Den där om facit

Tvåtusensex var ett minst sagt stormigt år. Antagligen det mest händlsefulla i hela mitt förbannade liv: jag dumpade mittlivskärlek, flyttade till en ny stad, ett nytt land, reste till NY, dejtade en presidentkandidatsson, blev rånad, var pankare än pank och rikare än någonsin, gifte mig, bodde i ett minikollektiv och fick massor av nya, underbara kompisar. Med mera. Med mera.

I början av tvåtusensex skrev jag en lista på allt jag ville göra under året, och jag har nu fått stränga order från M att uppdatera vad som egentligen hände. Det som hände är ifyllt med fet text:

"...Vill jag ha det här år 2006: kul, kunna hålla in magen vid ståsex, sex, hångel, lära mig dansa sån där 20-talsdans (med fransar på kjolen och fjädrar i håret), ingen död eller sjukheter eller hemskheter, franskalektioner, klara alla mina kurser, bo i Mexiko alternativt Tanzania alternativt Sydamerika, och bli brun och gärna lite längre, bli snygg, kunna sjunga helt plötsligt (teckna går också för sig), bli rik, hitta en riktig skattkarta, hitta en skrattkarta, läsa alla böckerna i bokhyllan, få en riktigt rolig 26-årsdag, köpa många fina skor, få många spontana presenter, få härliga vänner i klassen och inte vara ensam och stå och titta på alla som skrattar på rasten, bli utbjuden på dejt, vill att någon säger till mig att jag är vacker (inte söt, för söt är man när man är fem), bli bjuden på en resa, få en kompis norr om Stockholm, definitivt ansa mellan benen, kolla mig mer mellan benen, så jag inte blir chockad när jag kikar in, kunna argumentera ner någon på krogen, slå någon hårt i skallen, för det verkar tufft (dock får han inte dö, för då går vi emot en punkt där tidigare), ha någonstans att bo mellan april till september, göra något som jag inte trodde att jag skulle klara av (kanske äta ett hårstå... åh fy fan!), inte äta ett hårstå, vara nyförälskad, umgås mer med mina kompisar från Skåne och massor, massor mer!"

Den där om jatack, den längst till vänster!

Jaha. Nu börjar det hända: min första kompis är gravid. Det är ungefär som när min farmor satt och tittade på dödsannonserna för att hålla sig uppdaterad på vem av hennes vänner och bekanta som fortfarande levde.

Och jag som precis slutat vara rädd för att skaffa en valp. Speciellt när jag såg de här, som jag blev kär i. Vill ha. Vill ha. Vill ha!

Den där om släkten

Jag minns första gången M möte min släkt. Vi hade varit tillsammans i ett halvår och flyttat ihop nästan ett helt år tidigare och jag var lite irriterad för att min moster hade sagt att killar och tjejer inte kan bo ihop utan att knulla (okej, inte de orden direkt). Jag hade blivit så irriterad att jag tvingat M att skriva på ett kontrakt där det stod att vi bara skulle vara kompisar och bevisa för världen att killar och tjejer visst kunde vara vänner. Det året, ungefär två månader efter att han hade flyttat in, lät jag ändå honom stoppa in den och han lät mig stryka över hans bröst.

Första gången M möte min släkt var på min kusins bröllop. Han hälsade på alla, hade problem med att förstå min farfars skånska, dansade loss med min bror och alla mina yngre kusiner och höll min hand. Jag slängde ögonkast mot honom hela middagen och mina känslor, röda som eld, måste ha känts ända bort till honom. Jag förklarade hela tiden medan vi var tillsammans att jag hade hoppat över den där nyförälskelsen och gått direkt på Stora Lugna Kärleken, men nu i efterhand, när jag tänker tillbaka så vet jag att jag även var nykärochförälskad i honom. Jag kunde sitta på lektionerna och tänka på hur han strukit mig över håret och blåst mig i örat natten innan och bli alldeles pirrig i kroppen och kunde inte koncentrera mig eller sitta still.

På bröllopet log hela jag mot honom och vi smög undan och viskade i hörn och jag kände mig precis som jag antar att mina äldre kusiner känt, när mina mindre kusiner kom på oss och sprang iväg fnissande. Han var min utställningshund. Jag visade upp honom och han svansade efter mig, precis som jag svansade efter honom och min mamma log mot oss och när jag satte mig ner bredvid henne så skrattade hon mot mig och jag tror att hon såg tydligare än jag hur förbannat kär jag var.

