Vi är på en av de där försvenskade Kanarieöarna, där jag kan beställa på svenska köttbullar och mos fast utan lingon men med ketchup, fast jag bara är fem år och hatar läsk för bubblorna vandrar upp i näsan på mig. Jag har nästan svart hår, lugg och står knappt still för jag springer alltid dit vi ska, blir otålig av min idol-pappas tempo.
Pappa och min farbror har gjort en grop i sandstranden åt oss. Om vi hoppar ner i gropen så syns vi inte, jag min bror och våra kusiner. Det finns foton på det, foton som ligger i en ICA-papperspåse i mina föräldrars garderob för att ingen orkat sätta in dem i fotoalbum. På fotografierna ler jag min bror och våra kusiner mot kameran. Vi är alla nakna och pepparkaksbruna. Ingen tänker på cancer, pedofiler eller ozonlager. Dessa saker finns inte i mitten av åttiotalet. Det är ingen som uppfunnit dem i mitt barndomsliv. Pedofiler uppfinns först fyra år senare, på en skolgård som vi inte får gå utanför.
I Bamseklubben, eller om det är Miniklubben ska vi gå på baklängesmiddag och jag fnissar förtjust. Ledaren vill att jag ska hålla en knubbig tjej som är sju år i handen, men jag vägrar för jag är rädd för tjocka barn. Jag får hålla i min kusin istället. På middagen får vi äta efterrätten först och till huvudrätt får vi mask! och köttfärssås. Köttfärssåsen smakar inte som mammas och jag äter bara upp masken!
I Bamseklubben, eller om det är Miniklubben övar vi in en show som ska spelas upp för våra föräldrar. Tjejen med långt blont hår får vara sjöjungfru och jag är dödligt avundsjuk och förstår inte alls varför inte jag får, men jag säger ingenting. Jag får vara en fisk och sitta längst fram och sjunga med de andra fiskarna.
Min pappa är den enda som förstår mig på riktigt. Han är den enda som kommer att förstå mig de närmaste åren, speciellt när jag är fjorton. Han är den enda som kommer att ha tålamodet och modet att behandla och handla fjortonåriga jaget rätt. Men det vet jag inte ännu. För jag är bara fem år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar