Den där om att ha icke-fyndat

Ibland blir det lite dyrare än vad man tänkt sig. Men så blire ibland när man hittar något man letat efter i typ hundra år:

Den där om att längta till på söndag

Den där om hur jag tror att mitt liv hade varit nu om jag inte hade träffat Stolte Mannen

Då börjar vi med den där "hitta på min rubrik"-grejen. Jag har valt att tolka den här fritt och tolkar om "inte hade träffat" till "inte hade blivit tillsammans med".

Hur det blev

Han ligger ner på sin säng på Bondegatan. Jag sitter. Han har ett ben som nuddar mig jag tänker hans ben nuddar mig hans ben nuddar mig hans ben nuddar mig! Jag blir fuktig mellan benen bara av att hans ben nuddar mig. Det är varmt i litet rum. Vi pratar lite, men det går trögt. Jag funderar på om han verkligen vill ha mig. Vill han ha mig?

Det är juli och jag har kommit hem från en semester i Portugal. Jag är brun och har en klänning utan bh. Stolte mannen har redan hunnit bli allt jag tänker på. Flera gånger i Portugal har jag satt mig framför datorn i lobbyn, fingrat på tangenterna utan att skriva något.

Jag smeker honom över benet. Senare har jag fått veta att han där och då tänkt att vårt samtal går så trögt, att jag verkar så frånvarande att jag inte längre vill. Han tänker this is it. Nu tar det slut. Jag smeker honom över benet och under benet och mot låret. Upp längs låret över låret under låret på låret på utsidan av låret min hand närmar sig jag tar två händer två händer över låren drar ner hans byxor han hjälper till hjälper till hjälper till jag lutar mig fram tittar honom i ögonen tittar på hans ögon tittar in i hans ögon suger av honom sug suga suger av honom han kommer jag sväljer.

Han säger att det var en av vändpunkterna. Han vet nu att jag gillar honom. Jag går inte hem. Jag stannar för evigt.

Hur det hade kunnat bli

Han ligger ner på sin säng på Bondegatan. Jag sitter. Han har ett ben som nuddar mig jag tänker hans ben nuddar mig hans ben nuddar mig hans ben nuddar mig! Jag blir fuktig mellan benen bara av att hans ben nuddar mig. Det är varmt i litet rum. Vi pratar lite, men det går trögt. Jag funderar på om han verkligen vill ha mig. Vill han ha mig?

Det är juli och jag har kommit hem från en semester i Portugal. Jag är brun och har en klänning utan bh. Stolte mannen har redan hunnit bli allt jag tänker på. Flera gånger i Portugal har jag satt mig framför datorn i lobbyn, fingrat på tangenterna utan att skriva något.

Jag reser mig från sängen. Säger att jag måste gå hem, det finns en tystnad mellan oss som inte ska finnas, som jag inte känner igen eller känner borde finnas där. Så jag går hem: två gator bort. Lägger mig och i huvudet snurrar tankarna. Vad vill jag? Är det för snart efter mitt ex? Jag kanske inte är redo. Fingrar på telefonen, men sms:ar inte. Ringer lika mycket som jag sms:ar.

Det går ett halvår. Så på dansgolvet får jag syn på honom: mannen jag vet ska bli min man. Känslan är stark i magen ut över armarna ner i benen ut över fingrarna upp över mina öron. Han är medveten om sig själv, om sin omgivning. Medvetna mannen kommer jag att börja kalla honom i min blogg. Han tar mitt telefonnummer och ringer dagen efter. Vi åker till Djurgården och går runt runt, ingen vill gå hem. Vi vill aldrig gå hem. Vi stannar för evigt.

Den där om mammabjörn

Den där björnmamman som traskade iväg och la sig under en tall när någon människounge brakade genom taket till hennes hus? Jag känner för henne, jag vet hur det är att vara dödstrött. Jobbigt bara om någon hade haft ihjäl ens ungar för att man behövde sova ifred på soffan ett tag.

Den där om att jag ger er min lördag, för jag är så himla generös

Stolte mannen har jobbat natt och jag vaknar skittidigt av att han inte ligger bredvid mig. Famlar med handen i ett halvvaket töcken. Han finns inte där. Tittar på klockan, den är bara åtta och Stolte mannen kommer hem nio, då jag redan gått upp. Han drar med mig tillbaka till sängen. Jag ligger och nynnar en halvtimme, sen går jag upp och lägger krukor i vatten.


Planterar om vår mynta som växt mer som ogräs än som mynta.


Har inplanerat en miljon saker idag, en av dem är att uppdatera vår älskade bokblogg. Jag älskar vår bokblogg så himla mycket, att starta bokklubb med två kompisar är en av de bästa sakerna jag gjort i vuxen ålder.

Åker till Myrorna för att se om de har lämpligt soffbord, nattduksbord och en miljon saker till. Ska inte kolla på kläder och/eller böcker. Går där ifrån med en klänning och fem böcker.