Han var lite förvirrad och förskräckt, han umgicks inte så ofta ens med sin familj, medan jag växt upp med nästan alla mina tjugitre kusiner och träffat hela min släkt så ofta vi kunnat. Min faster var som min mamma och till min farbror kunde jag skrika att han var en djävla gris när han slängde mat på mig. Jag visste hur alla mina kusiner såg ut nakna, eftersom vi alltid badade tillsammans i sjöarna runt vårt släkthus och när det var vinter visste man vem man skulle kasta snöbollar på, för man visste vem som sprang snabbast och kramade de minst hårda snöbollarna. Jag kunde spotta ut maten i varje hus utan att skämmas, när de berättade att jag åt kanin, och de förstod att jag inte ville äta upp något som var sött. De visste vilket djur jag ansåg var söta och gav mig (nästan) aldrig kanin, hare, lamm eller kalv, eller så gav de det till mig och sa att det var gris, men absolut inte en grisbebis, eller min favoritgris Arne, som underligt nog levde i ungefär tjugi år, även om han varierade i omfång ganska ofta.

Alla i vår by visste vem vi var, eftersom det bara var vi som hette som vi heter i efternamn och varje år någon började i skolan så log läraren (eller snörpte på munnen, beroende på vilken unge som gått i hennes klass året tidigare) och berättade att hon hade haft en annan H-unge året innan. Och min faster är präst, och var en av de första som vigde homosexuella på kyrkotrappan i Skåne, och en av mina äldre kusiner polis, och pappa och min farbror var fotbollstränare och sjunger i kyrkokören, så det gick liksom inte att unvika vår H-släkt.

Och mellan Taube och 2 Unlimited så drog min faster iväg mig och viskade i mitt öra att han var förbaskad stilig, M, och jag log så där djävla stort och svarade att jag visste.

Den där om att han kanske bara har tröttnat

Det är nu fem dagar sedan jag hörde något ifrån honom och jag kommer plötsligt på att jag inte kommer få reda på om han dör.

Den där om att titta på havet

En av de personer jag har, och antagligen alltid kommer att ha, dåligt samvete mot är min kära mamma. När jag var mindre broderade mamma en liten sak, som hade röda bokstäver. Min mamma är ingen sådan som bakar/bakade kakor eller broderar saker, hon är liksom inte så djävla huslig utan är mer en sån där poweyrkesriksjälvstänigfeministmamma. Denna lilla sak hängde hon sedan upp på väggen i mamma och pappas sovrum och det gick att läsa

”Älska mig mest när jag förtjänar det minst, det är då jag behöver det mest.”

Denna broderade sak gick hon in och tittade på varje gång jag eller min bror bråkade med varandra och hon egentligen kände för att slå oss hårt på käften. Min mamma gick in och tittade på den där ganska så ofta när jag och min bror var små.

En gång, när diskmaskinen gick sönder och det flöt ut vatten över hela golvet, min bror slängde en bok i ansiktet på mig, jag sprang in i köket och halkade på vattnet, en av katterna kissade i tvättstugan och mamma precis hade kommit hem från jobb vände hon i dörren och körde ut till havet, där hon sedan satt och grät i två timmar.

När jag blev tretton tog djävulen över min kropp och min mamma fick ligga vaken många nätter och undra var tusan jag var, när jag skulle komma hem, om jag skulle komma hem, vem jag var med och om de jag var med var under eller över tjugo år. Detta gick hon igenom i ungefär tre år, tills jag blev sexton och helt plötsligt började ta tag i mitt liv.

Jag kommer alltid ha dåligt samvete för detta. Allt jag utsatt henne för. Antagligen tills jag får en egen dotter, som kommer att göra mitt liv till helvete, i utvalda stunder, så att jag måste åka ut till havet och gråta och sen få dåligt samvete för att jag är en så kass mamma.

Den där om när Jenny besökte fd Twin Towers

Att besöka platsen där the Twin Towers hade stått, i New York, var ungefär en lika stor besvikelse som att inte se några (viktiga) djur i Afrika. Eller, okej, djuren var en större besvikelse, men det här var också ganska så hemskt. Platsen hade förvandlats till en turistgrej och visst, det antog jag väl lite att det skulle vara och egentligen vet jag inte vad jag hade väntat mig, men inte det som mötte mig.

Platsen var helt avspärrad och förhängd och folk klängde på stängsel och kröp på marken för att titta in på... ingenting. En byggarbetsplats. Jag kände mig mest olustig och bad min bror att vi skulle gå och köpa pizza istället, som de gör i filmer. Självklart hamnade vi på en pizzeria som hette 9/11.

Lika tragiskt som när jag hamnade på en båt som kallades Titanic i Mexiko.

Den där om eftermiddagsnöje

Mitt största eftermiddagsnöje just nu är att kolla på ER. Har inte kollat på tv på över ett år och det kryper som fan i kroppen när jag kollar på andra serier. Men ER. ER, folk! Klockan halv fem är det jag som sitter bänkad i soffan med tomater och Aromat (blev av med mitt Aromatberoende i Mexiko, men jag jobbar på att få tillbaka det) och gråter. Det är förbannat sorgligt när folk dör.

Och Thandie Newton är så förbannat djävla snygg att man bara vill köpa henne och bära runt henne i fickan.

