Den där om FJORTON FÖREVIGT!

Alltså. Alltså!

Egentligen är jag apfull och klockan är 21:58, en måndagskväll, för det var så fint väder och jag var i parken med vänner och käkade glass (och dracktydligen för mycke) men hållå, jag är halvledig mañana - då får man vara full, fast inte om man är gravve - samtal hos gyn i fredags:

gyn: ser att du rökerganska mycke
jen: jo
gyn: det ska man inte göra om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: man vet aldri...
jen: jo!
gyn: sen dricker du för mycket
jen: nja... allt är relativt
gyn: det ska man inte om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: fast man vet aldrig...
jen: jo!

Hallå! Världen ( världen = gyn plus mmmmammma) emot mig. Vill att jag ska bli skittjock.

Och i söndag (tror att det var igår) så övade jag på att vara ensam. Lämnade mobilen hemma, cyklade till park, helt själv, lyssnade musik och läste bok ochkäkade enmanssushi. Skittråkigt. Fast ändå. Världens mest sociala person måste lära sig. Tydluigen.

Och idag på jobb (fick mitt jobb för att jag var så djävla internationell - bott i Tyskland och kan spanska och pratar brittiska(!)) hade jag hand om en ryss ("kan" såklart ryska med) och han "one adult" och jag tyckte att han sa "one idiot" så jag asgarvade i typ två minuter in his face. Inte jättepoppis. Sen kom en kändis och jag fnissade när jag informerade henne om saker. Men alltså. Jag tar mitt jobb på allvar. Säkert. Säkert! Kan grunden i tyska, spanska, engelska, svenska, italienska (eller okej, kör spanska och förstår deras ita), norska, finska. Jag är så djävla bra. På att låtsas och nicka. Man bara ler och säger si! yes! pizza! pasta! kitos! Fast helst inte på en gång.

I helgen (kan fylla på med anekdoter här i evighet) så var vi ute och jag tog med vännerna till världens sunkställe nummer två (nummer ett är Kvarnen). De (vännerna) ville önska musik. Jag sa lycka till. De spelade liksom Sommer of '69, technoverren. DJ:n: "tjejer... jag tror inte att det här är ert place". Som om vi inte visste. Det var liksom efter tre och vi var despo. Plus att de hade billig öl, som jag fick ännu billigare eftersom... jag vet inte.

Fatta stavfel i den här texten, till exempel här oven. Orkar inte byta. Ska fan gå och handla typ glass. Så att mitt bmi blir ashögt. Det ska man inte ha om man bvill bli gravve.

Den där om fredagskvällen

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om tjugifyratimmarsdejten

Jagklararinteavattinteskrivaomhonom!

Gah.

Jisses.

Rött ända ut i fingertopparna och det droppar känslor från alla vrår och jag torkar och torkar, men överallt där jag tittar och känner är det fluffigt och rosa och himmel och pannkaka och vi klarade av vår första tjugifyratimmarsdejt i måndagstisdags, när vi firade att jag klarat av att ha en vit vecka genom att supa oss fulla i parken och äta makrill, gräs över hela ryggen som borstades bort innan vi träffade hans vänner på Snotty och jag armbågade Fares på näsan. På vägen hem berättade han att vänner frågat om det var på allvar nu och jag frågade vad han hade sagt, men han ville inte svara. För så djävla irriterande är han, att han berättar att de frågat, men inte vad han svarat. Tog omvägar och ut på motorväg, körde runt och försökte villa bort mig när han svarade.

Tjugifyratimmarsdejt och hålla handen första gången ute på stan. Är ingen hålla handtjej. Och publikt? Oj. Det är förbannat jobbigt när killar tar ens hand och man måste låtsas klia sig på näsan, eller ta upp en cigarett för att slippa handen. Men min hand är hans att hållas. Med hans hand om min kan jag röka och bära väskan med samma hand.

På klippan dagen efter men du vill ju inte ha barn? Och jag log och svarade att nu är det annorlunda, det är ju bara när jag inte har pojkvän som jag låtsas som att jag inte vill. Kom på vad jag sagt och var tvungen att sätta mig med ryggen mot och rodna i några minuter. Pv-ordet. Spontanutkastat och jag som aldrig rodnar. Prat om att vi nu är vuxna, om Pride och om att Hammarby idag möter Malmö, på Söderstadion, och om ett av mina ex som spelar i Malmö.