Går vidare, själv, till lönelördag på Ikea. Det här önskar jag inte ens min värsta fiende (kom nu på att jag inte har några fiender, vad jag vet). När jag har gått genom kassan med vagnen och står med två panikkorvar i en hand, senapen inte fungerar och jag håller på att kissa på mig men inte har någon som kan vakta vagnen vill jag gråta.

Har handlat alldeles för mycket och ringer Stolte mannen som inte svarar för att han ligger och sover. Bär så satans tungt. Vill gråta lite till.

Väcker Stolte mannen med en presentgryta. Han blir överlycklig och visar hur han ska laga mat i den. Tar av och på locket. Av och på.

Sovrummet förvandlas till en enda stor röra när vi ska sätta upp så länge-lampan, tills vi hittar den perfekta-lampan. Stolte mannen lämnar röran så här och går och duschar, så jag får plocka allt till rätta och sätta upp lampan rätt.


Hittar den här i soporna. Det är alltså tacken för att jag syr flugor till min man.

Nagellack på (stressmålade höger pekfinger, det straffade sig) och vinglaset i handen. Man kan säga att jag körde på ganska bra. För bra.


Så här såg jag ut. Jag älskar denna tantkavaj.

Det kom en massa karlar och vi drack vin och bubbel. Sen gick vi över till grannen som fyllde år och festade. Jag festade så hårt att jag behövde kräkas. Då var det skönt att man bara behövde gå en trappa ner för att få kräkas på sin egen toalett. Sen låg jag däckad i vår säng och Stolte mannen tog tillfället i akt och ollade mig på kinden. Slut på lördag!

Den där om att bli vald sist på gympan

Och Mona Sahlins blick när hon står med alla de andra barnen och klappar i händerna när Håkan Valross står med blommor i håret och ler, ler, ler. Och tv har gjort en liten textremsa nere vid, där det står "avgående partiledare" och hon bryr sig inte ens om att le, fast att hon måste veta att de filmar henne.

Det är det ondaste det har gjort i mig på flera dagar. Lilla, lilla Mona. Stora, starka Mona! Hos mig hade du fått vara med och leka vareviga dag. Var eviga dag!

Den där om att vänja sig

Jag och Stolte mannen har inte sett varandra på hela veckan, har jobbat om varandra, gått om varandra, tränat om varandra, varit på galej, på event, varit en röst i telefonen, en lapp på köksborden, en doft i kudden.

Så ringer jag honom, fredagskväll säger kom och möt mig, kom och möt mig, kom och möt mig! jag på halvsprång, ett halvlångt ben före det andra, han lite mer långsamtgående. Jag på väg till en spinninglokal, han på väg till nattjobb. Vi möts på perrongen. Jag ser honom komma gående från långtbort, han har min halsduk. Jag sticker ner min näsa i hans halsduk, som jag har på mig. Blir blyg. Jag är blyg för min egen man. Han ler så att ögonen blir springor. Jag gömmer mig bakom en pelare, han säger hoho? Hoho, lilla Jen Jen? Jag piper:

jag är nervös, jag blir blyg, jag vågar inte titta på dig!

för det har gått fyra dagar sedan jag tittade på honom sist.

Och han fnissar. Säger hoho, jag har din halsduk, för den luktar Jen Jen,

och jag fnissar. Fnissar. Fnissar hihi, jag har din halsduk, för den luktar du. Du du du du.

Sen måste han snabba med tunnelbanan, för han ska till jobbet. Jag tittar på honom mellan två fingrar, det enda jag klarar av för att kroppen inte ska sprängas i små blygatomer. Han raspar på min kind med sitt skägg. Säger att jag är snyggast i världen. Jag pussar på honom: han innanför tåget jag utanför, bryr mig inte om att folk tittar i osmyg. Klappar hans kind. Tar bort handen från ögonen. Ser rakt på honom. Ser honom. Och när jag äntligen vänjer mig vid tanken att den där mannen är min man, på äkta, då åker tåget.

Den där om att återvända

Imorgon ska jag åka till Ikea själv. Samma Ikea. Jag kom på det när jag var ute och gick med Stolte mannen innan, frös i steget. Frös mot honom, föll in i honom, mumlade i hans bröst. Mumlade att jag inte visste om jag skulle klara det. Men jag tror att jag måste. Men det kommer att göra ont. Idag hade vi varit i vecka 13, varit i en säkrare zon. En månad efter en kollega som berättade på jobbet igår. Jag tänker inte på det så mycket längre, jag vill mest att mensen ska komma så att vi kan göra barn igen. Och när jag stod där och mumlade in i Stolte mansbröst så sa han att han inget hellre ville än att göra mig gravid. Tredje gången gillt?

Den där om att härmas

Det här tycker jag är fantastiskt kul. Så jag kör det samma:

Du föreslår en rubrik som jag skriver texten till. Rubrikerna kan handla om vad som helst. Något du själv är intresserad av, ett ämne som du saknar eller kanske något du märkt att jag går igång på. Allt djävla möjligt, helt enkelt!

