på semester. Ta mer foton. Sluta hetsäta godis. Springa en mil. Sluta vela fram och tillbaka angående bebisgörning.

Ha! Så blev det bebis. Tänk om jag vetat. Och den där jävla Mästaren och Margarita lägger jag ner nu, har skrivit med den boken på den här listan i sex år och det hjälper inte, jag läser den aldrig. Sluta hetsäta godis slutade jag med när jag blev gravid och slutade äta helt och hållet. Hade jag haft en våg skulle jag veta vad jag väger post graviditet, skulle gissa på att jag gått ner runt tio kilo.

2012 är det nya året. 2012 låter fräscht och moget. 2012 ska jag:

Duscha och klä på mig även om jag är mammaledig, inte slappa runt i svettkläder. Gå ut varje dag (med undantag vid sjukdom/snöstorm). Stressa mindre. Sova hellre än städa. Sola och inte tänka att det är säkert sol imorgon också! Sluta baka för att man nog borde, eftersom jag tycker det är svintråkigt och ingen i familjen äter kakor. Springa en mil. SPRINGA EN MIL! Resa med mitt barn och inte vara mesförälder. Laga min cykel. Skaffa Skype som fungerar. Hänga mer på stan. Ta vara på min "ledighet". Kicka arsle på jobbet när jag kommer tillbaka. Köpa snygga sommarskor. Säga till din man att du älskar honom, men inte så det blir en vardagsgrej, utan när det verkligen behövs. Göra knipövningar. Hitta ett bra brunchställe i Stockholm. Låta mina föräldrar komma och hälsa på ofta fast att det kanske ibland känns som för ofta. Älska mig själv lite mer än jag gjorde 2011.

Den där om att mötas i trapphuset

Vår grannes bebis har pälsmössa overall bebisvantar småskor fårskinn. Fimpen har lager på lager och strumpor på händerna.

Den där om socialismens historia

Så vänder det. Fimpen börjar gå upp i vikt. Värdena över över trepunktnoll på flera tester i rad. Vi får en testnatt, där vi ska sköta allt själv och Stolte mannen vankar fram och tillbaka i vårt pyttelilla rum. Han ifrågasätter allt jag gör, min amning, om Fimpen inte är för varm, för kall, lät det inte konstigt? Jag blir skitsur och fräser till. Vi går på varandras känslor.

Men det vänder. Sonden i näsan tas bort. Stolte mannen hämtar bilen och har monterat babybarnstolen. Personalen önskar oss lycka till! och jag åker i baksätet hem, bredvid vårt barn. Vi berättar för Fimpen om att det är så här som världen egentligen ser ut. Det här är luften träden buskarna människorna. Världen är inte illaluktande avdelningar på sjukhus.

På radion spelas Florence and the machines shake it out och Stolte mannen ändrar texten till check it out, för kolla, här kommer vi med vårt barn!!!!! Jag sover i vår egen säng och är så himla trött, men det gör inget att Fimpen sover i två timmarsskift, för när jag smyger upp så sitter Stolte mannen och berättar för Fimpen om socialismens historia och allt är som det egentligen ska vara, på riktigt. I resten av våra liv.

Den där om att inte ha ett a-barn

Det ligger ett lapptäcke av lukter över avdelningen. En stor ruta bebiskräk, en ruta bebisbajs. Instängdhet, enormt mycket desperation, hopp, förtvivlan. Det luktar äckligt. Det är en lukt jag aldrig kommer att glömma. I korridorerna går mammor iklädda ledsna, trötta ansikten och papporna tassar efter med förtvivlan i fötterna. Kuvöser, stora som rymdskepp, sveper förbi oss. Det ser ut som något från Star trek och de lyser blinkar låter visar kurvor.

Det tär på oss. Elva dagar på neo-avdelning, för för tidigt födda barn, det gräver hål i oss som aldrig kommer att repareras. Stolte mannen kommer in från korridoren och berättar att ett rymdskepp flugit förbi med larmet igång. Omkring sprang fyra läkare och efter kom en sammanbiten pappa. Jag vill inte ens veta om jag vill veta hur det gick.

Hela vår graviditet har vi skojat om vårt a-barn. Om hur perfekt på kurvan den låg. Perfekta värden, perfekt vikt. Håret, som svajade i fostervattnet. Så kommer Fimpen och Fimpen är sjuk, mår inte bra, är inget a-barn och allt faller och tappas på några sekunder. Han är så liten, så liten, inte ens de minsta kläder vi har med oss passar och mössan trillar ner över ögonen. Det är inte längre viktigt med allt det som vi funderade på: vilken hårfärg Fimpen skulle få, var vi skulle ställa barnsängen. Det har ingen betydelse vem som vinner Top model eller om det snöar den här vintern eller inte. Allt som har betydelse är testerna som vi gör varannan timme. Stolte mannen håller andan varje gång och blir så hoppigt glad när de visar värden på över trepunktnoll och så förtvivlat ledsen när de visar lägre.

En kväll gråter vi ihop. Vi kramas och snyftar och mina tårar slutar aldrig rinna. Det börjar med att de rullar bort vårt barn, Stolte mannen börjar snyfta och de tog vår Fimp! och jag har aldrig sett honom så. På natten hör jag honom gråta från sin säng och jag är för matt för slut för att gå över till honom och jag skäms för att jag inte gör det. Att jag somnar om istället för att gå över till min man.

Den där om att fira nyårsafton på sal 61

Tack alla fina för era kommentarer. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit sedan den 26 december, men det är många. Allt är värt det här så länge Fimpen blir frisk.

Hälsningar från en sal på lasarettet.