30 november 2011

Den där om Batman och Katta

Det är så konstigt det där när man till sina kompisar min kompis har fått ett barn! och de bara vilken kompis? och man alltså... en som bloggar.

Som man aldrig har träffat, men ändå blir så lycklig över och vet att man kommer att träffa och hänga med och kan prata både nagellack och snöslask och kön, ja och barn, på ens eget sätt, skapa en egen mammagrupp.
Länk
Batman har kommit.

28 november 2011

Den där om när dagen blev bättre

Jag möter upp Stolte mannen som har sms:at mig i ungefär en timme och frågat var jag tar vägen. Jag har svarat att det är helvetesdagen på jobbet och han sitter ensam i en bar och dricker rövin. Jag stormar in i lokalen en timme för sent och han tar min väska tar min jacka tar mig och stoppar in mig i sig själv och viskar i mitt öra. Okej, nu tar vi det igen. Andas iiiiiiiiiiin. Andas uuuuuuut. Nu gör vi det två gånger till. Så står vi mitt i en ganska folktom bar och andas.

Han dricker vin och jag bubbelvatten. Han undrar om jag vill ha nötter och jag huvudskakar och smuttar litelite på hans vin och mmmmmm:ar och funderar på hur långt efter man fött det är okej att tjoa in den där champagnen som står i vårt kylskåp nu.

Så kommer tredje ringningen och vi sätter oss på balkongplats, och Jonathan Johansson, detta underverk, kommer in på scenen. Hans rörelser är ryckiga och han tar upp hela scenen även om den inte är upptänd. Han är lång och smal och påminner i utseende om mitt ex-M. Väldigt mycket ex-M. Det är fint och det är bra och Fimpen rör sig i min mage.

Jag brukar säga att jag inte gillar konserter. Fast jag går på ganska många ändå. Det är ofta axelryckning och mina tankar svävar iväg. Men Jonathan rör och berör och när han osäkert kör sitt mellanprat så ler jag. Han är ironisk på ett sätt som får en att sätta skrattet i halsen, för man är osäker på om han är ironisk eller menar allvar. Ibland vänder han ryggen åt sin publik och spelar ensam i sig själv på sin gitarr och det är då han är som bäst. Han blundar ofta och stänger oss ute. Det är ofta mörkt och fokus på bildspelet bakom honom. Vi behövs inte. Och i början är det lite stelt. Men det är bra, han blir bra när han inte behöver ta in oss. Han skojar i mellanprat om sitt band. Om Oskar Linnros. Och jag undrar om han är medveten om att Oskar faktiskt sitter i publiken.

Den dåligadåliga dagen vänder där någonstans. När Jonathan börjar sjunga. Eller när jag står och samandas med min man. Det vänder och blir en bradag. Efteråt går jag och Stolte mannen till Mc Donald's och jag dricker en mjölk och äter en hamburgare och tittar ut över Stockholm. På söndag ska vi på konsert igen.

27 november 2011

Den där om att ha en månad kvar

Den där om att ni inte behöver oroa er, det blev bra sen, till slut

Så går jag förbi mannen med hatten och kappan under armen och till den arbetsdag jag inte nu vet kommer att bli den stressigaste sedan jag började jobba på riktigt för fyra dagar sedan. Jävla skitdag! heter den i sms. Och i tillbakasms från Stolte mannen får jag bannor och att han hotar med att åka från sitt jobb och svepa med mig från mitt för att jag ska sluta stressa. Och i min chefs ögon bor det lite lite panik.

Den börjar med att min kollega råkar låna min dator. Som inte går att låsa upp igen, utan en kod som vår teknikavdelning skickar hem till mig. Per post. Eller nej, den börjar med ett möte, där samma kollega meddelar mig att den examination vi måste göra för att få arbeta på vår arbetsplats skulle ha gjorts dagen innan. Något som ingen visste om. Sen låser sig min dator. Sen avbokar jag ett möte som skulle ha hållits genom en tolk. Bara det att meddelandet inte gick fram så klockan tio står en kvinna och ler mot mig på kontoret och jag pekar och teckenspråkar att det blivit fel, att vi avbokat mötet.