Den där om bokmaraton

För att slippa tänka den här helgen (eller kanske mest för att slippa plugga och för att alla vännerna är bortresta/upptagna) har jag läst. Haft maraton. Och jisses vad jag lyckades. Det blev:

Christina, Queen of Sweden: The Restless Life of a European Eccentric.
av Veronica Buckley.
Jag har alltid varit otroligt fascinerad av Kristina, Ulrika Eleonora, Margareta, Elisabeth, Mary och allt vad de heter. Historiska böcker är nästan alltid dammiga (undantag finns såklart, bland annat Margaret George), men det är därför man har FF-knappen i fingrarna och kan bläddra lite snabbt när man håller på att somna.



På det fjärde ska det ske
av Kajsa Ingemarsson
Mja. Jag håller mig ganska ofta borta från fnisstjejböcker, men den här fick jag av mamma, dels för att den kostade fem kronor på SH och dels för att det på baksidan stod ungefär att "Paula kommer hem från ännu en utlandsvistelse och upptäcker, motvilligt, att hennes omgivning redan gjort sina val. Plötsligt står Paula ensam kvar i en tillvaro byggd på resor, ströjobb och en och annan affär vid sidan av. Hon gör ett halvhjärtat försök att gå omgivningen till mötes. Kanske är ändå utbildning, fast jobb och en ring på fingret lösningen." Och antagligen tänkte att det var en bok för mig, en som ska få mig att stanna i Sverige. En sån där bok man läser snabbt och sen glömmer bort. Jag var mest irriterad på att det gick så djävla lätt för den där Paula och att framsidan är på "fel" håll.

Mustachen
av Emmanuel Carrère
Jag har ingen aning om var den här boken kom från. Den stod i min bokhylla och jag har ett svagt minne från att ha köpt den. Den lägger sig i samma kategori som Den vidunderliga kärlekens historia av Vallgren och Parfymen : en mördares historia av Süskind: många, speciellt pojkar, älskar dem och höjer dem till skyarna, men jag vet inte riktigt. Jag förstår storheten med dem, men det händer inte för mig.

Jenny S
av Denise Rudberg
En av få böcker som jag inte läste slutet på innan jag kom dit, för jag visste redan att huvudpersonen skulle få kungen och halva riket. Läste Rudbergs Väninnan förra veckan och hatade den. Blev väldigt irriterad på huvudpersonen och att Rudberg beskrev vad de åt hela djävla tiden. Läste Jenny S bara för att bli av med den, och den visade sig vara mycket bättre än Väninnan. Även denna fnisslitteratur och jag tror att jag måste sluta läsa sånt, om det inte är Keyes som skrivit skiten.

Utvärdering i politik och förvaltning
av Evert Vedung
Jo. Jag hann med lite kurslitteratur med.

Just nu går jag in på spurten och läser tre böcker samtidigt:
Lolita av Nabokov
Gärningsmannen är en kvinna: en bok om kvinnlig brottslighet av Kordon och Wetterqvist och
Svålhålet av Niemi.

Den där om att det finns för mycket vatten

Anonym skriver ”Söta rara underbara Jenny får aldrig någonsin sluta blogga! Jag behöver den nu mer än någonsin då jag igår såg min pojkvän sedan sex år tillbaks hångla med en annan tjej. Detta hände en vecka efter att jag bad honom att flytta (på min födelsedag dessutom). Du ger mig hopp om att livet kan bli bra igen.”

Och det gör så förbannatdjävlakukont i hjärtat, eller mer magen, på mig. Det är så att jag funderar på att aldrig mer i hela mitt liv skaffa mig en sån där pojkvän. Samma sak med husdjur. Det gör för ont när de dör. Både djuren och kärleken. Jag skiter i att jag måste sitta själv hemma på söndagar och kuckelura och inte få kuk-i-lura. Jag skiter i att jag egentligen älskar de där berg-och-dalbanekänslorna man har när man är nyförälskad. Jag skiter i att jag har en man som väntar och trånar efter mig i Mexikos största stad. Det gör fan ont. Det gör för ont.

Jag skiter i att jag inte kan resonera så här. Jag orkar inte. Nästa man jag träffar och blir kär i måste bli kär i mig med, och sen vara det hela mitt liv, hur långt det än blir. Han måste vara sådär kär att han inte ser någon annan, eller vill ligga med dem eller ens bara pussa lite på dem.

Och när vännerna frågar om mexikanske mannen så ler jag lite och sparkar mig själv i magen med svaret att det aldrig kommer bli vi. Det är omöjligt. Tyvärr. Hur fan skulle det gå till? Det skulle inte gå till. Hur bra han än smeker min fjuniga mage och mina tilltrasslade känslor så kommer det inte att fungera. Det är en farlig massa vatten och avstånd mellan våra kulturer mellan oss.

Och det här är nog inte det Anonym vill höra. Att varje gång någon man ser någon man gillar och älskar och hånglar så bra med kyssa någon annan, så tappar man lite av tron på kärleken och begraver den under tio ton studentlitteratur och falska leenden. För kanske finns den inte. Den där perfekta kärleken. Och kanske finns inte han. Den där perfekte till kärleken. Eller så finns han, men han hånglar med en annan tjej. Eller så finns han, men det är för mycket vatten mellan honom och dig.