Så går det till:

1. Du droppar en rubrik i kommentarsfältet.

2. Jag skriver en text till rubriken.

Den där om Armand Mirpour som ler med hela kroppen

Tre saker idag, innan jag måste göra som i filmen "Ensam hemma" och ta mig för huvudet och skrika av jobbstress:

ett.) jag vet inte om det är bra eller dåligt att mitt största problem just nu är att jag inte får till den perfekta eyelinerlinjen.

två.) jag kommer inte ihåg nummer två, så jag skriver att jag älskar er.

tre.) igår var jag på event och blev sjuttonårskär. Kolla bara:

Den där om hobbypsykologerna

Det kom in en fråga.

"Får jag fråga om råd om en grej? Om man tror att det finns nån som man kan få det där med, om man trott det i flera år men försökt intala sig att nån annan är rätt men det inte går att glömma, ska man kämpa för det då? Jag tänker JA, men nu har det visat sig att han har flickvän, ganska nytt förhållande tror jag. Är det rätta att backa helt då? Man vill ju inte försöka sno nåns pojkvän."

Jag tycker såklart att jag ger skitbra råd, jag tycker att alla ska göra som jag säger, men jag förstår att världen kanske inte är redo för det riktigt än. Så därför får du ett råd från mig och ett råd från Stolte mannen, så kanske du får lite olika sidor av det hela.

Jag:

Det är skitlätt att ge råd. Gör så här! Sen är det en helt annan sak att faktiskt följa dem. Jag tror inte jag skulle ge samma råd som jag skulle handla. Jag skulle säga gör så här! Och sen göra så där. Skulle jag råda om hur jag skulle gjort skulle jag antagligen kollat hur den här andra kände. För det har gått flera år och det kommer att gå fler år när du funderar och undrar.

Sen är frågan hur stark undran är. Ibland undrar jag hur livet skulle ha blivit med mitt ex, men jag skulle aldrig, aldrig aldrigaldrigaldrig vilja veta, eller försöka. Det vet nog bara du själv. Men du har ju satt dig ner och formulerat en fråga till mig, det säger en del. Och är du beredd att släppa allt det där du har nu? Jag säger kör, men sen är jag ganska känd för att alltid köra, jag kanske skulle behöva råda mig själv om att ibland stanna, för att trafikljuset slagit om till rött för längesen.


Stolte mannen:
Nej jag tycker inte att du ska backa helt. Men med det sagt är det ju ett klurigt läge. Om jag förstått saken rätt har du också ett förhållande? Klipp det först, verkar hur jobbigt som helst att vara med någon om man trånar efter någon/någonting annat.

Jag antar att han visar någon form av intresse för dig också? Generellt tycker jag man inte kan gå och vänta på lycka. Om du tror att det här kan göra dig (och han) lycklig så kör i vind, eftersom ingen kan hävda äganderätt över någon annan så tror jag inte riktigt på att man kan ”sno nåns pojkvän”.

(Om du postar lägg till: finns det någon orsak till att du väntat så länge? så att hon tänker till lite.)

Vad tror ni andra?

Den där om att leva i lite olika vardagar

Jag sitter på jobbet och känner mig otroligt duktig eftersom jag äntligen ljudbokar Machiavellis "Fursten" som jag sagt att jag ska göra ungefär sedan 1998, eller så. Frågar min man vad han pysslar med, eftersom han är ledig. Han håller på att bli kompis med en skatunge, som sitter och pratar med honom på balkongen. Stolte mannen kallar honom för Lille grå.

Ibland undrar jag varför jag egentligen jobbar. Jag vill också vara Snövit!

Den där om att slita som ett riktigt stort djur

Jag tror ibland att min relation med Stolte mannen är det enda jag gjort riktigt, riktigt bra. Ofta hastar jag ihop på en höft eller med ett knä och får något halvfärdigt eller nästan klart eller klart, men det liksom är luddigt i hörnen. Jag tröttnar efter ett tag och skriker skit! och lämnar det att självdö. Det är allt från uppsatser till att hänga upp en lampa till att växa upp och vingla på strecket mellan fjorton och femton år.

Med Stolte mannen slet jag som ett djur. Ett starkt djur. Jag visste, som Josefin, att jag inte ville bli någons flickvän. Stolte mannens flickvän. Jag ville inte bli som jag blev med M: någon jag inte längre visste vem jag var, jag visste bara vem jag var med honom. Vi blev bästa vänner och jag blev ingenting utan honom. Jag stod och grät ner i diskvattnet och växte upp till en femtiofemåring för att det var så jag trodde det skulle vara. Jag var någons flickvän, men jag visste inte längre vem Jenny var.

Så när jag träffade Stolte mannen så var jag noga med att inte kompromissa bort mig själv. Jag ville inte gå vilse, jag ville ha kvar mig själv och gilla den jag var. Jag ville vara Jenny. Och Stolte mannen. Inte Jenny och Stolte mannen. Jag hade bästa vänner, jag behövde inte fler. Jag tyckte inte att det var okej att diska var eviga gång, så vi skaffade diskmaskin. Jag vägrade att kompromissa med det som var viktigt. Jag kämpade så väldans med det där i början. Analyserade in i minsta detalj: vill jag det här? Han kunde ringa på min dörr mitt i natten och jag fick fråga mig själv i mitt huvud och inte bara i min mage: är det här okej för dig Jenny?

