Den där om stabilitet

Josefin kommenterar att Jenny, det känns som att du är glad, lugn och stabil. Jag vet inte om det stämmer men det strålar verkligen harmoni och frid genom dina inlägg.

Och jag blir alldeles... men va? jag? För jag känner mig inte som den lugna och stabila, även om jag vet att jag faktiskt blivit sådan nu. Jobbet jag har nu fick jag delvis för att de tyckte att jag verkade så lugn och jordnära. Och folk som inte känner mig så bra, eller som träffar mig nu säger att jag är eftertänksam och stabil.

Och det är skitkonstigt, för jag identifierar mig fortfarande med den där tjejen jag var fram till 2007, ungefär. Då var jag hej babberibba! och dramadrottning. Syntes och hördes och flaxade omkring. Inte direkt osäker, för jag har alltid varit ganska säker på mig själv.

Jag tror att det kanske är Stolte mannen. Jag hatar folk som säger att ens partner får en att ändra sig, för jag vet inte om det alltid är så bra, att man måste bli en ny person bara för att man träffar någon, men i mitt förhållande med ex-M så tvingade han mig att bråka, tvingade mig att vara oharmonisk. Stolte mannen bråkar aldrig. Vi bråkar aldrig. Jag har blivit stabil, antar jag. Men jag blir lika förvånad varje gång någon säger eller skriver det till mig.

Den där om hela världen

Okej, den här helgen har jag blivit beordrad sängläge, för nu börjar mitt blodtryck gå ner, men jag har istället fått foglossning i mina private parts. Så jag ligger i sängen och ropar till Stolte mannen att vi kanske borde åka till Ikea och han kan köra runt mig i en rullstol så kan jag peka med hela handen på vad vi behöver köpa.

Han kommer och visar sig i dörren, ler mot mig, sen stänger han den och lämnar mig ensam med tristessen. Vad han dock inte räknat med är att jag har hela världen med mig där inne, jag har internet. På internet finns Tradera. På Tradera kan man shoppa jättemånga grejer för en krona (som senare visar sig ha en frakt på några hundra).

Man kan säga att jag har köpt upp hela Traderas färgglada sortiment av bebiskläder nu. Så fort det är rött och/eller blått och har råttor och allt är rättstavat i annonsen är jag inne och lägger en krona. Eller fler.

Åh, nu vann jag precis en åkpåse i röd manchester från 1972! Synd, den var ganska ful.

Den där om efterlysningen

A, före detta hooct, som under flera år skrivit en av mina favoritbloggar, efterlyser brev/inlägg/texter till det yngre jaget. Jag vet att jag själv gjorde det för ett tag sedan (efterlyste alltså).

Själv skriver hon en text som slår en på hakan. Som vanligt.

Glöm alltid bort vart du är på väg

annars kommer du aldrig fram.

Den där om fredagkväll hos oss

Fredagkväll hemma hos oss.

Lillebror sitter i soffan och lyssnar på Shania Twain och pustar att det här, det är äkta kärlek. Han berättar att sist han var hemma i Skåne så sjöng pappa och han med i Shanialåtar på högsta volym. Han har ätit upp alla chips och druckit upp mitt bubbelvatten, efter att Stolte mannen sa åt honom att föräta, så att han inte åt upp all vår lyxfredagsmat (jag äter ungefär en halv portion, Stolte mannen ungefär två och Lillebror ungefär tre-fyra).

I köket står Stolte mannen, dricker vin och skriker att bind då, din jävla kuksås! efter att ha vispat ihop äggulor med dragon och vinäger i lite mer än en halvtimme. Efter att ha fått ihop sin beaines fortsätter han att muttra att han måste våldtäktsduscha efter Lillebrors Twainmaraton.

Jag pratar med mamma i telefon och berättar att Fimpen nu lagt sig med huvudet neråt och att jag nämnde för vår barnmorska att vi tyckte att tvåtusen var för dyrt för en profylaxkurs, då satte barnmorska upp mig och make på barnmorskemottagningens egen utbildning som -trumvirvel- är gratis!

Den där om att vi kommer att vara fyra i vårt hushåll i januari

Lillebror har fått jobb. Från och med första december kommer han att "jobba med IT" på Mariatorget, få en bil om han vill, sex veckor semester, telefon, en dator och tjäna ungefär tio tusen mer än mig. Och då valde han ändå inte jobbet med mest betalt för pengar är ju inte det viktigaste här i livet.