Den där om bloggen

Jag tror inte riktigt jag vet vad jag gett mig in på. Jag håller på att skriva ut hela bloggen, alla månaderna, alla 1949 kommentarer jag fått, allt, allt. Det här kommer ta evigheter.

När jag blev halvtvingad av M att starta skriva det här i oktober 2005 hade jag ingen aning om hur... stort det skulle bli för mig. Hur stor del det här faktiskt tagit. Hur jag upptäckte skrivandet igen. Och egentligen var det meningen att den skulle avslutas i oktober 2006, men det gick ju inte, då var jag i Mexiko. Så jag sköt på det. På min födelsedag. Eller i alla fall den första mars, tänkte jag, då det är ett år sedan jag och M gjorde slut på riktigtriktigt, enligt mig. För den här bloggen är egentligen skapt ur min saknad och kärlek till M. Även om det har kommit en väldig massa pojkar och män (och kvinnor) efter M så är det alltid M.

Men det går nog fan inte. Och varför skulle jag? Den här bloggen har blivit en del av mig. Och den kommer antagligen fortfarande finnas när jag är nittisju och sitter på min veranda och visslar efter pojkar och män (och kvinnor).

Den där om att lära känna Mexico Citys... invånare?

Fick mina betyg från Mexiko idag och pms:en lyfte lite från mina axlar när jag såg att

"Betygen sätts från ett till tio, där ett anses vara sämst och tio bäst. För att vara godkänd måste eleven ha uppnått en nivå av sex poäng.

Elev: Jenny KH

Spanska: 10
Kända mexikanska kvinnor: 10
Relationen mellan Mexiko och USA: 10
Lär känna Mexico City: 7"

Det där sista betyget måste förklaras. Klassen låg på fredagar, klockan tio på morgonen. Man satte sig på en buss och blev körd till något ställe i Mexico City, där man skulle gå runt och titta på fina saker. Det var bara det att torsdagar var den stora festdagen. Allt som oftast var halva bussen
a.) bakis
b.) fortfarande fulla eller
c.) inte där.

Och allt som oftas var Jenny KH inte där för att hon
a.) var bakis
b.) sov i en säng som inte var hennes eller
c.) sov i sin egen säng, med en noga (ehum) utvald sängkompis. Ett annat sätt att lära känna Mexico City, liksom.

Jag tror att man var tvungen att närvara vid 80% för att få godkänt (minst en sexa). Och jag tror att jag närvarade vid ungefär 40% av tillfällena.

Är man utis, så är man!

Den där om minusgrader

Han, den där fine mexikanen. Han som är min. Han. Skriver och ber mig förklara snö och hur det känns när det är kallt. Hur är kyla? Och jag blir ställd, så ställd att jag måste gå ut och känna efter, för hur känns kyla? Hur tusan fungerar snö? Hur förklarar man för någon som aldrig känt snö att det är förbannat kallt?

Att tar du upp snö i handen, utan vante, så kan du bara hålla det där en viss tid, innan det börjar sticka och bränna, utan att vara varmbränna, och handen blir röd och våt? Att när tårna är riktigt kalla så kan du knappt känna dem längre, när du har ridit utan att vicka på tårna i minustio i ungefär en timme och gör det så djävla ont i dem när du kommer in i värmen att du börjar gråta?

Att det gör ont i ögonen när du är ute och åker skidor, för snön är så vit att den gör dig nästan blind och allt som tidigare hade andra färger nu bara är som ett sus. Det är prickigt och vitt och som om du tittat rakt in i solen för länge.

Och när du är ute och går så vill du ibland skrika för att det gör så djävla ont på dina lår, dit jackan inte räcker. Dina ögon fylls av tårar, precis som när du kör för fort i en bil utan tak, eller på en motorcykel, utan hjälm.

Hur förklarar man hur ont det kan göra i öron om man inte har mössa? Hur förklarar man hur det ser ut att titta uppåt när det snöar? Hur berättar man hur ett känns att trampa ner i enmetersnö, där ingen gått tidigare? Hur sätter man ord på slask och snöänglar? Hur förklarar man det här för en mexikan?

Kanske precis sådär. Sådär som jag skrev ovan. Och sen översätter man det till spanska.

Den där om att träna

Jag har börjat träna igen. Och när jag skriver träna så menar jag ingen mesträning, som jag sysslade med i Mexiko. Träning, för mig, utförs som allt annat i mitt liv: överdrivet. Fem till sju gånger i veckan. De små gubbarna som styr min kropp måste vara ganska chockade över det plötsliga uppvaknande de fått, efter att ha suttit och jäst och ätit choklad i Mexiko, där jag mest tränade ölarmen och benen i grymma dansmoves. Eller okej, jag dansar inte så djävla bra, men jag hoppar en del. Det är den dålige dansarens sätt att ta plats på dansgolvet utan att bli utskrattad.

