Den där om att älska

Jag ligger i soffan med honom och han frågar mig om jag någonsin älskatälskat någon, för jag verkar inte vara typen som gör sådant. Älskar.

Jag ler mot honom och svarar att jo, jag har älskat så hårt att trodde att jag skulle gå sönder. Han nickar och säger att det var hans alternativ två. Antingen älskar jag ingen, har aldrig älskat, kommer aldrig älska någon, eller så älskar jag sönder mig själv och andra.

Och fast att det är läskigt som faen så älskar jag att att han kan läsa mig, att han ser mig och att han kan tolka det jag gör, eftersom jag knappt kan göra det själv, står för nära.

Jag säger det till honom och han svarar att fyra år av tolkning av kroppsspråk, intresse, psykologi och jisses, så många år av hängande runt barer har gjort sitt.

Han ber mig berätta om min kärlek och innan jag hinner säga något om den så säger han att döma av mitt leende så var det en bra kärlek. Jag svarar att det var det. Han, kärleken, är den bästa man jag någonsin mött. Ingen har jag älskat till sådant vansinne som honom. Och fast att det är över så är han det bästa som hänt mig.

Och jag trodde aldrig att jag skulle känna så igen, och jisses, det gick snabbt, men jag tror att han försvunnit från det där stället där han gjorde ont.