En annan diskussion, som blev ganska het från min sida, där han erkände att han inte skulle bli lika upprörd om jag skulle ligga med en tjej som med en kille. Två olika grader på Helvetet. Jag blev sur och sa att det var en samhällssyn som nedvärderade lesbisk kärlek. Att två tjejer som är med varanda inte betyder lika mycket. Som om det bara skulle vara på skoj, inte allvar, inga kön, sånt som tjejer gör.

Och det här inlägget försvinner kanske snart, som de flesta andra om honom. Vill inte hänga ut honom här, för det känns inte rätt. Samtidigt som jag vill berätta för hela världen att nu har jag träffat den finaste som finns.

Den där om håret

Jag och mitt hår har alltid haft en ganska så harmonisk relation, till skillnad från min relation till mina ögonbryn. Jag bestämmer och håret lyder. Möjligtvis någon gång att det kommer in i en trotsåldersdag, sätter sig tjurigt på tvären som en ålderdomshemstant och skriker no way, José!, men oftast är det lent, fint och tuktat.

Men. Men! För några månader sen klippte jag av cirka 30 centimeter av det och nu djävlar har vår kärleksrelation gått över till någon slags medelåldersskilsmässa. Jag bönar, det strejkar. Jag plattar, det muttrar. Jag klappar, drar, trycker, det vänder icke andra kinden till.

Jag ser ut som en fransk sjuåring under Andra världskriget. Inbillar jag mig. En sån där unge som blev hemmaklippt av mamman, och hon hade inte riktigt tid, utan klippte lite på måfå. En sån där fransk sjuåring som sprang runt i gränder och spottade på katter och snodde bröd. Ingen brydde sig om hår, för det var krig.

Mitt hår är lockigt och stort och obestämt och inte alls sådär sofistikerat som jag vill (trettiotalsfransyska, morgonrock, rökandes, barfota, jobbar på bordell).

Vi ska snart på äktenskapsrådgivning. På rådgivningen kommer håret att uppföra sig och visa sig från sin bästa sida. Jag vet det. Min skitsöta frisör kommer skälla på mig för att jag inte inpackar och allt kommer vändas mot mig. Håret kommer skvallra om att jag påstår att det är en sjuårig horunge och inte en trettiotalskvalitetsvåp. Djävla hår.

För övrigt vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när jag tog på mig så här mycket jobb. Idag är det elfte dagen på rad jag jobbar och har åtta kvar. Facket någon? Jag vaknar, går till jobb, sitter och spänner käkarna, pratar lite spanska, lite engelska, går och dricker vin eller öl med folk, hem och däckar. Ibland hinner jag inte ens hem innan jag somnar.

Den där om tvåtusentrettiotvå

Thomas Lunderquist skriver idag en artikel om Vitkines bok "La Tentation de la défaite" (ugefär "Nederlagets lockelse") i SvD. En framtidsversion, en framtidsvision om tvåtusenåtta och framåt. USA lämnar Irak och Afghanistan efter ett attentat mot den amerikanska militärbasen i Falluja, och ombildar sin politik till "USA i USA" och
"Med USA:s tillbakadragande från världsscenen lämnas Europa ensamt mot en expansionistisk arabvärld som lierar sig i ett nytt, 15oo år bakåtsträvande kalifat; en union av islamistiska stater förenade under Koranen som konstitution som plötsligt utgör en stor och skrämmande fanatisk militärmakt. En bombvåg drabbar Europas huvudstäder /.../ Inget land vågar förespråka en hård kurs mot kalifatet och därmed riskera att drabbas värst av terrorattentaten."

En svart bild målas upp, med tillbakablick mot ett mörkt och fegt Europa
"Allt som det gamla Europa verkar ha lärt sig av sin 19oo-talshistoria är en besatthet av försiktighet och en absolut aversion mot brukandet av maktmedel."
En bild som antagligen är sann i dag, sann i Sverige då. Framtidsvisionen om ett Europa på knä, beroende och sviket av storebror USA. Inte allt för svårt att föreställa sig, se innanför ögonlocken när man blundar.