Ja, sen fortsätter det med att jag med lånedator försöker svara på femtiotusen e-mail, har trettontusen missade samtal, och tiomiljoner saker att göra efter en vecka jag inte varit på kontoret på grund av kurs och tre dagar av ledighet på grund av föräldrautbildning (jag kan nu allt man ska kunna som förälder!).

Och sen! misslyckas jag i del ett av examinationen och bryter ihop lite inne hos vår chef.

26 november 2011

Den där om att vilja festa på svenskt sätt

Om det hade varit den gamla goda tiden hade jag antagligen festat till den här låten i helgen och inte gått på date american way (ta bilen till bion) med min man.

Den där om att om man blev deppig av det där förra kan man läsa här (klicka på bild)

Den där om att hinna säga hejdå

På gatan utanför klockan innan åtta på morgon: mörkt med ljusnande kanter de bär bort en gammal tant på bår. En ambulans. En läkarbil. Två brandbilar. Bredvid henne snubblar en gammelman på snubbelfötter och han sträcker sig efter hennes hand som sträcker sig efter hans och han har sin mössa på sned och kappan under armen. Jag använder vändabortblick, för jag kan inte se. Det jag ser borrar in i minnet och jag kan kanske se, men jag orkar inte. Jag stoppar frusenhänder i jackfickor och placerar det här minnet tillsammans med andra jag inte vill veta av, de där minnena som ändå kommer att hoppa upp när jag är trött och ledsen. De kommer att säga hej, hej, minns du? och jag kommer att själssucka och skaka på huvudet men ändå blöda i minnet. Som det där minnet jag har av

varning

dokumentären som gick på svt en natt. Det handlade om nineeleven och en brandman berättade att han såg en gravid kvinna hoppa. Hon landade på marken och hennes mage sprack. Ut for en liten bebis, med navelsträng. Båda dog.

Slut på varning.

Eller min farmor och farfar, som gick och alltidhöll varandra i handen. Jag tyckte att det var så jävla fint. Så jag sa det till farfar: farfar, vad fint att ni alltid håller varandra i handen! och farfar löstandslog mot mig och sa att det var inte för att de var kära, utan för att de inte ville trilla. Sen dog farmor bredvid farfar i sängen.

Han hann inte säga hejdå. Hon hann inte säga hejdå. Eller så hade de gjort det varje dag efter att de fyllt åttiofem. Tänk att gå och skåpssupa i en massa år, ha sina rutiner. Höja ljudet på tv:n för att man hör lite dåligt. Läsa Skånska Dagbladet med förstoringsglas. Alltid veta att i andra rummet, eller här precis bredvid, sitter mitt livs kärlek eller parantes: i alla fall den jag valt att gifta mig med och så en natt så dör den bara. I sömnen.

Mannen med hatten och kappan under armen hinner i alla fall säga hejdå.

21 november 2011

Den där om min dag

Tandläkaren klockan nio. Tillväxtultraljud klockan tio. Så klart kom jag för sent till ultraljud, fortfarande rysande över att tandläkaren pratat om att klippa av den där strängen som håller fast läppen i tandköttet. Fimpen har Angelina Jolie-läppar och hår på huvudet som svajar i fostervattnet. Stolte mannen satt bredvid mig, höll handen och fnissade. Fnissade gjorde även jag på yogan i kväll, när någon somnade och snarkade under avslappningsövningarna samt när vi skulle göra djupandning in genom munnen och folk andades så det lät som om de visslade. På bussen hem såg jag Linn stå på ett övergångsställe bredvid Sven Wollter. Fast det visste hon inte om visade det sig, när jag skickade ett sms.

En bild jag gjort till Stambyte, som inte såg vad som var vad på vanliga bilden.

20 november 2011

Den där om att jag gillar den hårda yogan, inte den där flummiga

Jag går på gravidyoga och är lite rädd för det. Har inte yogat regelbundet på tre år och då gjorde vi huvudstående varje gång. Kände inte att huvudstående skulle vara aktuellt just nu. Som tur är börjar lektionen med elva minuters avslappning och jag ligger med min röda filt och försöker att inte somna.

