Om valborg 1986
När jag och min bror fortfarande var under hundra centimeter firade vi alltid vårens ankomst på frusna fält. Den siste april skulle bli den första maj och som ett mindre lämmeltåg gick hela vår släkt ut på fälten som omgärdade vår släktgård. Varje år, var vi ensamma tillsammans, vår släkt. Farfar gick alltid först, alfahanen, med bruten fysik men aldrig nere på knä. Efter, hans flock; hans söner, hans sönerssöner och -döttrar. Hans enda dotter och hennes avkomma. Och alla som hörde till för stunden. Farmor med en knubbig arm om mig och en annan om min mamma. Min bror yr av glädje, springandes, jagandes ut mot det analkande mörkret, hög av spänning och grillchips.
Brasan blev alltid större än förra året. Enorm i barnögon. Det största brasan någonsin, störst i världen. Tävlan om vem som kunde gå närmast, förmanande från mammor, orostankar hängandes runt oss, nådde aldrig riktigt ända fram. Samhörigheten som en filt runt omkring oss, sträckte sig ända ut till där eldens ljus nådde och hela vägen in. Det var vi som hörde samman, vi med samma unika efternamn, taget av en soldat för längelängesen. Värmen så erövrande, skrikandes att det var den som bestämde, tro inte något annat, tro aldrig något annat! Värmen slickandes på upplysta ansikten och hettan ibland så slående att man var tvungen att ta en paus och vända ryggen till. Mamma och pappas ansikten alltid sådär speciellt upplysta, från elden, som om de var från en annan värld. Pappa och hans bror stämde alltid upp i himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande, båda lika envisa i att kunna sjunga högst, ta de bästa tonerna, båda i kyrkokören från en tidig ålder, och min bror alltid lika upprörd när drivans blomma smälte bort och dog. Farfar kunde alltid gå närmast elden och hetsade alltid oss barn, vi kunde allt, vi ska alltid kunna allt, inte ens himmelen är gränsen.
Efteråt, lång innan elden brunnit ut, gick vi tillbaka till majtårtan, kaffet, saften, släktgårdens släkthus med ombonad gemenskap, där varje tegelsten lagts på en annan tegelsten, av min farfarsfarfarsnågonting. Tv:n på, centrum för allas uppmärksamhet. De mindre kusinerna kröp upp i farmorsfamnar och drunknade i kärlek och stora barmar. De större kusinerna tävlandes om vem som fick de ljusaste chokladen i Alladinaskarna. På tv:n europafinalen i Melodifestivalen, en evig ljusshow, länder som försökte frammana en gemenskap trots brinnande Kalla krig och Kalla känslor och Stora murar.
Sverige skickade alltid rätt bidrag och fast att kvällstidningarna skanderat "Fel låt vann!" så var det alltid rätt bidrag när det kom till att försvara oss, vårt stora, vårt glädjerika land. Ingen annan befolkning blev så besviket, så trampat på tårna som när vårt bidag inte hamnade bland topptre. Och vårt bidrag var alltid bäst och Belgien och Schweiz röstade alltid på Frankrike för att de var vänner och Östtyskland röstade alltid på Västtyskland och vice versa, för att klappa grannen på kinden och säga förlåt för den där muren, vi älskar er ändå! och Norge och Danmark röstade alltid på Sverige för att Sveriges bidag var bra. Bäst. Inte tvunget för att vi är grannar.
Om valborg 1994
Vi var så där unga och kanske inte så naiva som vi borde ha varit, inte så blåa ögon, även om de borde ha varit cyan/indigo/violett/teal, men var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare!