Lunderquist, eller kanske främst "La Tentation de la défaite", får mig att fundera över vår fascination av framtiden, vår vilja att vilja se in i framtiden, veta vad som kommer att ske och hända. Vi vill veta var vi är om en månad, om ett år, om tre år, hur världen ser ut om hundra år. En ständig 1984-önskan.

Varför?

Vi vet att det inte kommer att ordna sig. All den framtidslitteratur, media, produktion som producerats, som jag kan komma att tänka på just nu, målar upp mörka platser om Terminators, robotar, världskrig och omänsklighet. Det är som om vi formar en framtidsvision som är så mörk som möjligt, så att vi inte ska bli besvikna år tvåtusentrettiotvå när det visar sig att framtiden var ganska så ljus och Sydpolen inte har smällt bort, isbjörnarna finns kvar, världshaven är visserligen fortfarande vilda, men de styrs ännu inte av robotar. Allting ordnar sig. Och gör det inte det så dör vi. Bara.

Den ständiga nyfikenheten. Undran. Vad kommer att hända? Tillbaka till framtiden. Hälsa på sig själv i reklamen. Tyda stjärnor och teblad. Mina vännerböcker med frågor som "var kommer du befinna dig om tio år?". Framtiden. Fram tiden. Fram i tiden. Fram ti den.

Jag tror att vi dör. Jag planerar i alla fall att göra det. I framtiden.

Den där om att det är fredagen den tjugisjunde juli idag, det har regnat nästan hela dagen, jag har rodnat åt nittonåriga sjömän...

...och skilt mig.

Den där om att ha tråkigt

Jag är världssämst på att vara sjuk. Det är så djävla tråkigt. I morgon kommer jag gå till jobb, fast att jag är yr och febrig. Fick överlevnadskit av Stolte innan han åkte till jobb: film, film, film och vindruvor. Det är det här jag pratar om. Det är det här jag vill ha. Lite omtänksamhet och en man som vill knulla fast att jag snorar.

Har sorterat mina klänningar efter färg, mailat viktiga mail och läst gamla inlägg i min blogg. "Och det är fan pinsamt när hon tar upp kondomer, akutp-piller, Resorb och Ipren. Här har vi en som lever livet. En liten slampa minsann." För ett år sedan, mas o minus, trodde jag tydligen (igen) att jag var på tjocken. Fasen, vad jag är sämst på att skydda mig. Det är inte mitt fel, alla djävla mottagningar har ju stängt, det är som om de vill att jag ska bli gravid, de djävlarna. När knullar folk som mest? På sommaren. Amen, då stänger vi mottagningen då, eller vad säger du, Ulla? Djävla grisar, ta in vikarier, som normalt folk!

En helt annan grej: när slutar man räkna halvår? När slutar man vara fyra och ett halvt?

Den där om dagens fan!

Personen jag bor med kom hem när jag stod näck på toan, utan handduk. Personen jag bor med har jag aldrig träffat innan, då denna alltid sover hos Personen jag bor meds pojkvän. Personen jag bor med hade med sig Personen jag bor meds pojkvän.

Den där om Finaste

"Ojojoj, du anar inte en sån helg jag har haft! suckade hon medan hon slog sig ner på stolen mitt emot honom". Så där skulle det låtit om jag varit en kass bok av Denise Rudberg. Sen skulle det radas upp vad vi ätit och vem som ätit vad och hur smala och snygga vi är. Men nu är jag Jenny CH, så vi kör på så här istället:

Finaste på Stockholmsbesök, lockiga håret, finast i världen, kramar och herre Gud, att man kan tycka så mycket om någon som man inte är släkt med. Saknar henne varje dag, för att hon inte är här, när hon inte är här.

Fredag var lika med portugisiskt öl, hänga på uteservering, bli alldeles för fulla på äpplesprit i min lägenhet och lyssna på the Killers, för att återuppleva gamla tider, som inte är så gamla, utan mer har ett par månader under huden. Vidare till vip-ingång på Trädgården (ursäkta att jag namne-droppar uteställen här, ni icke-stockholmare). Blev en het diskussion om vilka band som ska ses och icke på Way out West, jag fick välja fem must ses, och hon fem. De kommer så klart att krocka.