Jag sitter i rummet med nio andra stressade gravida blivande mammor. Vi är alla inbjudna för att vi riskerar att bli sjukskrivna på grund av stress. Vi ingår i en yogastudie och får ranka vår stressnivå innan lektionen och jag skriver ner en trea. Smygkollar på de andra som skriver sjuor och åttor och jag funderar på om jag kanske är mer stressad än en trea. Jag tittar runt i rummet. Det är blivande mammor med diadem och fina träningskläder. Alla har trettioveckorsmage och jag känner ingen samhörighet med dem alls. Inte alls, förutom en, som liknar mig lite mer till utseendet.

Avslappningen slutar och tjejen bredvid mig börjar yogaandas. Jag hatar henne och hennes andning. Blir inte alls avslappnad. Hade det här varit vanlig yoga hade jag också kört halsandningen, men här känns det helt fel. Jag vill skrika åt henne att SLUTA ANDAS SÅ JÄVLA HÖGT.

I slutet spelar vår lärare på sin klangtrumma(!) och vi får ställa frågor. En frågar om yogaandning liknar profylaxandning och läraren skrattar så hennes mage guppar. Profylaxandning... nä, alltså somliga tror ju på det där, men att gå in i yoga... paus för glansiga ögon... det finns inget bättre!

Den där om att jag i dag sett så många avsnitt av The real housewives of Beverly Hills att jag känner mig lite smutsig

16 november 2011

Den där om Djursholm

VI har kört runt i Djursholm och tittat på villor som är större än villor är slott och kanske mer drömmar än något annat. Utanför bilen är det mörktmörkt och inne i bilen lyssnar vi på radio och hans hand vilar bakom min nacke medan han kör. Jag låtsasspinner som en katt som jag gör ibland för att visa happyness glad nöjd jag älskar dig mest i världen! och han ler med sina kråkfötter vid sidan av ögonen och tittar på mig på det där sättet som får mig att smälta när jag vet att jag får honom att smälta bli hårdsmälta inne i det som kallas själen.

Han parkerar vid havet: hela vägen ner till vattnet bakom buskar och säger åt mig att titta i handskfacket. Jag öppnar luckan och däri ligger vår vibrator. Jag fnissar mitt fniss och han ler hård härdsmälta åt mig fast inte alls hårt; mjukt!

Hur gör vi det här? tänker jag. Hur gör vi det här? frågar jag. Han smeker mig längst nacke upp mot kind och rycker på ryckaxel svarar som vi brukar? Så vi gör som vi brukar, fast vi aldrig gjort det innan i en bil. Han håller om mig och jag håller om honom och vi håller om varandra och jag viskar att tänk om det kommer någon? men ingen kommer. Förutom vi.

15 november 2011

Den där om hans höft

Jag ligger halvnaken i sängen och Stolte mannen ligger bredvid, håller mig i handen och tittar på Masterchef UK på datorn. Jag gravidgnäller att han ska ta av mig kläderna och han pausar kockarna och börjar dra av mig mitt linne.

Du, lilla baby, säger han med försiktig röst, jag tror att du börjar få lite märken och följer med fingret längs magen. Jag kastar mig ur sängen det bästa jag kan vilket innebär en del sprattlande på rygg, och springer ut till hallspegeln. Han har rätt. Två små strimmor på magen.

Jag ylar att jag smörjt in mig med mandelolja och fått massage för det här. Han tar mig i handen pussat mig på kinden på magen säger att jag är finast i världen och jag svarar med äsch! så då drar han upp sin egen tröja och titta här! jag har också! och visar sin höft. Han har också. Och jag älskar honom så himla himla himla mycket.

Den där om bb-väskan, del två

Stolte mannen (som jag kallar Cookie egentligen, där ute i verkliga livet) har köpt första grejen till vår bb-väska. Han har köpt fingerfärg. Jag förstår hur han tänkte. Men jag tror inte att barnmorskorna kommer att göra det när de kommer in morgonen efter födsel och Fimpen ligger alldeles grön i sin lilla plastlåda. Eller med amerikansk fotbollsstreck under ögonen.

Det fattade inte de jag går på kurs med heller, när jag berättade och skrattade så tårarna rann.

14 november 2011

Den där om bb-väskan

Stolte mannen brakar in genom dörren och Jeeeeen! vi måste packa en bb-väska! Jag tittar upp från min bok på soffan och ja, det vet jag väl? Han tittar förvånat på mig och frågar om jag vet vad en bb-väska är.