Men helvete, så klart var det alltid okej, han som jag visste skulle bli min man stod ju utanför dörren. Men det ledde till att jag är mer mig själv nu än när jag var tjugotre. Jag har grundat bra, jag har gjort det här på riktigt. Det var värt det.

Den där om att göra en Linn

Ni bestämmer:

orkar jag yoga klockan halv sju på onsdag, alltså innan jobbet, väldigt, väldigt tidigt?

Den där om att välja verklighet

En av mina vänner på Facebook lägger upp vinnaren i "Årets bild" som visar en död Fabienne, femton år. En hemsk bild, en verklighet i många länder.

Det är bara det att verklighetens verklighet alltid är hemskare.

Den där om allt det fina

Om jag tidigare länkade till något elakt, vill jag nu länka till det finaste just nu. Det är egentligen det här vi borde lägga allt krut på och tänk om Josefin kunde få lika många uppmuntrande och fina kommentarer som Sofia fick nermuntrande och förmanande?

Den där om vecka elva

Ingen av mina föräldrar svarar på sina mobiltelefoner. Jag står utanför pappas företagslägenhet, det snöar och jag svär långa ramsor av helvetesdjävlaskit och andra kombinationer. Kvällen innan har Stolte mannen lagat svärföräldrargryta till halv ett på natten. Jag har vaknat och jamat kom och lägg dig, men han har grummelögt lett att det måste bli perfekt! Min mästerkock.

Jag kommer tillbaka till jobbet efter Londonhelg och kliver rakt in i en konflikt som började förra fredagen, då jag var ledig. Måste nysta och smeka arga känslor och styra upp och fråga hur alla mår. Jag som till och med hade gjort en dagsplanering på ett worddokument som var löjligt detaljerad.

Jag sitter på jobbet och hittar katten Lo på Blocket. Jag skickar till Stolte mannen som svarar att henne ska vi köra på och köpa! Och jag msnutropstecknar. Menar han allvar? Planen var ju augusti? Han menar. Jag mailar. Kraven jag hade på lägenheten vi köpte: kattvänlig, katt kunna gå ut, inte nära en stor väg, ljus. Vi ska ha katt! hinner jag berätta för alla innan killen mailar tillbaka att hon är tingad. Vi ska kanske inte ha katt meddelar jag folk runt omkring mig. Mungipor neråt.

Jag går till gymmet och tränar mitt pt-program utan att min pt är med. Jag fuskar. Jag gör tio övningar istället för tolv. Det är okej. Kanske inte för honom, men för mig. Han frågade mig i måndags vad mitt mål med träningen var och jag svarade att jag inte hade något, men att det hade varit kul att springa ett maraton. Nu är mitt mål att springa ett maraton och kunna stå i plankan i fem minuter. Jag smygtittar på en annan tjejs viktprogram och blir skitglad när jag ser att jag lyfter tio kilo mer än henne i benpress.

Min pappa svarar i telefonen. Jag blir insläppt i lägenheten på Kungsholmen, faller in i föräldrararmar. Gosar näsan mot föräldrarhalsar. Håller mammahänder. Vadar i kärlek.

Den där om att växa upp 8,8 kilometer från ett kärnkraftvärk

När jag var liten hade jag min ett tidningsurklipp på min allra största idol på väggen. Han var skitsnygg i mörkt långt hår skägg utsvängsbyxor. Han hade en gul t-shirt med tack, men nej tack till kärnkraften på. Han var aktiv i Centerpartiet och satt i kommunfullmäktige. Min pappa.

När jag började i första klass började våra övningar: brandövningar och kärnutsläppövningar. Vi skulle samlas på samma ställe. Jag vet inte riktigt vad mer man skulle göra sedan, man skulle bara samlas. Låg vinden åt Fel håll (fast rätt om man bodde i Köpenhamn) så kunde det ta två minuter innan kärnkraftsmolnet var över oss. I medicinskåpet hade vi jodtabletter. Ett paket till mig, ett till min bror, ett till mamma, ett till pappa.

Vi visste vad vi skulle göra om signalen ljöd på vår grannes skorsten. Vi skulle stänga alla fönster och dörrar, sätta på radion och ringa mamma. Mamma jobbade snabbare hem än pappa. Jag frågade om vi inte ens fick öppna för att släppa in katterna. Det fick vi inte, men jag tänkte i hemlighet att jag skulle göra det ändå. När jag blev sexton kom jag på att jag kunde säga att jag bodde i närheten av ett kärnkraftverk, att det var därför jag hade sån utstrålning. Det var min bästa raggningsreplik.

Det påverkade våra liv. Vi badade i havet utanför, det var varmare där. Det var smart när man träffade en annan svensk, de visste var man kom ifrån. En gång om året åkte vi och besökte verket, eller värket som vi kallade det. Då visade man upp hur himla säkert allt var. Hur bra det var. Hemma svor min pappa och bytte tillslut parti från kärnkraftsmotståndarna Centerpartiet till Miljöpartiet.