Vaknade på lördagen av att Finaste tåkysste mig, med sina tår. Härligare och bakfullare kan man inte vakna. Sprang runt på hela Söder och andrahandsshoppade och vattentittade och kan du inte flytta upp?pratade. Bästa utsikten, mittemot Finaste på veggorestaurang, där hon tittade på Stockholm och jag tittade på henne. Fylleklippte min lugg, så att den inte längre är romantiskt för lång, utan mer kort och feministig. Sen ångesten! Ångesten som inte kom förrän söndagen, men jisses, vad hände på lördagen? Kände band som skulle spela på Debeaser M, snubblade dit och fick för oss att kasta tärning om alla beslut. Hej, Rhinehart, fan ta dig! Tärningen gjorde bland annat att jag ska sluta röka den trettiförsta augusti, att vi inte fick beställa något på en timme i baren, att en irländare stod utan byxor i rökrutan, att vi nästan blev utkastade, att vakten skrek till mig att sluta skratta och den mindre pinsamma grejen att jag och en journalist från NY, i Stockholm för att göra ett reportage om Stockholm, stod på scenen näck. Finaste hade mina kamera och hans kamera. Hon valde att använda hans kamera, så vill ni se mig näcka, kolla efter amerikanska resetidningar. Efterfesten som vi bjöd in halva Debeaser på pågick till halv sju. Skrev jag ångest? Ångest!

På söndagen blev jag även väckt klockan tio av att de ringde från jobb och sa att jag skulle jobba. Fick pussa Finaste hejdå och äta en extremt långsam frukost med henne på Götgatan innan jag huvudvärkssprang till jobb.

Och, som det så fint heter; helgen i bilder:

Den där om en troskavalkad aka tvättdag

Den där om cyan

Vi var så där unga och kanske inte så naiva som vi borde ha varit, inte så blåa ögon, även om de borde ha varit cyan/indigo/violett/teal, men var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare!

Det var valborg. Barndomsvalborg på frusna fält var förbi vi var ju äsch, så stora, kunde fira själva. Vi tittade vuxenheten rätt in i ögonen, harklade oss och påstod att vi inte var rädda. Inte rädda. Vi var redo. Vi samlade och trugade och blandade och snodde och ljög tills vi fick ihop det. Det var manipulation och smussel och gnissel. Det var en deciliter här och en centiliter där och ögonmåttande och det häldes i en farlig massa vatten i dyr,dyr whiskey från Skottland. Tio år, tappad och fångad och lagd på fat av kärlek, smekt och älskad och nu skulle den snart spys upp, ur tonårshalsar, bakom tallar, där pojkar med sprucken röst kommer att ta på flickebarnen och försöka komma innanför kjolen, eller om det var byxorna, fast att de inte har någon aning om vad de ska göra när de väl kommit där innanför.

Vi samlade ihop flaskorna. Förvarade dem ömt, bredvid Biblar i nattduksbord och inmurade och bakomgömda i fläktsystem. Valborg kom. Första fyllan. Fyllan. Och fyfan, vad fulla vi blev. Den där blonda, lilla, var nog den första att falla, falla hårt från de starkaste klipporna. Senare kom det fram att hon den kvällen blev våldtagen. Vi var bara tretton år. Tretton år, det går att räkna på fingrarna och hon hade ingen aning om att det var så det kunde bli, att det som går att räkna på fingrarna går att förstöra genom att stoppa in fingrarna där fingrarna inte ska vara när man bara är tretton år och längtar efter sin första sportbehå till gymnastiken i skolan.

Fall nummer två kom när den där mörka behövdes ledas hem och det behövdes ringas på dörren och sen snabbt skynda, skynda därifrån innan föräldrar ser och hör vad inte är derat att höras och ses. Vi var som dominobrickor som stod på ett för tätt led. Det där som var tappat och fångat och lagt på fat av kärlek petade på oss och vi föll, trrrrrrrrrrrrrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiillllllllllllllllllll, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Åtta små flickor, stå på led, nummer ett blev full och trillade ner, så var de bara sju.

Den där Jenny följde med den där äldre killen in bland träden och skulle antagligen ha somnat där och då, en skuggestalt, borttappad och bortgjord, om inte de kära sociala myndigheterna hittat henne liggandes där. En liten kropp i en barnslig position, med gamelögon, bebistankar och en önskan om att vara äldre.