Tidigare under dagen har en av hans kollegor frågat honom hur det går med bb-väskan och han har svarat att den är på g, utan att veta vad det är, för att sedan googla och panikläst på någon barnsida allt man måste packa. Han sätter sig bredvid mig i soffan och rabblar osammanhängande

blöjor och du ska bara ha mjukiskläder, sen ska Fimpen ha TRE PYJAMASER!!!! och jag ska ha snacks och visste du att du måste ha med dig extra tjocka bindor? kanske tre paket!

Jag ler mot honom och mhm:ar. Säger att det är nog inget som man kanske måste göra ikväll, för ikväll är jag så trött att jag dreglar för att jag inte orkar svälja.

13 november 2011

Den där om en helg i Skåne

Vi ringer på dörren efter sextio mil av ryggont Jen, du måste röra på benen nu så att du inte får blodpropp smågodis och bil bil bil. Snabba fötter rusar på andra sidan, dörren slås upp och mamma tjuter sitt mammatjut. Pappa står bakom och tvåstegstrampar för att komma först fram för kramkalas.

Klockan är halv ett på natten, vi har "kört förbi" Stolte mannens föräldrars lantställe för att byta till vinterdäck i beckmörker och jag är trött.

Jag vaknar klockan två på natten och Stolte mannen!!! och han hör direkt att något är fel. Hela jag skakar och kallsvett tränger sig fram överallt mellan tår i panna på bröst. Jag mår illa och magen känns som om den vill sprängas. Han halvbär mig till toaletten eftersom jag inte kan gå. Håller mig uppe när jag kräks. Bär ner mig till sängen igen. Vägkantspasta. Och jag blir rädd för min kropp: att jag inte kan hantera den och funderar på hur det ska gå under födsel. Om kräk kan ta över min kropp så här, vad gör då en förlossning.

Vi firar Mårten gås, med rödvin för vissa andra, brysselkål, sill och inte svartsoppa. Vi sitter på restaurangen och jag lägger min servett över alla mina spillfläckar på bordet. Vi åker ut till havet och njuter av det som Stolte mannen påstår är årets sista sol. Vi sover länge. Det är mycket bebisprat. Pappa tar ner vikingavaggan från vinden. Mamma hittar en åkpåse, en sån vi tänkte köpa i brun manchester från sjuttiotalet, som kostar runt femhundra kronor på Tradera, som jag suktat efter som tydligen låg i deras källare.

Och vid frukosten berättar pappa att min bästa kompis från det att jag var tre till att jag började åttan förlorat sitt barn i månad åtta. Månad åtta. Jag stryker över magen och kan inte förstå. Mamma blir sur för att han berättat och säger att de inte skulle berättat förrän efter jag hade fått Fimpen. Mamma stryker över min mage. Pappa får känna när det sparkar. De längtar. De säger det. Att de längtar efter sitt barnbarn.

11 november 2011

Den där om att göra det igen

I juni 2007 sammanställde jag ett litet projekt som jag hållt på med ett par veckor. Det kan ha varit något av det roligaste jag gjort som bloggare: jag bad nio olika bloggare att berätta samma historia i ett blogginlägg var, som jag sen publicerade på min blogg.


Jag vet inte hur jag kom på det eller varför jag gjorde det, men jag kom med grundförutsättningarna, vad det hela skulle handla om. Efteråt berättade jag inte för någon vem som skrivit vilken text.

Nu tänkte jag att det var dags igen. Är ni intresserade så maila mig, så kör vi ihop det här igen.


Gamla texterna finns att läsa, med start här.

10 november 2011

Den där om att arbeta mitt i historien

Eftersom jag jobbar med arbetsmarknadspolitik och har gjort det i några år nu så tänker jag att jag har lite, lite koll på vad som händer i samhället.

Som för några år sedan, när Försäkringskassan började utförsäkra folk och vi lade in code red och var redo för anstormningen, men de droppade in och ingen visste in eller ut, vad vi skulle göra eller hur de skulle behandlas. Det började som små, små droppar, och alla blev förvånade att strömningen inte var större än den faktiskt blev. I dag har den gått från droppar till faktiska strömningar.