Den där om att rensa

Ibland läser jag bloggar som får mitt hjärta att översvämma, då lägger jag till dem i min läslista. Sen finns det bloggar som man funderar på varför man läser över huvudtaget. Elaka, elaka människor som man inte vet om de skriver för att provocera eller ifall de faktiskt lever så i sina huvuden på riktigt också. Då åker de åt helvete. Idag åker Sofia åt helvete. Det är inte roligt, det är bara sorgligt.

Den där om How come everytime you come around, My London, London bridge, wanna go down

Den där om att skriva om sin pt precis som om man vore någon tuff

Min personliga tränare körde så mycket med mig idag att jag överkokte mitt ägg sefterom jag inte orkade gå och ta bort kastrullen från spisen. Det enda jag orkar med just nu tror jag är att kommentera bloggar. Nu ska jag kommentera alla bloggar jag läser och orkar. Efter min helg i London finns det en del olästa...

Den där om en otrohetshistoria

Vi blir som vackrast när vi reser. Vi blir lättsinniga, rusiga i sinnet, lätta under foten lätta på foten. Tar på varandra vill ha varandra mer än vanligt. Min hand hamnar på hans kuk och han drar sig aldrig undan. Vi är aldrig så vackra. Vi är ett. Vi ligger på en madrass i en takvåning och vi är i centrala London.

När Stolte mannens bror frågar om vi inte ska flytta dit svarar jag ja utan att tänka efter för jag behöver inte tänka efter. Jag är otrogen mot Stockholm och jag skäms inte.

Vi tumlar runt på gatorna och jag älskar livet. Jag sitter på fotbollsmatch och har en hand i min och jag älskar livet. Vi äter frukost på Jamie Olivers favoritställe och det är trångt och jag får fel te, Stolte mannens bror säger att vi passar in här, det är som Söder och jag älskar livet. Vi är lättsinniga och vi lever livet när vi är ute och reser och blir bjudna på det mesta, bror tjänar antagligen tio gånger så mycket som jag och det är bra att vi blir bjudna, när vi är ute och reser och är lättsinniga gör vi alltid av med för mycket pengar, för vi lever bara då, på sekunden, på sekunden, på sekunden och fjärde sekunden har vi inga pengar kvar.

Så blir det dags att packa ihop och hem och London: jag älskar dig passionerat. Vi lämnar löpsedlar om Japans nederlag och kommer hem till Saades segertåg och jag skäms över att Japan fått kliva ner för en kille som vunnit en tävling.

Stockholm slår mig med öppen flata över kinden. Känner av direkt att jag legat i någon annans famn. Stockholm är grått och femton grader kallare, känns som en gammal tant istället för det trygga. Jag vänder inga andra kinder till, skriker skyll dig själv! I London fick jag tumla här snubblar jag fram. Stockholm gråter och bönar. Jag viskar kärleksord om London. Stockholm straffar mig och jag ramlar, ligger på marken med blödande händer, gruset gräver in i mina händer. Jag svär åt Stockholm. Lovar att återvända till min älskarinna.

Den där om vad min bror får lära sig på Uppsala universitet

Den där om att förstå och förså fröså

Jag gick lite crazy bananas förra året när vi odlade blommor till vårt bröllop. Ja, och odlandet gick inte så djävla bra. I år kör vi mer på kryddor och grönsaker och har en hel balkong till vårt förfogande. Och ett trädgårdland. Idag kom våra fröer hem till oss. Väldigt många fröer. Det pirrar i fingrarna, här ska sås!

Den där om att lägga upp en bild som representerar allt jag står för

Idag var det dags att byta bild på Facebook. Det måste göras med eftertanke, eftersom jag är vän med både min egen och Stolte mannens mamma. Men det får inte vara för mesigt, för vem vill vara mesig? Nu blev det som det blev. Min kompis Linda hatar den, hon tycker att den är äcklig. Den är från 2009, man kan säga att både jag och Stolte mannen är med på bilden (fast att vi hatar när ens partner är med på ens profilbild) och ja, det är riktigt skägg.

Den där om att ja, jag har designat den själv!!!

Den där om att bli okär

Den där kollegan till Stolte mannen som håller på att skiljas. Han kommer från Sydafrika och flyttade för åtta år sedan till Sverige för att han träffade en svensk tjej. För tre år sedan gifte de sig och för två år sedan fick de en dotter. Nu är hon inte kär längre och han ger henne tid genom att ha flyttat ut ur huset och sover på en soffa på kontoret.

Och det kryper i mig. Hur kan man sluta älska någon? Jag har ju gjort det och då kändes det helt naturligt, men hur kan man vara sådär himlastormande kär att man ska leva ihop hela livet en dag och sen, tre år senare, så är man okär? Jag vill aldrig, aldrig bli okär. Hela det där heltidsjobbet jag hade sist med att försöka klura ut mina egna känslor, berätta för mitt ex att mina känslor inte längre var röda, all gråt, all förklaring, all fundersamhet. Jag greppar det inte.