Jag har börjat träna nån Forzakombination på tisdagar, där man ska hugga med låtsassvärd. Jag hugger av osynliga huvuden på osynliga små japaner med mitt osynliga svärd. Kul, tills jag kollar mig själv i spegeln och ser hur förbannat korkad jag ser ut. Jag vill ha riktiga svärd. Och riktiga japaner.

Det hade i och för sig varit en väldig åtgång på japaner, när jag tänker efter.

Den där om soundtracket till mitt liv

Jag tror att det finns låtar för varje tillfälle i ens liv. I alla fall i mitt. Jag är som de där tv-serierna, där musik alltid spelas i bakgrunden, och oftast görs det det i min lägenhet med: musiken är alltid på. Alltid. Fast att jag har världens kassaste högtalare - sjunger jag tillräckligt högt så hör man inte hur dåligt ljudet är.

När jag sitter och pluggar, vilket jag gör mest hela tiden står soundtracket till Den engelske patienten på. På, eller... ja, hade jag varit med i the O.C. så hade den musiken spelats då. Och när jag är och handlar: Lily Allen. Går till skolan: Miriam Makeba. Städar: Foo Fighters. Springer: en djävla blandning.

Och just nu. Just nu när jag är lite så där fnissigt förälskad samtidigt som jag är räddsomfaen så är det Feist som gäller.

Secret heart
What are you made of
What are you so afraid of
Could it be
Three simple words
Or the fear of being overheard

Den där om att semestern är över

Då säger jag hej och välkommen till fem poäng utvärderingsmetodik och fem poäng spansk språkvetenskap med tillämpning I. Känns lite konstigt efter att ha haft "semester" i nästan åtta månader, men det ska väl gå det med. Jag hoppas på långa kvällar på biblioteket, men känner jag mig själv rätt så kommer min kurslitteratur för över tvåtusen ligga och undra vad fan hände med mitt ansikte: de såg det den första veckan och i de två första kapitlen, sen försvann jag. Och mitt ansikte.

Den där om att sjunga milda sånger

Jaha, då är alla roliga böcker utlästa igen och jag har blivit lite sådär lagom besviken på Gavaldas nyare. Och som vanligt faller jag för underbara titlar, såsom "Nu vill jag sjunga dig milda sånger". Jag skulle aldrig kunna skriva en bok. Jag skulle ha för mycket ångest över titelvalet.

Och att lägga ner ettusenfyrahundraplus på kurslitteratur känns halvkul om man inte får köpa lite roligare böcker med.

I önskelistan ligger Nina Hemmingsson och Herman Lindqvist, men javetint...

Tips! Snälla, söta?

Den där om korten

Han sa redan innan jag gick dit att han inte ville veta, inte alls ville veta vad hon sagt, som om han kunde förhindra det hon sagt då. Som om han visste vad hon skulle säga.

Själv visste jag inte vad jag skulle tro eller tänka eller ställa mig in på, vilken frekvens, vilken kanal, uppvuxen med en mamma som inte tror på något och med en pappa som tror på allt.

Hon la korten på bordet genom att lägga korten på bordet och sa med en gång att jag inte skulle gilla det hon skulle säga. Hon sa att jag och M inte skulle ha ett och mellan oss mycket längre, att vi inte skulle hålla ihop särskilt mycket längre, att det inte fanns en chans i livet att vi skulle hålla ihop här i livet.

Och jag skakade på huvudet och sa att det var ju vi, det var ju jag och M! För alltid och för evigt och lyckliga slut och solnedgångar och regnbågar och kattmorrhår, men hon sa att korten sa något helt annat och de sa även att jag inte kunde få barn.

Jag kom hem och han ville ingenting veta, fortfarande och jag gick där och tittade på honom och alla mina sagor om små lockar på små huvuden som log små leenden mot mig och M kändes ömsom nära ömsom långt bort. Och dagarna gick och veckorna gick och jo, månaderna gick de med.

Och sen slutade och:et att finnas mellan M och mig. Och nu undrar jag lite hur det kommer bli med de där barnen, så jag har bestämt mig för att gå tillbaka. Tillbaka till hon den där med korten.

Den där om effektivitet

Dagens tips, ungdomar, är att inte söka jobb när du druckit några öl. Jag tro precis jag sökte något jag inte riktigt var kvalificerad till. Samtidigt lyssnar jag på PANIC! At the disco och sjunger med skithögt. "Yes, but what a shame, what a shame, the poor groom's bride is a whore." Och! samtidigt anmäler jag mig på diverse dejtsajter på nätet (det kan ju bli lite småtrevligt att uppdatera här på alla dejter jag inte kommer få gå på) och skriver mail till min man i Mexiko. Satan, vad jag är effektiv!

Nu hittade jag en gammal kanelsnäcka i min hylla.

Lycka!

