Det börjar redan i Göteborg, när vi vaknar på söndagsmorgonen. Det regnar. Droppar i träden utanför kollonistugan och jag tänker att jaja, i Göteborg regnar det en del och nu ska vi till Skåne, i Skåne är det alltid fint väder.
I Skåne har de sommaren 2011 fått det sämsta vädret i Sverige. Det regnar när vi kommer ner. Dag tre av regn svär jag långa haranger och Stolte mannen vandrar som en tiger runt runt i mina föräldrars hus. Stranden blir inställd. Cykla på ön blir inställd. Köpenhamn blir inställd. Vi åker till ett regnigt Österlen och tittar ut genom bilfönster. Vindrutstorkaren går på högsta läget.
London. När jag bodde i London 2000/2001 så var det den regnigaste sommaren sedan 1962. 2011 visar sig vara ungefär som 2000/2001. Eller 1962. Stolte mannen och jag springer mellan butikerna för att inte bli våta. Det dåliga humöret blandar sig med tandklappning. Jag fryser. Det är elva grader.
Så landar vi i Stockholm igen efter en flygtur som fått mig att räddgråta halva vägen. Stolte mannen biter ihop käkarna medan han kör i åttio på motorvägen. Jag ser inget, det regnar för mycket...
Men trots allt regn. Lyckan. Bebislyckan. Bär vi ligger i sängen hos mina föräldrar och Stolte mannen presenterar sig för Fimpen varje morgon med orden jag vet inte om du kommer ihåg, jag pratade med dig igår, men de
t är jag som är din pappa. Och på dag tre så händer något i magen. Den svarar. Första fladdret.
Fladdret som sen fladdrar vidare i London och protesterar när jag provar klänningar med resår i fem timmar. Lyckan när vi kommer tillbaka till Stockholm och jag har gått upp ett kilo. Vill fortfarande inte äta, men ett helt kilo, det går uppåt, inte neråt.
Lyckan. Jag säger att regna bort bara, nästa sommar kommer jag vara ledig hela tiden, det kan inte regna en hel sommar. Jag tvättar mina gamla bebiskläder och min brors gamla velour och det är det konstigaste jag gjort. Det hänger små kläder på tork och de ska vår bebis ha på sig. En polkarandig klänning och min bror säger att den kan väl inte en kille ha på sig och jag frågar varför inte? Mamma och pappa som rycker på axlarna, de är så öppna, så fina, att deras tankar som tidigare rusat åt ett håll plötsligt stannar upp och rosa på en kille? Varför inte? Jag ifrågasätter deras tankar och de öppnar upp. Uppleva det här med blivande morföräldrar. Att det är ny tid nu, färg kvittar.
Svårare blir det i London och med Stolte mannens bror. Vi letar med pannlampa, men hittar inte förståelse någonstans. Berättar att Stolte mannen vill att om vi får en liten tjej så vill han att hon ska ha hans namn som mellannamn. Vi vänder och vrider och väljer det som kommer bli bäst för vår familj. Och jag känner att det är nu kampen börjar.
3 kommentarer:
Åh vad glad jag blir! Tåras lite. Fortsätt att vända och vrida!
Ja, det är ohyggligt tråkigt när den där förståelsen saknas. Min erfarenhet hittils är att människor uppskattar när man talar om jämställdhet i teorin men när man omsätter den i praktiken och faktiskt planerar för att ta varannan dag föräldraledigt, inte bryr sig om färgen på kläderna och diskuterar könsneutrala namn på allvar till ett faktiskt barn så kommer kritiken, den där som man trodde bara fanns i typ...Teckomatorp. Tyvärr. Jämställdhet provocerar även 2011, även i storstan och även i de mest intellektuella kretsar.
Jag blir lika förvånad och förundrad varje gång.
Skicka en kommentar