Man hade ju kunnat önska sig att vi lärde oss något den kvällen. Att vi lärde oss att vuxenlivet innebär huvudont och att ögonen aldrig skulle kunna gå tillbaka till att vara cyanfärgade. Man hade ju kunnat önska att en smak på vuxenlivet hade bränt våra tungor, våra gommar, våra läppar. Det gjorde det inte. Men än idag har jag svårt för whiskey.

Den där om att bli igenkänd

Idag kom det fram två mycket fina flickor och sa hej till mig. Hej. Vi heter ... och ... och vi läser din blogg. Den är bra. Vi ville bara säga det. Och det var så fint och oväntat och jag blev lite knäsvag och hej på er, tack för att ni kom fram!

Och sen fick jag reda på att somliga av Stolte mannens vänner läser här. Så hej vännerna, det känns lite konstigt! Men samtidigt: ni läser och vet om mig, jag vet att ni läser, känns konstigt att gå runt och låtsas som ingenting. Känns lite konstigt att ni pratar om mig och att han inte får läsa här, för det här ju min värld, en värld som jag skapat och som kretsar runt en figur som egentligen inte finns till, där ute i den riktiga världen. Och nu vill han läsa här, fast att han inte får, för att ni vet saker om mig som inte han vet och det känns tydligen konstigt. Då måste jag ju börja censurera och det vill jag inte... så, i framtiden, S, om du läser det här: hejhej.

Jo. sen har jag köpt världens finaste present till honom med. För att den är världsbäst och för att jag visste att han skulle bli så där härligt nervös av titeln.

Den där om sista sidan

Jag river ur sista sidan ur mina pocketböcker och skriver små historier till honom och lämnar på kudden, när han går till jobb tidigare än vad jag gör.

Vi sitter på varandan. Vi är i Atlanta. Jag har på mig din för stora skjorta, naken under. Du dricker kaffe och tittar på mig, medan jag läser tidningen ochlåtsas som om jag inte vet om att du tittar på mig. På väggen klättrar rosorna mer än de klänger.

Bara så, för det är bra så.

Jag har pocketböcker som jag inte har någon aning om hur de slutar. Han fick sista sidan.

Den där om att ha ett oemotståndligt samtal

Msn:ar med lillebror, långlångt bort. Han berättar att han har flickproblem. En tjej han träffade innan han åkte iväg bedyrar sig kärlek för honom:

Jenny säger:
Okej... ehum...
Jenny säger:
slutade inte ni ses INNAN du åkte? Det var väl slut ett tag innan du åkte, menar jag?
Johan säger:
Jo
Johan säger:
Eller vem?
Johan säger:
S?
Jenny säger:
Nej, M?
Johan säger:
Jo träffade henne innan jag åkte också. Träffade ju båda. Samtidigt.
Jenny säger:
Snyggt, hörru!
Johan säger:
Fast du är väl inte rätt människa och säga "snyggt hörru"?
Jenny säger:
Haha!
Jenny säger:
Usch, mexaren har börjat skriva till mig igen om att han kommer och hälsar på. Vet inte vad jag ska säga.
Johan säger:
Haha
Johan säger:
Om du börjar meningen med "Usch" så är väl det ganska självskrivit?
Johan säger:
eller?
Jenny säger:
Jo, jag vet, men jag hatar att dumpa killar.
Mjo
Johan säger:
samma här
Johan säger:
Hållar alla lite ljumna
Johan säger:
Så man har någon att falla tillbaka på om det går snett. haha så fel det lät egentligen
Jenny säger:
Haha. Fy fan vad jobbigt det är ibland att vara oemotståndlig.
Jenny säger:
Du vet att det här kommer ligga på min blogg sen va?
Johan säger:
haha
Johan säger:
har du så lite nyheter?
Johan säger:
Suga nyhetsmusten ur din stackars lillebror.