Den där om lite senare

Nu börjar jag bli lite nervös. De ringde och ville att jag skulle provjobba. Hur djävla mycket kan jag om barer då? Det närmaste jag har kommit till att stå bakom en bar är att stå framför en. Ja, och kanske när jag hade sex med bartender-Linus på Kos -99, bakom baren, på deras "kontor". Eller när jag stal den där Jägermaisterflaskan i baren i Kalmar 2001. Så djävla roligt var det att ha "en internationell karriär i att besöka barer, från Budapest till New York, från Gällivare till Kapstaden" (jo, så skrev jag faktiskt i min ansökan).

Och världen flödar över av I-landsprobs, nu när jag har så lite att göra. Gick precis genom mina kryddor. När M flyttade från mig tog han med sig de flesta kryddorna, eftersom han är kryddfantast och köpte nya kryddor varje gång vi var och handlade. Och sen har jag inte bott i Växjö på ett år, så de flesta hade blivit gamla. Nu har jag bara konstiga kryddor kvar. Vad fan kan man göra på sesamfrön, kryddnejlika, dill och sådana där roliga silverkulor som man har på tårta?

Den där om jobb

Idag skrev jag min första jobbansökan på… en miljard år. De jobb jag har haft på senaste tiden har jag fått genom kontakter, kontakter och… kontakter och de där kontakterna har intygat att jag är världens bästa på att koka kaffe/svara i telefon/sälja biljetter/vara mig själv alternativt slav.

Men det är som att cykla ta mig fan. Det jag fick lära mig på gymnasiet om hur man skriver formella brev sitter liksom inbyggt (rad sju, rad femton, datum till höger, inte svära. Tala om var du sett annonsen och presentera dig själv och vad du gör). Och det är ingen formellformell ansökan, det gäller bara ett bartenderjobb på campus, då kan man lattja till det lite och nämna att man känner halva studentkåren.

Sen. Sen pratar vi riktiga saker. Sen, om typ ett halvår. Då är det liksom dags att lägga in det tunga djävla kavalleriet… som jag inte har. Jag har inte räddat liv. Inte jobbat femhundra år redan. Allt jag har är all min utbildning, alla mina resor, alla mina språk och inget mer. Hur i helvete ska jag få jobb? Hur i helvete får folk jobb? Och hur ska jag kunna fylla ut den CV:n så att den inte ser fjuttig ut?

”Hej!
Jag såg er (det är inte längre tillåtet att skriva Er, som vi fick lära oss på gymnasiet) annons i Dagens Nyheter (Förkorta inte till DN!) den 16 augusti 2016 och söker nu jobbet som utredare (fast att jag säkert inte klarar av att vara utredare, trots fem års utbildning. Mc Donald´s? Ja… kanske?). Jag har precis blivit klar med min utbildning (precis klar? De kommer stryka mig med en gång) i statsvetenskap, med inriktning mot utredning och välfärd (döda mig) och har, samtidigt som jag läst detta även studerat spanska och engelska (snälla, testa inte hur bra jag pratar de båda språken!) som jag nu pratar och skriver flytande (ha!). På fritiden gillar jag att röra på mig och springer minst fem kilometer varje morgon och går till gymmet på kvällarna (och super och knarkar och ligger med en massa män och kommer aldrig stanna på det här jobbet, om jag får det, för jag är alldeles för rastlös!).
Hej och tack,
Jenny."

Men bartender var det ja. Herre Gud, bartender, det kommer verkligen ge mig jobb i framtiden!

Den där om "Oh, my God, it's my favorite song!"

Jag har alltid blivit väldigt påverkad av vad människor runt om mig lyssnar på för musik. Inte minst killarna jag träffat, vilket ibland lett mig in i underliga situationer (och till dålig musik), då jag samtidigt har en förmåga att alltid vilja vara bäst och veta allt om allting. Dessa två... beteenden kombinerat gör att jag brukar låtsas som om jag redan kan allt och lyssnar på de band och artister som min man för dagen lyssnar på och gillar.

1994, till exempel, var Nirvanaåret. Jag hade inte lyssnat så mycket på dem tidigare men när jag blev totalt djävla nerslagen av fjortonårsförälskelse på grund av det finaste som någonsin kommit från Lund blev detta mitt favoritband när han råkade nämna att det var det bästa band han visste.

Efter det bytte jag musiksmak och favoritgrupp... ja lika ofta som jag bytte pojkvänner. Det var Travis och Blur. Metallica och Soundgarden. Mos Def, De la Soul och A tribe called quest. Gentelemen. Sade. India Arie. Lisa Ekdahl. Diana Krall. Morrissey och the Smiths. Mew. Och nu senast: She wants revenge, the Kooks och det mexikanska bandet Zoé.

Någonstans på vägen så har deras musik blivit min musik. Jag lyssnar fortfarande på det mesta av det där och tänker tillbaka på alla lögner och skit jag sagt. "Vilken låt gillar du bäst?" "Ööööhhhh... hela första skivan är bra och jag älskar nummer två på deras senaste!" För jag lyckas alltid träffa killar som är helgalna i musik. De spelar i band och på instrument och är DJ och sjunger i band och kör och går runt och sjunger hela dagarna och sjöng innan de kunde tala och dansade i sin mammas mage och jag, jag kan inte sjunga alls.