Det var valborg. Barndomsvalborg på frusna fält var förbi vi var ju äsch, så stora, kunde fira själva. Vi tittade vuxenheten rätt in i ögonen, harklade oss och påstod att vi inte var rädda. Inte rädda. Vi var redo. Vi samlade och trugade och blandade och snodde och ljög tills vi fick ihop det. Det var manipulation och smussel och gnissel. Det var en deciliter här och en centiliter där och ögonmåttande och det häldes i en farlig massa vatten i dyr,dyr whiskey från Skottland. Tio år, tappad och fångad och lagd på fat av kärlek, smekt och älskad och nu skulle den snart spys upp, ur tonårshalsar, bakom tallar, där pojkar med sprucken röst kommer att ta på flickebarnen och försöka komma innanför kjolen, eller om det var byxorna, fast att de inte har någon aning om vad de ska göra när de väl kommit där innanför.
Vi samlade ihop flaskorna. Förvarade dem ömt, bredvid Biblar i nattduksbord och inmurade och bakomgömda i fläktsystem. Valborg kom. Första fyllan. Fyllan. Och fyfan, vad fulla vi blev. Den där blonda, lilla, var nog den första att falla, falla hårt från de starkaste klipporna. Senare kom det fram att hon den kvällen blev våldtagen. Vi var bara tretton år. Tretton år, det går att räkna på fingrarna och hon hade ingen aning om att det var så det kunde bli, att det som går att räkna på fingrarna går att förstöra genom att stoppa in fingrarna där fingrarna inte ska vara när man bara är tretton år och längtar efter sin första sportbehå till gymnastiken i skolan.
Fall nummer två kom när den där mörka behövdes ledas hem och det behövdes ringas på dörren och sen snabbt skynda, skynda därifrån innan föräldrar ser och hör vad inte är derat att höras och ses. Vi var som dominobrickor som stod på ett för tätt led. Det där som var tappat och fångat och lagt på fat av kärlek petade på oss och vi föll, trrrrrrrrrrrrrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiillllllllllllllllllll, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Åtta små flickor, stå på led, nummer ett blev full och trillade ner, så var de bara sju.
Den där Jenny följde med den där äldre killen in bland träden och skulle antagligen ha somnat där och då, en skuggestalt, borttappad och bortgjord, om inte de kära sociala myndigheterna hittat henne liggandes där. En liten kropp i en barnslig position, med gamelögon, bebistankar och en önskan om att vara äldre.
Man hade ju kunnat önska sig att vi lärde oss något den kvällen. Att vi lärde oss att vuxenlivet innebär huvudont och att ögonen aldrig skulle kunna gå tillbaka till att vara cyanfärgade. Man hade ju kunnat önska att en smak på vuxenlivet hade bränt våra tungor, våra gommar, våra läppar. Det gjorde det inte. Men än idag har jag svårt för whiskey.
Vad jag skrev dagen efter valborg 2007, våren då jag träffade Stolte mannen
Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet träffar jag en kille som tvunget ska följa mig hem, för det är farligt att gå hem själv. Jo, tänker jag, det är jättefarligt, för hjärta, själ och sova ensam-tankar. Han pratar och frågar om jag brukar vara tyst, eller bara är ovanligt arg och sur av mig.
Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet kommer jag på att det inte är det här jag vill ha. Jag vill inte ha killar som jag inte kommer komma ihåg namnet på, killar som egentligen inte är för unga, men yngre, killar som inte vet hur jag vill sova.
Jag ler mot honom och säger att jag är varken eller. Tyst eller elak. Han frågar om han får följa med in, eller om han ska följa med sina kompisar. Jag säger att han får göra precis som han vill, jag tänker sova och ska han komma in med mig så sover jag på mage och gillar när någon smeker min nacke.
Vi sitter i soffan och jag somnar med benen över hans ben. Hans hand på mitt knä. Med hans röst i öronen. Klockan är fyra när han väcker mig och vi går in i sovrummet. Jag klär av mig naken och bryr mig inte längre. Kryper in under täcken och in i mig själv och han har väl sett nakna tjejer innan. Han hostar till och lägger sig på täcket. Handen på min nacke. Så förbannat förutsägbart, fast att det är så jag vill ha det, fast att jag ännu hellre hade velat ha lite initiativ, lite oförutsägbarhet.
Klockan det ljusnar ute och kondomen spricker.