Den där om att det ibland lönar sig att gå genom sina väskor innan man ger bort dem till Röda korset

Den där om att lämna Studentstaden

Stå framför mig själv, jag gör, klia i nacken och i hårbotten och inte vilja ta mig bort, tänka varför klia? Minnas när jag fick löss, kanske elva år? Elva år, alldeles säkert, som en djävla horunge, alla horungar löss ha, krypa, klia, och mamma ringa till Sandra, jag säga, inte säga till hennes mamma att jag har, hon till hennes mamma säga ändå, Sandra säga så du har löss? som om jag horungen vore, Sandra veta att jag inte velat att hon skulle veta, så mycket värre.

Minnas tiden i Studentstaden. Så många år. År. År! Flytta hit med M. M och jag. En evighetstids sen. Såhär: och sen levde de lyckliga i alla sina dagar! när vi flyttade in i den där första lägenheten, men alla sina dagar visade sig vara väldigt många dagar och det gick inte. Fast att vi själva fick välja tapeter och vi skulle ha vitt! Vitt i hallen och gul lycka i sovrummet och ibland sov vi som Pippi, med fötterna åt fel håll, baraföratt.

Studentstaden. Minns en gång för så längesen, allt är så längesen, ställa mig upp mot professor, säga Nog! Nog nu! Protestera och opponera och tycka att han gått för långt när han skälla hårda ord på student, som la sig tjockt, tjockt i rummet och i min dagbok den kvällen jag skriva

"Han slutade inte, så jag ställde mig upp, sa att jag inte tänkte tolerera detta, och gick ur klassrummet. Efter mig tågade en hel del andra folk ur klassen. AnarkiF klappade i händerna av förtjusning.Tydligen hade professorn kommenterat det hela med ”att vi tydligen behövde ha en liten paus”. När en annan i klassen undrade vad han hade att säga om det hela - att massan rest sig mot eliten (som vi diskuterat under halva kursen) valde han att inte kommentera detta på ett vetenskapligt seminarium samtidigt som han sa att han kunde anmäla oss till högre instans. Högre instans, my ass! Sitter i vår institutions elevutskott och både de och vår programansvarig säger att han inte alls kan göra så. Denna kurs har alltså kulminerat i en massa tårar, bråk och delning av klassen - de som tycker att vi har rätt och en del som tycker att det inte är en big deal. Ska bli spännande att se om professorn straffar oss genom sin betygsättning nu."

Betyg. Jag fick vg. Han säga du ha något att säga? Jag säga nej, du sagt förlåt, förlåt är lika med bra.

Jag komma att sakna den här staden? Nej. Jag komma att sakna det här livet? Ja. Prata med Stolte mannen, så många känslor som rinna och snirkla i telefonledningen, och han säga bra att jag komma tillbaka från Mexiko. Bra att jag komma tillbaka sista termin. Jag le och säga ja. Ja, bra. Mycket bra. Bra mycket. Men nu jag lämna. Inte lämna, hejdå, nu jag åka till Lilla Storstaden, bara en termin. Inte hejdå, nu jag åka till Mexiko bara en termin. Nu lämna hejdå, vi kanske inte aldrig ses något mer? Jag måla, städa, packa, sen borta. På lördag jag dig lämna. Jag är ledsen. Gråt inte för mig, Studentstaden.

Den där om problem light

Mamma vill inte höra om Stolte mannen. Hon säger att om jag inte tänker gifta mig med honom, eller om det inte är allvarligt, skaffa-barn-allvarligt, så vill hon helst inte höra. Hon säger att han inte kommer vara lika bra som M. Att hon inte vill engagera sig så mycket i någonav mina pojkvänner igen. Att han låter lite underlig. Som om underlig skulle vara fel. Mamma älskade M. Hon hade nog redan planerat hur våra barn skulle se ut. Och om hur mycket hon skulle skämma bort dem.

Mexikanaren mailar och avslutar med att han älskar mig. Oj. Mellan hej lilla kanin och jag älskar dig berättar han att han snart är klar med sin master i design och att han antagligen kommer till Sverige i höst. Oj. Han frågar även om hur stor min säng är. Oj.

Det kanske är dags att berätta för honom? Är det dags? När är det dags? Hur vet man?

Den där om framtiden

Det är olika personer, som sitter bredvid mig, där i framtiden. De har okända, olika ögon. De pratar på olika språk och de är aldrig klara, utan mer sådär suddiga som folk blir när man ställer in skärpan fel i kameran. De är mer en känsla.

