Min son. Okej, vår son. Som han styr min vardag. Sitter med händerna knäppta på magen. Får sitta i mitt knä för att annars hänger han med underläppen, den darrar till och man vet att snart kommer han gråta krokodiltårar. Nyss nös jag och det passade inte den lille diktatorn. Helst hade han velat att jag skulle släcka den där lampan också. Den där på himmelen, ni vet? Den lyser honom i ögonen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Haha, oj vad jag känner igen det där!
Jag upphör aldrig att förvånas när jag hör människor säga att man kan fortsätta leva, gå på restaurang och resa som förut när man får barn "dom får bara hänga med och gilla läget". Finns det verkligen såna barn?
Min diktator har bestämt sig för att endast sova räv om dagarna. Inget vi testar får henne att sova längre än 45 min. Att hon själv blir förbannad och fortf är trött när hon vaknar får oss att fundera på en revolt mot diktaturfasonerna. Dock att vi inte riktigt vet hur vi ska gå tillväga.
Underläppsdarret. Det är ju så nervöst att beskåda. Ibland går det över på en sekund, ibland blir det gråtfest en masse. Kan dock inte låta bli att mest tycka det är störtgulligt.
Om bebisar ruled the world... fiffan alltså vad man ALLTID skulle få slita på det här sättet.
Haha, men krokodiltårar är det väl ändå inte, så små barn är väl inte smarta nog att vara låtsasledsna? :)
Skicka en kommentar