13 februari 2012

Den där om efternamnskampen

Cirka ett och ett halvt år efter att vi gift oss har vi äntligen bestämt oss för vad vi ska heta i efternamn. Vi pratar inte om det på det viset, men jag vann. Det blir mitt efternamn. Det har vi bestämt.

Det har vi bestämt, vi har beställt hem ändringsblanketter från Skatteverket, jag har fyllt i bådas (eftersom Stolte mannen inte fyllde i sin) och. Ja. Nu väntar vi bara på att han ska skriva under. Det har gått två veckor. Varje kväll lägger jag blanketten mitt på köksbordet, som en påminnelse. Varje morgon när jag kommer upp har han lagt tillbaka den i högen med viktiga papper. Opåskriven.

4 kommentarer:

uppochhoppa sa...

Ha, ha! Men du vinner, det vet vi ju.

Johanna sa...

Haha, men stackarn.

Den där Jenny sa...

Klart jag vinner, Fimpen är till exempel redan på min sida!

Anna sa...

Vad är det med karlar och skriva på grejer?

Även om det är skitsaker jämfört med att byta namn så är min karl hur seg som helst. Senast tog det en vecka att skriva på pappren om vårt visum till en väldigt nära stundande resa... Suck. Ibland är det bara bäst att skriva på skiten själv och låtsas att man är han. =)