I dag fick jag mitt första fall av invandrad grek. När han berättade att han hade flyttat från Aten till Stockholm ploppade det till i hjärnan. Så klart. Och jag funderar på om detta kommer att bli droppar eller strömningar.

Den där om vad jag tjejlyssnar på just nu. Om och om och om igen.

Den där om den lilla listan med saker som inte blev som jag trodde

Jag vet att det är mycket babysnack i den här bloggen just nu, men när jag sätter mig ner och tipp tappar på tangenterna så kommer det bara ut. Det händer liksom inte så mycket annat just nu. Det är mest en unge som bankar mig i magen som om vi vore ovänner och en mamma som oroar sig när alla säger att humöret i magen brukar vara det de faktiskt har när de kommer ut.

Så, lite mer bebisprat, det är ju faktiskt bara två månader kvar. Den lilla listan med saker som inte blev som jag trodde.

Den lilla listan med saker som inte blev som jag trodde:

Ett.) Jag trodde att jag skulle gå upp runt tjugo kilo i vikt och att jag skulle äta för två. Såg fram emot det, skulle unna mig som fan. Äta allt jag var sugen på. Så mådde jag illa och kräktes i arton veckor, gick ner som tusan i vikt, och har bara gått upp cirka två kilo. B E S V I K E L S E N när jag inte var sugen på något godis alls!

Två.) Oron. Gick och var orolig varje dag innan vi gjorde ultraljud i vecka artonellerså, efter att ha fått missfall. Att Fimpen skulle vara död/skadad/inte där. Den där oron var hemsk. Och oron efter. Innan Fimpen började sparka. När Fimpen inte sparkat på en timme. När Lillebror råkade tappa en ketchupflaska på min mage i affären. Oro över blodtryck. Oro för att något är fel.

Tre.) Att ingen reser sig på tunnelbanan. Jag trodde att folk skulle erbjuda sin plats på bussar och tunnelbana, hittills är det en tjej som frågat om jag vill sitta. Jag vill kanske inte sitta, men är förvånad över att ingen frågar.

Fyra.) Fittontet. Jag hade hört att man kunde få ont i sina privata delar, men AJ!

Fem.) Att allt som man kan få dyrt privat kan man oftast få gratis av sin barnmorska, om man ber. Till exempel gravidyoga och andningskurs.

Sex.) Att man inte skulle älska sin ofödda unge/att det händer att man inte älskar sin ofödda unge. Det var ingen som berättat för mig. Så jag berättade det för er.

Sju.) Att vi inte fixat med särskilt mycket, till exempel bara köpt vagn och en pandakostym, men verkar överlever ändå. Katta skrev om det bra här.

Åtta.) Att jag glömmer bort att jag är gravid. Jag går in i saker med magen, tycker att tröjan sitter lite tajt och funderar på om jag har gått upp i vikt tills jag tittar ner och ser att jag är gravid.

Nio.) Att man blir så förlamande trött att man inte kan tänka fram fler punkter på listan utan bara skriver nio stycken.

09 november 2011

Den där om one piece panda


Vår nya hobby här i hemmet: att köpa utklädningskläder till vårt ofödda barn. Kommer att vara tuffast i stan!

Den där om lägenheten

Jag sitter och äter candle light-dinner med Inte skyldig diskuterar vår nya hobby Downton Abbey och julafton stirrar på två tanter som sitter nästan bredvid som bråkar med höga röster när jag får ett sms.


Jag är på väg att titta på en lägenhet nu!


och jag iihhhhh, hurra! Lillebror har äntligen fått ändan ur vagnen.


Inte skyldig sms:ar mig senare på kvällen. Lillebror har då fått lägenheten och flyttar in nästa vecka.

08 november 2011

Den där om våren 2007

Att Egon och Stambyte tittar tillbaka på sitt bloggande får mig att minnas våren 2007. Våren 2007 kan har varit min bästa tid. Jag gick klädd i svart och t-shirts med tuffa motiv från Mexiko, hade skitlångt hår och lugg, kände mig snyggast i stan, vaknade varje söndag och sprang ner till Seven Eleven för att handla blå Camel som jag knackade mot baksidan av handen, rökte en på vägen hem, förbi folk som spelade tennis på tennisbanan. I slutet av sommaren, när Stolte mannen börjat sova över hos mig, följde han med mig till Seven Eleven, köpte en Coca-cola light och pussade min hetsrökande mun innan han gick åt sitt håll.