Den där om det som brukar hända på fredagar

Så pratar jag med min bror och det är bara med honom som jag kan gå från regnmoln till fnitterballong på två sekunder. Han känner mig ibland bättre än vad jag känner mig själv, säger: så här är det och jag tänker efter och så klart är det så där. Och jag mår bättre.

Och det kommer ett sms. Fick du sushi, baby? och jag känner Stolte mannen bättre än vad han känner sig själv bättre ibland, så jag förstår att det är ett förlåt intrasslat bland de där orden. Jag vet att han tänkt på mig konstant sedan jag buttrade bort tidigare idag. Han har dåligt samvete.

Jag ler, borstar tänderna och svarar honom.

Den där om att det alltid händer på måndagar

Han står och svär inne i vårt badrum när vår tvättmaskin gått sönder och skriker och svär och blir alldeles svart om munnen, skojar jag, men han är för sur för att tillbakaskoja. Det rinner vatten överallt och snart kommer vi få betala skadestånd på flera biljarder, det har han läst händer vid vattenskador. Jag säger att han ska flytta sig, så jag kommer till. Jag är den händiga av oss, det vet vi båda två. Men han svär att förstör inte! och då blir jag sur och går och tittar klart på Downton Abbey istället. Skiter i honom och den djävla tvättmaskinen: har kommit hem med huvudvärk och tröttheten hänger med händerna runt mina axlar.

Han ska gå ut med sina kollegor. Han har varit ute varje kväll i evigheters evighet. Det är kompis som ska spela skivor där och en kollega som håller på att skiljas och behöver stöd. Jag mår mest skit och vill vara hemma och vara hemma. Säger förstår du inte att jag mår dåligt? Att det har hänt något jättehemskt, som jag inte är redo att skriva om på den här bloggen, det har bara gått en vecka. Jag behöver honom. Men han lämnar mig.

Jag vill inte bestämma hur han ska göra. Jag vill att han ska stanna med mig. Jag vill att han ska ha kul. Jag vill att han ska stötta mig. Jag går med trötta fötter för att handla sushi och tänker att om det här var för två år sedan skulle han sprungit efter mig. Men det är inte två år sedan och jag går själv.

Den där om att jag fick hela tre komplimanger för mitt nagellack, så då vågade jag inte berätta att jag fått inspirationen från ett mellanstadiebarn

Den där om att upprepa sig själv

En konstig sak: Stolte mannen tyckte att det var dags att ta upp vårt nationaldagsmatlagande igen. Alltså laga mat efter vilka länder som fyller år. Jag kollade vem som fyllde år idag. Det var Ghana. Så kollade jag upp hur långt vi kom i vårt projekt sist. Det verkar som om det var exakt ett år sedan, för sist vi gjorde det här så lagade vi mat från Ghana.

Den där om att bygga sig en keps

Min man får inte dra ner persiennerna för att solen lyser ute. Det är förbjudet. Blir skitirriterad när folk gör det på jobbe, det blir ju bara mörkt då. I alla fall. Han fick inte dra ner och han äger ingen keps, så han gjorde sig en egen.

Den där om att jag dånar!

Genom Klara lyssnar jag på det här. Bland det sjukaste jag hört!

Den där om alla tankar

Jag minns inte vem jag pratade med, men vi kom fram till att man borde skaffat barn när man var runt nitton. När man var runt nitton så oroade man sig inte så mycket, då var det hoppsan! jag är gravid och sen hade man varit gravid i nio månader eller så, sen hade man fött och önskat att någon berättat för en att det gör skitont att föda. Nästa gång vi blir gravida (när min kropp läkt) så kommer jag oroa mig till döds varje dag. Varje gång jag går på toaletten kommer jag ta ett djupt andetag och hoppas på icke-blod. Tolv veckor. Tolv veckor kommer gå så långt. Sen resten av graviditeten. Sen resten av livet. Det far så mycket tankar i huvudet. Att vi inte är A-föräldrar. Alla runt om oss som är gravida. Alla på tv. På stan. Att de fick, men inte vi. Jag vet i skallen att jag tänker fel, att de kanske inte heller fick behålla första barnet, men i magen och hjärtat får de tankarna fritt spelrum. Det har gått en vecka nu. Jag är van vid att kunna kontrollera allting och få som jag vill och får jag inte som jag vill så kan jag kämpa fram det. Det här hade jag ingen kontroll över alls, det kanske är det som är det jobbigaste. Och att berätta för alla. Alla som jag satt med tindrande ögon framför och tänkte att borde jag verkligen berätta? så gjorde jag det ändå, nu måste jag berätta att vi inte mår alls bra och att jag kanske kommer kunna prata om det sen, men nu går det inte. Orden ligger som en klump i magen och kan inte komma ut, bara tårar och hulk. Jag gråter och gråter och gråter och vet att det kan vara hormoner, som inte lämnat kroppen än, men jag är inte van vid att gråta så här mycket. Stolte mannen kramar mig och kramar mig och kramar mig och jag vet att jag inte borde titta på "Livet på BB", men jag kan inte låta bli och sen står jag i köket och hulkar fram att de fick en dotter, men vår Fimpen ville inte stanna. Och Stolte mannen blir ledsen, men kan inte relatera så starkt som jag kan. Det känns inte lika mycket för honom. Han är ledsen, men jorden går inte under. För mig har jorden gått under. Jag funderar på hur jag kan skada mig själv och känner igen hur jag tänkte när jag och M gjorde slut. Jag vill utsätta min kropp för smärta. Sist var det genom att springa. Jag tänker på hur befriande det var då. Försöker hindra mig själv. Snör på mig träningsskorna. Och jag vet i huvudet att jag gör fel. Vi flyttade i rätt tid. När jag inte snör träningsskor går jag helt in för att göra om vår nya lägenhet. Är extremt petig. Går upp i att måla om hallen och köpa små pinaler till hyllorna. Det är som om jag försöker göra allt annat perfekt för att jag själv inte är det. Samtidigt mår jag dåligt fysiskt. Jag har ont i magen och jag har aldrig haft migrän, men jag tror att det är det jag fått nu. Och allt det här, all smärta och skit som har hänt: jag är lycklig. Jag är skratta hela dagen-lycklig. När jag glömmer bort att vi fått missfall så skrattar jag högt och håller Stolte mannen i handen. Jag vet att vi kommer att bli gravida igen. Vi kommer inte få vårt barn i oktober och sommarsemestern som vi planerade in efter vårt barn har ändrats, men nu kommer det komma kanske i januari? istället. Och det kanske inte kommer till några A-föräldrar, men jag tror att vi kommer att duga bra ändå.

