De kommer upp från tunnelbanan utan att se mig och Fimpen. Pappa följer mamma blodhund och de går bort till karta letar pekar säger jaja! vi hittar nog! och går rakt förbi mig. Jag skrattar och pappa ögonslänger och hej! han ser mig.
Mina föräldrar. En vecka på besök. Hallelulja! och helvete! på en och samma gång. De samlas runt Fimpen, det finns bara bebis från och med nu och hela veckan. Bara bebis. Varje dag när jag frågar vem vill hålla bebis? så viftar de båda med händerna som en förstaklassare inför sin favoritlärare. Det finns inga dåliga armbågar eller ett trasigt knä längre, allt är redo och lagat för deras dotterson. Pappa är örnen som inte släpper barnvagnen när vi är ute och går. Ska jag..? frågar jag och han tittar på mig med ett bestämt NEJ!
De följer med till barnmorska och tittar uppmärksamt på när jag uppfostrar min son. Utan att lägga sig i. De är så väldigt fina på det sättet - de skulle aldrig få sig för att säga åt mig hur saker borde gå till. Vi åker till etnografiska museet för att pappa vill se en utställning om Afghanistan och Fimpen skriker sig genom ett tre timmar långt besök. Jag ammar tystar bär vaggar ammar tystar bär vaggar ammar tystar bär vaggar. Mamma ser på mig och
du var likadan.
Jag tänker att skit om han valt mitt temperament, då kommer vi få ett helvete när han är fjorton.
På lördagen ser vi Melodifestivalen och pappa svär och skriker nej! varje gång någon röstas vidare och jag frågar vem han hejar på och han svarar ingen. Jag undrar varför han i så fall skriker nej, och han svarar att alla är så dåliga, han vill inte att någon ska gå vidare.
Så kommer min födelsedag och mina föräldrar stormar in och sjunger vid sängen. Stolte mannen står i ett hörn huserar i köket, är inte van vid känslostormar och högljuddheten. Jag får tre klänningar och massor av kramar.
De kräver att få spendera de två sista timmarna innan de åker hem med att få bära runt på Fimpen. En timme var. Jag går ut till min man i köket och kramas.
8 kommentarer:
Men vad fint! Fin text och så full med kärlek. Bor de långt ifrån er, dina föräldrar?
Min dotter har fått mitt humör, det säger alltid mina föräldrar. Suck säger jag.
Ja, de bor för långt bort, i Skåne. Och vägrar att flytta, vilket jag såklart förstår.
åh dina föräldrar också på besök i helgen. var det första gången de träffade fimpen?
Nej, de kastade sig på tåget när han precis kommit också, var och besökte oss på sjukhuset.
Å så fint. Familj är ändå det bästa, de bara finns där och är och vet allting.
Och grattis, såhär lite i efterskott!
Familjen är det finaste som finns. Jag saknar min pappa varje dag, han som bor i himlen och i hjärtat förstås. Och mamma som är lättare att nå, 25 mil bort, men bara ett telefonsamtal, egentligen.
Och vet du...min lilla tjej är 5 1/2 månad och skrek sig igenom de 3 första. Jag vet att det är apjobbigt, fan så tiden står stilla ibland, men det blir bara bätte och bättre och bättre...Kärlek,
Har du läst wonder weeks än? Tänkte på Fimpen när jag läste sidan 86...
Tack som tusan för ert stöd. Vi har kommit fram till att det måste vara kolik. Förhoppningsvis den som tar slut efter tre månader...
Skicka en kommentar