Vi är hos barnmorskan vecka tjugotvå och Fimpens hjärta bankar tickticktick jättesnabbt och jag hinner le le le och vill spela in det ljudet, höra det alltid, men innan jag hinner le en fjärde gång är det slut: ultraljud är inte bra för bebisar.
Allt ser bra ut, allt är fint. Förutom mitt blodtryck som är för högt som vanligt. Jag försöker vila och slappna av, men det är inget kul. Jag kommer på mig själv att skriva att göra-listor och jag kommer på Stolte mannen att slänga dem. Jag känner mig inte stressad, jag känner mig uttråkad.
Stolte mannen lägger sig och pratar med Fimpen. Vi har läst att man ska hitta en melodi att spela för baby så att när den hör melodin på utsidan kommer den att bli lugn. Vi skojar om alla låtar vi kan fucka upp vårt barn med och jag säger att ljudet Fimpen antagligen hört mest hittills är sin pappas extremt höga snarkande.
Jag säger till Stolte mannen att jag är så himla trött på att gå runt och vara lilla trasig. Alla mina kläder saknar knappar, har hål, har en fläck som inte går bort. Jag åker buss med Östermalmstanter som är prydliga och har strukna kläder och både mina byxor och min kavaj har knappar som inte finns. En morgon kommer jag upp till ett glas juice och "pengar till nya skor och nytt jobb-kavaj".
Vi kommer nog bli lustiga föräldrar. Vår Fimp kommer att älska den där konstiga låten vi ska göra h*n beroende av och bebis kommer få gå runt i ärvd velour från nittonhundrafrösihjäl. Men den där Fimpen? Så himla älskad.
Allt ser bra ut, allt är fint. Förutom mitt blodtryck som är för högt som vanligt. Jag försöker vila och slappna av, men det är inget kul. Jag kommer på mig själv att skriva att göra-listor och jag kommer på Stolte mannen att slänga dem. Jag känner mig inte stressad, jag känner mig uttråkad.
Stolte mannen lägger sig och pratar med Fimpen. Vi har läst att man ska hitta en melodi att spela för baby så att när den hör melodin på utsidan kommer den att bli lugn. Vi skojar om alla låtar vi kan fucka upp vårt barn med och jag säger att ljudet Fimpen antagligen hört mest hittills är sin pappas extremt höga snarkande.
Jag säger till Stolte mannen att jag är så himla trött på att gå runt och vara lilla trasig. Alla mina kläder saknar knappar, har hål, har en fläck som inte går bort. Jag åker buss med Östermalmstanter som är prydliga och har strukna kläder och både mina byxor och min kavaj har knappar som inte finns. En morgon kommer jag upp till ett glas juice och "pengar till nya skor och nytt jobb-kavaj".
Vi kommer nog bli lustiga föräldrar. Vår Fimp kommer att älska den där konstiga låten vi ska göra h*n beroende av och bebis kommer få gå runt i ärvd velour från nittonhundrafrösihjäl. Men den där Fimpen? Så himla älskad.
4 kommentarer:
Åh, ni verkar vara så himla fina, jag bara ryser. Gud vad härligt med bebislycka. Blir sugen på att skaffa en jag med.
Lycka till med ALLT. (Men jag tror inte att ni behöver lycka till:et egentligen. Det räcker nog utmärkt som det är.)
Vet du vad? Jag spelande Vivaldi's "Varen" for magen under graviditeten och det marktes efter ett tag att jag kande extra sparkar. Tankte val att det kunde vara fint och bra med lite kultuuuur. Det var dock inget emot den absoluta exhalteringen i magen nar jag spelade Boten Anna.
Ratt kul!
Finaste <3
Boten Anna! Ska testa!
Skicka en kommentar