14 februari 2012

Den där om vad som skulle göra vardagen lättare

Hej Fimpen,

vet du vad jag skulle vilja ha i alla hjärtanspresent? Ett leende. Det är inte för mycket begärt enligt mig, för på Familjeliv har alla bebisar lett sedan dag två (och typ gått och hämtat sin mammas första kopp kaffe för morgonen efter att ha sovit tolv timmar i sträck på dag tre).

Det står på en annan sida att du ska kunna le nu. Alternativt att det kan ta upp emot tolv veckor om man har ett surt emobarn.

Med vänlig hälsning,

din mamma.

13 kommentarer:

Lala sa...

Ursch, familjeliv ska man inte läsa på alls. Även om jag förstår att du skojade där så är stämningen lite så! Bräcka varann alt skrämma ihjäl varann.

Lisa sa...

Jamen visst, också käkar de mat alldeles själva UTAN att kladda det minsta efter bara några veckor och ler alltid.
Min unge behagade vända på sig förra veckan vid den ringa åldern av 4,5 månad. Alla vars föräldrar hänger på familjeliv vände sig när de var knappt tre månader. Man ba, jaha.

Sofia sa...

Förmodligen stod Familjeliv för åtminstone hälften av den stress jag kände som spädbarnsförälder, och då var jag inne där kanske 2 gånger. Det är traumatiserande, så skit i det.
Knappen log inte på jättelänge vilket gjorde mig övertygad om att han tyckte att han hade gjort en ganska dålig deal när han föddes. Det var först när han började le som jag kände mig godkänd av honom.
Det kommer när det kommer.

MW sa...

K som ju är lika gammal som Fimpen ler knappt heller.. Och gör hon det är det mest gaser verkar det som. Får henne inte att fokusera och härma mina läpprörelser, skittrist. Men enligt wonder weeks ska man ju utgå från beräknat-födsel-datum när det gäller utvecklingssprång, om jag inte missuppfattat

Miss Baglady sa...

Äsch, vem vill ha ett Familjeliv-normalt barn ändårå? Fimpen är ju bäst på att vara sig själv.

Jen sa...

Jag har portat mig själv från den satanssidan.. mådde bara så dåligt av alla perfekta typer som tex aldrig har barn som gråter...
Twinsen har precis börjat le så det kommer. Men jag förstår vad du känner, liksom kom igen nu för fan, efter allt jag gjort/gör för er :)

Världens Bästa Flickvän sa...

Uno ler inte heller. Bara till sin äldsta moster. *hmpf!*

Sara sa...

Oj, man ska nog undvika att hänga pâ sâna forum... Har ingen koll på åldrar för olika framsteg, men det är nog lika bra... Söt är han i alla fall!

Johanna sa...

Men gosh, INGEN unge jag träffat som är sådär pluttig smajlar. De kan liksom inte. Det är bara några som råkar göra det för att de testar olika muskelövningar med ansiktet och råkar göra just så av misstag. Så det är nog slumpen mest, inget att haka upp sig på (och med det menar jag såklart inte att du är konstig som hakar upp dig, för det hade man ju gjort, givetvis. Hehe.)

Den där Jenny sa...

Det har inte så mycket med utveckling att göra, det är mer att han är så ledsen och sur hela tiden att när han väl ler så känns det som om det lyser upp hela dagen. Hade varit skönt att få mer ljus.

Hanna sa...

Det tog lång tid för våran lille att börja le också. Efter tre månader kanske så kom det lite oftare (samtidigt som koliken gav med sig) och vilken skillnad det blev! Förstår verkligen att du längtar efter det, men nu kommer det snart.

bubbelbubbel sa...

Nu var det länge sen du skrev. Vad gör ni?

Caroline sa...

Visst är det orättvist, att vi som fick barnet som bara skrek också får barnet som aldrig ler. Man bara ger och ger och ger av sig själv i all evighet och får inte ens ett fjantigt litet leende tillbaka. Någon gång mellan två och tre månader gammal så förärade han oss ett smil och jag hann före nästa skrikpass tänka - han kanske ändå uppskattar oss. På något jävla vis.