Den där om att hemma hos oss äter vi frukost nu

Den där om att den här sorterar vi under "man skulle kunna tro att det är ett barn som fyller år, men det är nog bara hans fru som gillar cirkus!"

Det var någon som hetsade mig att förvandla hela lägenheten till en cirkus när Stolte mannen fyller år nästa helg. Sådana ideér får man inte ge mig, de hugger tag i min hjärna, sen börjar de växa. Jag har funderat på clowner, fest med cirkustema, klä in hela lägenheten med randigt tyg. Jag skyller allt på min mamma som inte lät mig gå på cirkus när jag var liten, hon var lite åttiotals-pk (det fanns nog inte annars på åttiotalet) och gillade inte hur de behandlade djuren.

Tur att vi ska till London, annars vet man inte vad som hänt.

Den där om kvällens lägenhetsgrej nummer två

Micke spännande! Om fem dagar stänger de av elen, för vi har glömt att beställa det, tydligen. Jag tycker att det ska bli spännande. Det tycker inte Stolte mannen.

Den där om att jag aldrig gråtit till Eva Dahlgren innan

Annars lyssnar jag på OH DANCEs gråtlista. Man kan säga att den funkar (fast obs: jag sitter mer och fulsjunger med än fulgråter. Men sorglig ären).

Den där om dagens lägenhetspryl

Ja, vi har köpt en för lång matta till badrummet.
Jo, jag ringde Stolte mannen och bad honom kontollmäta.
Ja, jag ska försöka sy om den.


Och ja, den här bloggen håller på att förvandlas till en ohändigare version av Underbara Claras, minus barn. Och hund.

Den där om att gå från klubbkid till bokklubbstant

Jag har typ inte varit i London sedan år 2000, då jag bodde där (med typ menar jag att jag varit där en helg efter det, men jag minns det knappt). Nu ska vi dit nästa helg. Vad händer i London nu för tiden? Antar att samma uteställen som jag gick till då inte är hippa längre? Jag tror att jag gått från ute-hela-natten-hångla-med fyra-killar-per-natt till... äta-dyr-middag-handla-fina-böcker. Var ska jag? Vad gör jag? Varför gör jag det?

Den där om världens sorgligaste film

Jag såg Blue Valentine igår. Sen låg jag och grät mot Stolte mannens bröst i en halvtimme. Efter en kvart började han klappa mig på huvudet och såja, nu är det bra!, men nej, det var inte så bra då, jag var inte färdiggråten. En kvart senare lämnade han mig för att göra mat och det är inte kul att gråta själv, så jag la mig på golvet nedanför spisen och tittade på när han gjorde pasta istället.

Den där om att komma som man är

Nu kom jag på att jag kanske är fåglarnas Stureplan. Hoppas inte. Tänk om snacket går

Ska vi till det där nya stället som öppnat? Jag har hört att de har fin mat, det sa Maggan? Jag ser henne framför mig, hon vet inte riktigt vilken kjol hon ska ta på sig, är brunt inne? Ska hon kamma tofsen åt vänster eller höger?

Hennes man vågar inte riktigt flyga hit, känner sig inte fin nog. Han vill hellre till det vanliga stället, där kan man få vara som man är, bajsa lite i maten, behöver inte hålla in magen.

Jag kanske måste hänga upp en skylt? "Alla välkomna!"?