Jag är fortfarande ung, borde egentligen redan vara i min framtid. Oftast är det bara en bild som dyker upp, där jag cyklar väldigt snabbt, på grusvägar, tillbaka från havet, i baddräkt. Jag cyklar snabbt och vinkar till gummor som står och hänger tvätt och de vinkar tillbaka, ler och skakar på huvudet. Den där svenskan!.

Det är stora hattar, sådana där som skulle se löjliga ut på andra ställen än vid Medelhavet. Det är höns, katter, klänningar - långa och böljande och blommiga, sallader på stora fat, hastiga kyssar, stulna när jag är på väg in i huset, det är vin, lanthandel, egna ägg, charmig förvirring, bruna näsor. Och barn! Barn som strövar fritt och själv och är borta hela dagen och han, den med okända ögon, frågar var är barnen? och jag tittar upp från min skrivmaskin och rycker leende på axlarna, för de springer väl mellan pinjeträd eller petar med en pinne på krabborna i hamnen.

Det är varmt och sol hela tiden och kanske nån gång att det regnar, då samlas vi alla i det rum där det inte regnar in och jag berättar historier medan jag dricker vin och barnen fnittrar och den minsta somnar med lockarna mot mitt ben så att det kittlar lite och han, med okända ögon, måste bära upp barnet och lägga det i den där stora sängen, där det redan ligger tre barn och sover och de gnyr barngny, men är trygga, för de är tillsammans. Sen går han och jag in och han berättar historier med vidd och djup för mig, innan har stryker mig över det som inte varit heligt på väldigt länge och trots att det regnar, så är det fortfarande varmt och svetten rinner ner mellan mina bröst.

Och jag är aldrig själv, förstår inte själv, kan inte relatera till romantiseringen av ensamheten, kan inte greppa om Den Stora Ensamheten, oftast har det varit män som talat om den med mig. Män som fått för sig att de kommer vara ensamma och kanske därför måste måla den röd för att klara av den. Män vid havet. Män och havet. Den gamle och havetromantiserande, som om ensamhet skulle vara något fint, något stort, något att eftersträva, medans det egentligen är fött ur bitterhet och modellerat ur något som egentligen inte finns. Män som kan vara ensamma på ett sätt som jag (för jag vågar inte generalisera ihop det till kvinnor) inte klarar av. Männen är inte ensamma när de är ensamma: de är med havet. Har en blossande kärleksrelation till skummande höstkvällar på stranden. Ensamma kvinnor är galna. Galna och lämnade, medan männen har lämnat. Vilket inte är sant då den ensamma mannen, som inte är ensam utan har havet, har blivit lämnad av den enda kvinnan han verkligen någonsin älskat, även om han knullat desto fler.

Det är lite hysteriskt och rörigt i det där huset. Barnen, som verkar vara fler än tre, kan redan flytande Medelhaviska. Vi hälsar på Sverige ibland, och då kommer jag aldrig ihåg att jag måste betala med svenska pengar, utan lassar fram euro och blir alltid lika förvånad varje gång det inte fungerar.

I trädgården växer det dragon och mynta och hallon vilt och ingen har riktigt koll på vad som är vad eller vem som egentligen planterade det där, men barnen strövar omkring och river sig på hallonbuskarna och blir röda om händerna av hallonen och på tröjan och tvättmaskinen går ständigt. På altanen, eller om det är en veranda, sitter jag och dricker grönt te, eftersom jag är så nedrans bakis, och tittar ut över trädgården och tänker att jag kanske borde röja upp lite nere vid blomrabatten, men att det för bli en annan dag, för jag har en lång lista hängande på kylskåpsdörren med saker jag borde göra, men som aldrig blir gjort och telefonen ringer hela tiden från Bryssel ochde undrar hur långt jag kommit i mitt arbete, men jag ställer in den på ljudlös, tar den där med okända ögon vid handen och låter honom skjutsa ner mig till hamnen på min cykel, där våra barn hoppar från kanten. Och jag, jag kommer att hoppa i från det högsta stället.