Jag festade förbaskat många dagar i veckan. Var ute och sprang alla dagar i veckan, även de när det regnade som fan och marken var tung. Pluggade disciplinerat och skrev på den där boken som senare försvann. Drack rö-vin och dansade med nya killar varje kväll. Hånglade söp låg följde med killar och tjejer hem.

2007. En sån jävla resa.

Den där om Fotbollsgalan tjugohundrafuckingelva

Klockan är 7:45 och jag tänker antagligen inga stabila tankar, men Fotbollsgalan igår? Jag såg ungefär tio minuter. Under dessa tio minuter fick det svenska damlanslaget i fotboll komma upp på scenen och få var ett smycke från Efva Attling för att de varit så duktiga i fotbolls-VM. Prisutdelare var "den riktiga konstnären" Zlatan Ibrahimovic.

Låt oss bara stanna upp och bli skitförbannade ett tag nu.

Tänk om det svenska herrlandslaget i fotboll från 1994 på fotbollsgalan 1994 hade fått komma upp på scen och fått vars en slips från Björn Borg (eller vem fan det nu var som gjorde slipsar 1994) för att de var så duktiga. Och den som delade ut priset var "den riktiga konstnären". För de kom lika långt i ett VM, de båda lagen.

Så. Nu ska jag bara vara sur på det här resten av veckan också.

07 november 2011

Den där om stabilitet

Josefin kommenterar att Jenny, det känns som att du är glad, lugn och stabil. Jag vet inte om det stämmer men det strålar verkligen harmoni och frid genom dina inlägg.

Och jag blir alldeles... men va? jag? För jag känner mig inte som den lugna och stabila, även om jag vet att jag faktiskt blivit sådan nu. Jobbet jag har nu fick jag delvis för att de tyckte att jag verkade så lugn och jordnära. Och folk som inte känner mig så bra, eller som träffar mig nu säger att jag är eftertänksam och stabil.

Och det är skitkonstigt, för jag identifierar mig fortfarande med den där tjejen jag var fram till 2007, ungefär. Då var jag hej babberibba! och dramadrottning. Syntes och hördes och flaxade omkring. Inte direkt osäker, för jag har alltid varit ganska säker på mig själv.

Jag tror att det kanske är Stolte mannen. Jag hatar folk som säger att ens partner får en att ändra sig, för jag vet inte om det alltid är så bra, att man måste bli en ny person bara för att man träffar någon, men i mitt förhållande med ex-M så tvingade han mig att bråka, tvingade mig att vara oharmonisk. Stolte mannen bråkar aldrig. Vi bråkar aldrig. Jag har blivit stabil, antar jag. Men jag blir lika förvånad varje gång någon säger eller skriver det till mig.

06 november 2011

Den där om hela världen

Okej, den här helgen har jag blivit beordrad sängläge, för nu börjar mitt blodtryck gå ner, men jag har istället fått foglossning i mina private parts. Så jag ligger i sängen och ropar till Stolte mannen att vi kanske borde åka till Ikea och han kan köra runt mig i en rullstol så kan jag peka med hela handen på vad vi behöver köpa.

Han kommer och visar sig i dörren, ler mot mig, sen stänger han den och lämnar mig ensam med tristessen. Vad han dock inte räknat med är att jag har hela världen med mig där inne, jag har internet. På internet finns Tradera. På Tradera kan man shoppa jättemånga grejer för en krona (som senare visar sig ha en frakt på några hundra).

Man kan säga att jag har köpt upp hela Traderas färgglada sortiment av bebiskläder nu. Så fort det är rött och/eller blått och har råttor och allt är rättstavat i annonsen är jag inne och lägger en krona. Eller fler.

Åh, nu vann jag precis en åkpåse i röd manchester från 1972! Synd, den var ganska ful.