Den där om konkurrens

Jag gick ut på balkongen för att sätta ut fågelmat nummer fem(!) och såg följande syn hos grannen. Fy fan. Fy fan! Är det så man välkomnar nya grannar? Med en orgie i fågelmat? Jag ser mig själv som lite av en mer lyxkrog, mina fåglar får små maskar och äpplen omsorgsfullt nerhackat i en... smet. Hos grannen får de tråkig mat, tråkig mat som polarna bajsat i. Var hade ni helst gått? Till lyxkrogen eller sunket? Sunket kan de få gå till klockan halv tre på söndagmorgon. Sätta på varandra och rulla runt.

Här behandlar vi fåglarna med klass!

Den där om att redan hade hyllpapper i garderoben!

Den där om att ta upp de viktiga frågorna

Gud, sådana problem jag fått sedan jag skaffade hem. Viktigast i världen just nu är följande:

vilken mat gillar fåglarna bäst?

måste man köpa avtorkningsbart hyllpapper eller går det lika bra med snyggare omslagspapper?

hur döljer man ett proppskåp?

Den där om att göra flytten till ett jämställdhetsprojekt

It's all about me skriver på mitt jämställdhet i vardageninlägg att

"Så länge man är nöjd, på riktigt nöjd, är det väl vad som egentligen spelar roll?"

Jag vet inte. Man kan väl vara riktigt, riktigt nöjd och tillfreds med att dubbeljobba (jobba borta, jobba hemma) medan ens fru bara singeljobbar (borta), men är det rätt? Och hur vet man om man är nöjd? Man kanske inte känner till något annat eller någon annan värld? Så lever man så tills man är förtifem, skiljer sig och sen träffar den man egentligen borde ha levt med hela tiden och man jobbar endast ett och ett halvt jobb, som inte känns som jobb alls för att man hjälps till och plötsligt tänker man att det var så här det skulle vara hela tiden?

Jag kan inte säga till någon annan att de gör fel. Jag kan tycka att de gör fel, men om de vill ha det så, om de är riktigt nöjda, vad har jag då för rätt att säga att de har fel? Lika lite som att Europa har rätt att säga att andra världsdelar har fel sorts demokrati eller att kristna missionärer har rätt att säga att muslimer lever med fel religion.

Och lever jag i en jämställd relation? Jag kan inte låta bli att tänka på det nu när vi flyttar. Jag orkar inte bära de tyngsta lådorna eller möblerna, men jag vill. Jag dubbelspringer med lätt istället. Vi målar sovrummet och jag får lära Stolte mannen hur man gör, för han har aldrig målat innan. Vi spikar ihop Ikeamöbler och jag håller i hammaren lika mycket som han gör. Det han gör vill jag lika gärna kunna. Jag bonar lite och kommer på mig själv och släpper gardinen. Säger åt honom att han får göra. Om inte annat så för att utmana honom och mig själv.

Det är väl det där - jag är nöjd i vår relation, men vill utmana mig själv och honom att inte ta de där rollerna vi fötts in i. Jag vill testa på det manliga, även om jag är ganska van vid det. Måla och sandpappra och lyfta och flytta soffan. Och han hoppar villigt på tåget som tuff-tuffar honom till kvinnosysslorna bädda nytt första gången, hänga gardin, fluffa.

Och egentligen handlar det ju inte om det där: att byta roller, det är bara att det är kul.

Jag läser andras jämställdhet i vardagen och saknar visa punkter, som jag hade med. De som handlar om relationen, om att hålla den levande. Det är lite synd att det glöms bort.

Den där om att mina kläder plockats upp från backar och källare och nu har coctailparty

Det gäller att vara framme: när Stolte mannen låg och vilade innan snodde jag åt mig alla galgarna (utom åtta nya) och hängde upp alla mina kläder i en av min tre(!) garderober!

Den där om hur vi flyttar

Den där om att Inte skyldig har begärt ett inlägg, så här kommer ett!

Nu har vi sovit två nätter i vårt nya hem. Det är tyst på natten, ingen storstad utanför fönstret, utan två harar och några småfåglar. Jag känner mig som Askungen (fast utan den delen när hon är smutsig. Fast är ändå ganska smutsig, det tog några dagar innan vi köpte duschdraperi).

Så här är det att köpa lägenhet: tjoho, vi har köpt lägenhet! Men... var det verkligen så här den såg ut? Måla, måla. Tjoho, vi har köpt lägenhet! Du... har du sett det här hålet?

Stolte mannen tycker att jag är för petig när jag vill måla om allt. Jag har gått naken massor, för vi har ingen insyn. Jag har till och med dansat bröstdansen. Det första Stolte mannen packade in var spriten. Det första jag packade upp och hängde ut var fågelmaten. Jag har hunnit bli irriterad för att fåglarna inte vill äta vår mat. Vi har målat om hela sovrummet och har fyra rum kvar att måla. Stolte mannen har trampat på en spik och varit övertygad om att han fått kallbrand alternativt stelkramp.

Stolte mannen har även myntat uttrycket "puss går före pack" vilket innebär att när man packar och är stressad och han skriker puss går före pack! så måste man pausa och pussas. Inga undantag.

Jag älskar vår lägenhet. Måste komma på vad den ska heta.