Den där om semestern

Min mamma inte berätta att det var fem stjärnor vi skulle bo i. Fem stjärnor, med nya blommor på rummet varje dag, morgonrock och madame! Det var frukostbuffé och jag spendera varje början av varje dag bakom mina solglasögon, med vattenmelon och champagne framför mig. Mamma ska du verkligen dricka champagne idag med, frågetecken:ade och jag stirra på henne och hon jaha:ade, med uppgivenhet, kanske kom på att jag faktiskt är tjugosjumenenvisochtrotsigsomennittioåring och gå och hämtade sig ett eget glas.

Ganska trevligt. Vi prata om mammas uppväxt och herre Gud, hon har varit jag, hon supa sig full, whiskey, på söndagskvällarna och tittat på M*A*S*H för att pappa inte ville stanna och sova över hos henne. Och sen åkte de ner på folkdanslagsläger i Holland och rökte inte på, fast att jag pressa henne stenhårt på den punkten. Inte ens lite? Inte ens lite, utropstecken, utropstecken.

Gratis gym är lika med springa en timme på löpbandet varje morgonellerkväll och svettas massormassor, medan gubbar sitta bakom på motionscyklar och kollar in min rumpa.

En kväll, mamma gått och lagt sig, jag sitta i pianobaren, den utan piano, man skicka champagne till mig. Jag prata med barkillen, enda undertrettio på stället, mycket söt, sådär brun och liksom veta att han är skitsnygg och jag undra hur många nummer han få per kväll, genomsnitt, ungefär. Och han säga här, Jenny, från gamla mannen där borta, le och drick! Och jag fnysa säga champagnen är ju för fan gratis, inom parentes: fast jag pratar spanska, för jag vet inte varför, men när det är varmt och jag druckit för mycket börjar jag prata spanska, slut parantes. Han säga bara den vanliga, den här kosta mycket, kosta skjortan. Och jag le och nicka, vilja vara själv, inte med gammal man som inte vill gå upp till sitt eget rum och fylletafsa på sin fru. Från scenen Fadokvinna sjunga, låta som Lhasa, jag älskar Lhasa, hon låta desperat, som om hon precis fått sitt livs bästa knull, eller desperat väntar på att någon ska ta henne hårt.

Jag utan trosor och behå, har bränt mig så att jag inbillar mig, eller i alla fall påstår, att det gör ont att ha underkläder, klänningen kanske genomskinlig, kanske ana mörkt där mörkt finns och kanske ana bröstvårtor, kanske. Klänning vara ljust blå, men kanske ana ändå, kanske. Han, gamle komma bort, komma bort till mig, lägga hand på naket knä, jag säga ta hand bort. Nu. Med hård röst. Han inte förstå. Han skratta. Fnissa. Fult. Jag slår honom. På hand. På kind. Säga inget pris på mig, inte på ryggen, inga prislappar någonstans, ser du? Ser du? Han stelna, kanske inte van? Van vid nejsäg? Jag ingen hora! Verkligen ingen hora. Han mumla bara lite? Undertrettio i baren kommer bort, vill ha hjälp? Jag fnyser.

Går upp till min mamma. Hon snarkar.

Den där om att ni rör mig

Har ju inget internet, men tjyvade lite på jobb och skumläste igen mig på bloggar som jag läser ibland, men inte så frekvent. Trillade över det här Zoeinlägget och läste lite bland kommentarerna. Då slog det mig i magen.

"nämn fem andra bloggar som du besöker regelbundet."
Jennys. Den där Jenny. Den där om Jenny. Jag Jenny. Flera gånger. Utan att jag har någon koll på vem människorna är. Jag vet inte vem ni är. Och när jag kollar hur många som läser mig är det inte längre tre. Ni finns. Tydligen. Så jag satt, med tårar i ögonen, och undrade varför. För jag blev rörd. Ni rör mig.

När jag först började leva livet här inne så kommenterade jag nästan aldrig. För folk hade så mycket kommentarer, vad skulle de bry sig om en till? Bland tiotilltjugo kommentarer skulle jag trilla bort. Nu vet jag bättre. Jag har tiotilltjugo kommentarer och när ni kommenterar trillar ni inte bort. Ni lägger er som smek mot hjärtat. För ni rör mig.

Men vem fan är ni? Och vilken låt skulle ni spela, om ni bara fick spela en, på min inflyttningsfest? (The knife - We share our mother's health. Skulle jag spela).