Den där om att bestiga K2

Vi står på Ikea, på badrumsavdelningen. Jag pekar på ett handfat, säger att det verkar lagom stort, när jag känner det. Det är som om jag kissar på mig det forsar jag stelnar till hittar och tittar panik. Toalett! skriker jag till Stolte mannen. Han tar mig i handen, springer, ner ett plan. Har du bajsat på dig? frågar han med orosögon. Jag har inte bajsat på mig. Det är vår bebis som inte vill stanna hos oss längre. Det är vår bebis som forsar ur mig. Det är så mycket blod, mycket mer än när vi gjorde abort.

Jag står och gråter in mot Stolte mannens bröst. Han gråter in i mitt hår. Vi står mitt på Ikea. På avdelningen för barnmöbler. Vi åker till vår nya lägenhet. Han har köpt coca-cola light till mig. Jag går på toaletten. Han bär in saker. Jag sätter mig på toalettstolen. Det rinner ur mig, det känns som om det forsar. Så kommer något stort. Jag måste resa mig upp och tvekar två sekunder, sen stoppar jag ner handen i vattnet. Tänker att det ändå är rent, det har varit en städfirma här.

Jag håller vårt barn i handen. Jag vet att det inte är något barn, det är bara åtta veckor gammalt, det är inte något än. Det är stort som ett eller två okokta hönsägg. Jag spyr. Hela kvällen ligger jag i sängen i vår gamla lägenhet. Stolte mannen tvingar mig att bara ligga. Jag måste byta binda en gång i timmen. Vi måste planera om. Tänka om. Kommer inte få något barn i oktober. Jag kommer inte ha gjort barn när jag var trettio, fått barn när jag var trettioett. Jag kan äta ost igen. Vin. Det är så svindlande stort, nästan större än att bli gravid. Att bli ogravid igen. Jag vet att vi kommer bli gravida igen, få vår Fimpen. Men nu känns det som att bestiga K2.