Och jag får väl trösta mig med att i stugor runt om i världen har jag tagit med min musik och inspirerat mina dåvarande att lyssna på min musik med.

De behöver ju inte veta att de just förälskat sig i mitt ex favoritband.

Den där om hur förändringens vindar sveper över Växjö

Det finns vissa saker som händer när man kommer hem. Man skulle till exempel kunna sälja sin gamla moster på loppis för att få åka tillbaka. Får man inte mycket betalt för henne hade man kunnat slänga med sin lite yngre kusin med. "Två för priset av en!". Allt är hemskt och man ligger mest på sin kammare och har tråkigt, alternativt träffar alla sina gamla kompisar, hör vad de har gjort när man varit borta, vilket tar ungefär tre minuter, eftersom de varit kvar i vardagen och vardagat, medan man själv varit borta och fått sig en man, en solbränna och klamydia, som alla blir skittrötta att höra om efter femte gången man berättar om det.

En annan sak som händer är att jag alltid blir lika förvånad över att ingenting förändrats. Allt är som det alltid varit. Mamma kör omkring mig i samhället och visar alla förändringar, som oftast brukar bestå i att ett hus brunnit ner eller, i bästa fall, så har jag fått en ny kusin (att sälja).

Så den här gången koncentrerade jag mig verkligen på att vara positiv och hitta förändringar i det som kommer bli min vardag. Resultat:
1. På Willys har de börjat med Skånemejeriernas mjölk och filmjölk. Eftersom det är ett år sedan jag bodde i min universitetsstad så tänkte jag att jag kanske bara hade glömt bort att de alltid haft det, men på ICA hade de det vanliga märket. Vad nu det är (Arla? Nej?).
2. Min favoritsecond handaffär har bytt ägare och har nu blivit populär. Inte så originell längre, alltså.
3. Min springrundestig har blivit bredare och fylld med konstig sten.
4. Jag är rädd för min vägg igen. På min vägg har jag en stor målning av mig själv. I mörker är den läskig, vilket jag kom över efter att ha bott med mig själv ett par månader. Nu är jag rädd igen. Jag stirrar läskigt.
5. Det är fördjävla mörkt i det här landet. Det blir mörkt vid tre. Och jag som sagt till alla mexikanare som undrat att Sverige inte alls är så mörkt som alla tror.
6. Jag känner ingen. Ingen! Jag är van vid att prata med minst tolv personer när jag är ute och festar, men här är jag inte originell eller exotisk för fem öre. Jag ska fan börja prata spanska med folk och klä mig i konstiga kläder, så att jag blir exotisk igen.

Det var ett litet... axplock heter det va? Nu ska jag läsa ett litet mail och gråta lite.

Den där om det olästa

Åh. Bästa känslan just nu. Jag har ett oläst e-mail från honom i lådan och väntar med att läsa det. För att det är bästa känslan - att veta att det finns ord och smek i inboxen, ett oöppnat brev, men att dra ut på det.

Minst fem minuter till ska jag vänta.

Den där om brevet till Jenny, fem år

Okej, Jenny, lite saker som du bör veta: när du börjar på lekis, när du är sex år, så är det inte tufft att gå runt med ett rött nylonhårband varje dag i ungefär ett och ett halvt år. Du kommer ångra dig när du ser bilderna från den tiden tjugotvå år senare. Dock är det skitbra att du börjar vara envis redan som treåring och väljer dina kläder själv, att kombinera rosa och rött kommer nog aldrig bli inne, men det är något som du aldrig kommer oroa dig för ändå, och fram tills du fyller tjugosju kommer denna vana att följa dig. Rött och rosa ihop är skittufft.

När du går i ettan så kommer du få en bästis som heter Emma, din mamma kommer inte vilja att du bjuder in henne på din födelsedag för hon tror att du gör det bara för att Emma är poppis, men skit i det för du kommer hänga med henne tills du börjar i sexan och hon blir lite... mesigare än du. Skit även i att ni inte är bästisar längre, för du kommer hänga i skogen med de häftiga barnen och gnissla rutor och bygga kojor och kyssa Martin för första gången, och det kommer du tänka tillbaka på som en av de roligaste tiderna i ditt liv.

Ät alltid grönsakerna. Sparka hårdare på din bror, han kommer snart att växa om dig. Lita på din mamma, men mer på din pappa. Tjata inte dig till den där förbannade dockan på Kreta, du kommer aldrig leka med den och du kommer få höra om det tills du fyller tjugofem. Hoppa i vattenpölar. Bär kjol, om du vill, fast att det är kallt. Åk mer pulka, det är fan bara snö i Skåne när du är liten. Gå på toa innan du tar på dig overallen för att åka skidor i Åre 1986. Njut av att ha dina kusiner så nära dig att du tror att de är dina syskon. Pussa och krama din farmor och din faster mer, de kommer dö längre fram. Håll din mamma hårt i handen när hennes bror dör 1989 och du får följa med på din första begravning.