Den där om efterlysningen

A, före detta hooct, som under flera år skrivit en av mina favoritbloggar, efterlyser brev/inlägg/texter till det yngre jaget. Jag vet att jag själv gjorde det för ett tag sedan (efterlyste alltså).

Själv skriver hon en text som slår en på hakan. Som vanligt.

Glöm alltid bort vart du är på väg
annars kommer du aldrig fram.

04 november 2011

Den där om fredagkväll hos oss

Fredagkväll hemma hos oss.

Lillebror sitter i soffan och lyssnar på Shania Twain och pustar att det här, det är äkta kärlek. Han berättar att sist han var hemma i Skåne så sjöng pappa och han med i Shanialåtar på högsta volym. Han har ätit upp alla chips och druckit upp mitt bubbelvatten, efter att Stolte mannen sa åt honom att föräta, så att han inte åt upp all vår lyxfredagsmat (jag äter ungefär en halv portion, Stolte mannen ungefär två och Lillebror ungefär tre-fyra).

I köket står Stolte mannen, dricker vin och skriker att bind då, din jävla kuksås! efter att ha vispat ihop äggulor med dragon och vinäger i lite mer än en halvtimme. Efter att ha fått ihop sin beaines fortsätter han att muttra att han måste våldtäktsduscha efter Lillebrors Twainmaraton.

Jag pratar med mamma i telefon och berättar att Fimpen nu lagt sig med huvudet neråt och att jag nämnde för vår barnmorska att vi tyckte att tvåtusen var för dyrt för en profylaxkurs, då satte barnmorska upp mig och make på barnmorskemottagningens egen utbildning som -trumvirvel- är gratis!

03 november 2011

Den där om att vi kommer att vara fyra i vårt hushåll i januari

Lillebror har fått jobb. Från och med första december kommer han att "jobba med IT" på Mariatorget, få en bil om han vill, sex veckor semester, telefon, en dator och tjäna ungefär tio tusen mer än mig. Och då valde han ändå inte jobbet med mest betalt för pengar är ju inte det viktigaste här i livet.


Så, Lillebror har fått jobb och jag börjar fråga lite försiktigt, sen mindre försiktigt, sen inte alls försiktigt hur det går med boende. Han rycker på axlarna och säger att det löser sig. Jag tror inte alls att det löser sig, så jag skickar Blocketannonser och länkar och skriver att det här ser väl mysigt ut? och han svara ja! och så kommer jag hem från jobbe och frågar om han ringt på annonsen och han svarar vilken annons? Så Stolte mannen tipsar om boende och om en lägenhetsförmedling och Lillebror säger ja, okej, jag ska kolla upp, men kollar ner. Och Lillebror planerar att åka hem till våra föräldrar i Skåne och vara där tills han börjar jobba. Lägenhet då? frågar jag. Det löser sig, svarar Lillebror.

02 november 2011

Den där om att svara på frågor

Hurra! Linn - en sån tuff kaka, va?

Varför började du blogga?
Det var tjugohundrafem, jag och mitt ex M hade ”uppehåll” (jag fattade att det var slut, han trodde verkligen att jag skulle komma tillbaka. Han köpte till och med en lägenhet i Stockholm, som vi skulle flytta in i. Jag var för sårad, för… ledsen. Han hade gjort mig så jävla illa att det inte gick att laga, så jag hånglade med en väldigt ung kille på nyårsafton, några månader efter att jag hade lämnat mitt ex på tågstationen i Stockholm. Några dagar innan jag flyttade upp till staden igen. Jag flyttade inte in i hans lägenhet, men ihop med hans syster.

Jag började blogga för att han ville läsa om mitt liv, eftersom jag bestämde att vi inte skulle ha kontakt alls under uppehållet. Förutom genom vad jag skrev på bloggen. Det var så han fick veta att jag hånglat med en väldigt ung kille på nyårsafton.

Vilka bloggar följer du?
Personliga, fina bloggar. De som får mig att må bra och de som får mig att tänka efter. Väldigt få happy go lucky-bloggar med fina bilder, utan gräl, för de där människorna är ju för fan påhittade, inga har ljusa kanter och polkagrissuggrör hela dagarna. Då läser jag hellre det som är äkta. Väldigt få kändisbloggare för de flesta av dem kan inte skriva.

