24 februari 2012

Den där om pappas öron och pepparsteken

Min mamma och min pappa har känt varandra sedan min mamma var sex år. Min pappa sparkade boll hoppade högt och långt var minst av alla och hade öron som stod ut. Min mamma var blyg läslus spinkig dotter till en stockholmare. De matchade inte perfekt, inte ens bra. Men så blev det som det blev och pappa bodde hemma tills han var tjugonågonting sedan flyttade han in i min mammas lägenhet. Han la alla sina saker på sängen, virade ett lakan om alltihop och tog bussen med byltet över axeln.

Mamma blev störd i sina rutiner. Här kom en jävla hippie, en demonstrant, en kärnkraftsmotståndare och la grejer där grejer inte skulle vara. Hon fick inte se på sitt tv-program i tystnad och i ro. Mamma pluggade extremt mycket matte på universitetet och utbildade sig inom ett mansdominerat yrke. Hon klippte håret i tantfrisyr och skulle aldrig ha barn. Hon var feminist utan att veta om det.

Pappas öron hade lagt sig. Eller om det var huvudet som hade växt ifatt.

Så det är inte så konstigt att de växt ihop. Inte för att pappas öron har blivit en del av kroppen, utan för att de inte vet om ett liv utan varandra. När vi är på restaurang så säger pappa

vad ska du ha?

och mamma säger

jag vet inte, vad ska du ha?

och pappa svarar

ska vi ta pepparsteken?

och mamma säger

nja, jag känner för fisk.

Då bryter jag in

ni måste ju inte välja samma

och de tittar på mig som om jag just berättat för dem att jorden är platt trots allt, sen säger min mamma

nä, det har du rätt i.

Så beställer de samma ändå. Och sen börjar vi om när det är dags för kaffe efter maten

ska vi ha kaffe?

nej, det är onödigt, det kan vi ta hemma!

men det hade varit gott!

och en bit efterrätt?

nej, vet du vad! jag ska INTE ha, jag ska gå ner i vikt!

ja, du har rätt.

Sen beställer de vars en chokladboll.

4 kommentarer:

Linda sa...

åh förlåt för att jag sabbar fin historia men VARSIN!!! åååh, vad är vars en? blir galen :D :D jag skriver alls inte lika bra som du, jag är bara nördig ;)

Den där Jenny sa...

Jaja, nörderi är bra.

Och vars en är vars en. Som vars två, fast med en.

Lisa sa...

Åh jag älskar den här historien om dina föräldrar och blir liksom glad i hela kroppen.

Johanna sa...

Säger som Lisa: blev helt lycklig. Människor är så himla fina ibland. Det är ju JÄTTE-roligt att de beställer samma, herregud varför liksom, men så himla fint på något sätt. Att folk orkar anpassa sig så efter varann. Det är nog det som är det finaste.