När du fyller fjorton börjar din värsta tid. Det är ingen som säger det till dig då, men fjorton suger för alla. Och det kommer gå över. Under tiden det suger är det helt okej att du kysser alla de där killarna, men nekar dem sex, det kommer du fortsätta ganska länge med. Kan du dock vara bussig att skriva upp alla du hånglar med, hade varit roligt, när du är runt tjugosju, att veta om det är över eller under femhundra stycken. Skit i folk som retar dig, de kommer bo kvar i byn du kommer från och vara flintskalliga när du är tjugosju. Reta andra folk mindre, de kommer bo kvar i byn du kommer från och vara flintskalliga när du är tjugosju.

Dröm mer. Det kommer inte göra någon skillnad hur många Alvedon du än tar när du dricker sprit, du kommer inte bli fullare. Börja inte röka. Umgås inte med de där äldre killarna. Umgås med de där äldre killarna. Du blir inte tuffare för att folk får förstöra dina föräldrars hus. Ha fester i dina föräldrars hus, folk kommer prata om dem till år tvåtusenungefär. Hångla inte med Andreas, din kompis är kär i honom. Älska dig själv. Älska dig själv. Älska dig själv.

På gymnasiet kommer det mesta ordna upp sig. Plugga lite mer företagsekonomi, du kommer inte bli godkänd i det första gången och måste göra ett andra slutprov som är onödigt. Fortsätt hångla med pojkarna. Fortsätt skriva ner vem de är. Du kommer aldrig bli tillsammans med snyggejohan. Jag är ledsen, men det är nog mest ditt eget fel, dessutom så kommer han försöka att kyssa din kompis ett år senare. Säg inte till Fredrik att du lyssnar på indianmusik, han kommer att tycka att du är konstig och du gör ju faktiskt inte det. När du åker till Gambia med din mamma på semester så se till att hon inte äter den där fisksoppan, hon kommer bli magsjuk och nästan dö. Ligg inte med semesterjohan, han är en stor djävla skit och kommer försöka våldta dig. Han kommer lyckas. Umgås mycket med Agge och Lotta, ni kommer ha jättekul, men sen tappa kontakten. Håll kontakten med din svenskfröken Ulla, ni gillar varandra och du kommer få högsta betyg. Skit i att Cilla säger att du fjäskar för henne. Tro på dig själv och det du skriver, du kommer även få högsta betyg i skrivarkursen du går. Lyssna mindre på alla regler gubben som håller kursen predikar, det kommer hindra dig och han kommer alltid att kalla dig Heidi och glömma bort att ditt namn är Jenny. Tro på dig själv.

Åk till München och längta inte hem till din pojkvän, han kommer ändå att vara otrogen mot dig. Åk till London och var inte orolig när du har sex med din första flickvän, du gör det rätt. Gå ut mer i London, i slutet av tiden du är där kommer du ångra att du bara gick ut fyra gånger i veckan i slutet. Åk till Málaga och plugga mer, du kommer glömma bort all din spanska annars. Gråt inte över Björn, du är ju för fan ändå inte kär i honom och när du bjuder ner honom till din lägenhet i Malmö så är det bara för att ha sex. Köp inte de bruna stövlarna för tretusen, du kommer bara att använda dem en gång.

När du är tjugotvå år kommer du flytta ihop med en kille du inte känner. Det är ingen fara, ni kommer bli upp över öronen förälskade och han kommer för alltid vara en av de bästa sakerna som hänt dig, även om det inte kommer att hålla. Bråka inte så mycket med honom. Älska mer med honom. Och det har ingen betydelse hur mycket du än älskar honom, han kommer ändå att vara som han är och du vet att du inte skulle älska honom lika mycket om han förändrade sig.

Fortsätt prata spanska. Lev livet. Stanna inte upp och av bara för att du träffat M. Spara lite pengar. Köp inte så mycket möbler, de kommer bara att hindra dig senare. Du kommer alltid att ha en längtan bort, försök inte kväva den, lär dig leva med den. Klappa din katt mer.

Åk till Mexico City, du kommer att bli kär. Och inte bara i staden. Uppskatta pojken mer. Gråt inte i skolans datasal, ingenting blir bättre av att du gör det för att han pratat om dig för killen i Amores perros. Oroa dig inte inför framtiden, för i framtiden kommer du göra så djävla många fel och misstag att du skulle få svindel om du visste om dem.

Och framförallt: snälla Jenny, fem år; läs inte det här brevet!

Den där om att återvända

Jaha. Då åker jag väl hem till Sverige igen då.

Hej femton timmar innan jag är hemma, ett byte, övervikt och en dundrande influensa!

Det här kommer bli trevligt.

Den där om att öppna en champagneflaska