Favoritfilm?
Får jag också välja tv-serier, som Linn? Jag kollar inte så mycket på varken film eller tv-serier. När jag väl kollar tv-serier så är jag hemskt otrogen. Den enda tv-serie som jag verkligen sett hela och gillat är the L-word. Och där har jag inte ens sett sista avsnittet. Annars horar jag runt med the Killing, Top Model (den amerikanska), Downton Abbey och Game of Thrones. Plus att jag vill se Mitt så kallade liv igen och se om den verkligen var så bra som jag minns, eller ifall det bara var Jared Leto som var het.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Alla.

På riktigt. Har en längtan till Mellanöstern, helst den östra delen samt –stanländerna (Pakistan, Afghanistan, Turkmenistan osv.), men jag har nog blivit för lat för det. Annars vill jag till Argentina, Namibia, till Australien hellre än till Nya Zeeland, små öar, större öar, Medelhavsländerna jag inte varit i, Ryssland, Mellan-USA (den där delen där det bara är typ öken och berg), Kiruna, Latinländerna, Kina hellre än Japan. Ja, allt. Ge mig allt!

Mina fem bloggrosor går till:
Johanna Lagerfors, för att hon är så jävla duktig på att kommentera, vilket gör mig glad.

Katta Kvack, för att hon behöver ha något att göra när hon bara går hemma och är ledig hela dagarna och inte har något alls annat att göra. Näääää! Jag skrev det här, sen fick jag dåligt samvete och skulle in och ändra, men kom inte in. Dåligt samvete i fyra timmar. Det var hemskt!

Kom ut ikväll, för att hon behöver uppdatera sin blogg (vi vill läsa vad du skriver!!!) och det samma gäller


Samt

Colombialiv, för att jag är nyfiken på vilka länder hon vill besöka.

Den där om vad de varnade mig för

AJ MIN FITTA!

Har inte haft foglossning fram till nu. Fram till nu. Aj! Ni som vill veta hur det känns: ni vet när man var liten, runt sjuåtta och cyklade runt i sin mammas finskor, som var för stora och hala undertill. Så halkade man på trampan och åkte ner med underlivet före i cykelstången. Ungefär så.

01 november 2011

Den där om männen

Fimpen är det tredje barn jag och Stolte mannen har i min mage. Hittills har det gått ganska bra med Fimpen. Att vi har den i magen. Att vi är två, en mamma och en pappa, inte bara en mamma och någon som stoppade in sin kuk i min fitta, skapade ett barn och sen försvann.

Med barn nummer ett, som vi aborterade bort, var det annorlunda, då var jag KVINNAN som skulle tas om hand, som förväntades bära all sorgen och Stolte mannen bemött med stängda dörrar. Han ringde in och skulle boka vår abort och blev ifrågasatt ifrågaställd och ställd. Hans sorg räknades inte med. Det var inte hans barn som skulle försvinna bort, enligt sjukvården. Det enda han kände att han kunde ha kontroll över - ringa samtal, fixa, ordna, togs ifrån honom. På vissa samtal jag hade med sjukvården blev han inte inbjuden. Dörrar stängdes snabbt medan har var på toaletten de där dagarna sommaren 2008.

I dag hände det igen. Vi fick ett superbra tips om att man eventuellt kunde ta profylaxkursen på sin friskvård på jobbet. Eftersom jag nyss bytt jobb har jag inte jättemycket friskvårdspeng kvar och den handlades snabbt upp på företagsmassage. Stolte mannen däremot har aldrig tagit ut sin friskvårdspeng. Så han ringde sin HR-avdelning. Och de skrattade åt honom. Herre Gud, du ska ju inte föda barn! Du är ju man.

När man är man har det tydligen ingen betydelse om man kan andas lugnt under en förlossning eller inte. Då har det ingen betydelse att man har en friskvårspeng som kan användas till profylax. Man får en stängd dörr och skratt, fast i omvänd ordning.

Från Skatteverkets hemsida om friskvård:


Andra former för utövande av motion och annan friskvård är t.ex. tai chi, quigong, kostrådgivning, information om stresshantering, profylaxkurser för blivande föräldrar och s.k. kontorsmassage.

Den där om att lyssna på Fimpen