Så, Lillebror har fått jobb och jag börjar fråga lite försiktigt, sen mindre försiktigt, sen inte alls försiktigt hur det går med boende. Han rycker på axlarna och säger att det löser sig. Jag tror inte alls att det löser sig, så jag skickar Blocketannonser och länkar och skriver att det här ser väl mysigt ut? och han svara ja! och så kommer jag hem från jobbe och frågar om han ringt på annonsen och han svarar vilken annons? Så Stolte mannen tipsar om boende och om en lägenhetsförmedling och Lillebror säger ja, okej, jag ska kolla upp, men kollar ner. Och Lillebror planerar att åka hem till våra föräldrar i Skåne och vara där tills han börjar jobba. Lägenhet då? frågar jag. Det löser sig, svarar Lillebror.

Den där om att svara på frågor

Hurra! Linn - en sån tuff kaka, va?

Varför började du blogga?

Det var tjugohundrafem, jag och mitt ex M hade ”uppehåll” (jag fattade att det var slut, han trodde verkligen att jag skulle komma tillbaka. Han köpte till och med en lägenhet i Stockholm, som vi skulle flytta in i. Jag var för sårad, för… ledsen. Han hade gjort mig så jävla illa att det inte gick att laga, så jag hånglade med en väldigt ung kille på nyårsafton, några månader efter att jag hade lämnat mitt ex på tågstationen i Stockholm. Några dagar innan jag flyttade upp till staden igen. Jag flyttade inte in i hans lägenhet, men ihop med hans syster.

Jag började blogga för att han ville läsa om mitt liv, eftersom jag bestämde att vi inte skulle ha kontakt alls under uppehållet. Förutom genom vad jag skrev på bloggen. Det var så han fick veta att jag hånglat med en väldigt ung kille på nyårsafton.

Vilka bloggar följer du?
Personliga, fina bloggar. De som får mig att må bra och de som får mig att tänka efter. Väldigt få happy go lucky-bloggar med fina bilder, utan gräl, för de där människorna är ju för fan påhittade, inga har ljusa kanter och polkagrissuggrör hela dagarna. Då läser jag hellre det som är äkta. Väldigt få kändisbloggare för de flesta av dem kan inte skriva.

Favoritfilm?

Får jag också välja tv-serier, som Linn? Jag kollar inte så mycket på varken film eller tv-serier. När jag väl kollar tv-serier så är jag hemskt otrogen. Den enda tv-serie som jag verkligen sett hela och gillat är the L-word. Och där har jag inte ens sett sista avsnittet. Annars horar jag runt med the Killing, Top Model (den amerikanska), Downton Abbey och Game of Thrones. Plus att jag vill se Mitt så kallade liv igen och se om den verkligen var så bra som jag minns, eller ifall det bara var Jared Leto som var het.

Vilka länder drömmer du om att besöka?

Alla.

På riktigt. Har en längtan till Mellanöstern, helst den östra delen samt –stanländerna (Pakistan, Afghanistan, Turkmenistan osv.), men jag har nog blivit för lat för det. Annars vill jag till Argentina, Namibia, till Australien hellre än till Nya Zeeland, små öar, större öar, Medelhavsländerna jag inte varit i, Ryssland, Mellan-USA (den där delen där det bara är typ öken och berg), Kiruna, Latinländerna, Kina hellre än Japan. Ja, allt. Ge mig allt!

Mina fem bloggrosor går till:

Johanna Lagerfors, för att hon är så jävla duktig på att kommentera, vilket gör mig glad.

Katta Kvack, för att hon behöver ha något att göra när hon bara går hemma och är ledig hela dagarna och inte har något alls annat att göra. Näääää! Jag skrev det här, sen fick jag dåligt samvete och skulle in och ändra, men kom inte in. Dåligt samvete i fyra timmar. Det var hemskt!

Kom ut ikväll, för att hon behöver uppdatera sin blogg (vi vill läsa vad du skriver!!!) och det samma gäller

Emma Esteban

Samt

Colombialiv, för att jag är nyfiken på vilka länder hon vill besöka.

Den där om vad de varnade mig för

AJ MIN FITTA!

Har inte haft foglossning fram till nu. Fram till nu. Aj! Ni som vill veta hur det känns: ni vet när man var liten, runt sjuåtta och cyklade runt i sin mammas finskor, som var för stora och hala undertill. Så halkade man på trampan och åkte ner med underlivet före i cykelstången. Ungefär så.

Den där om männen

Fimpen är det tredje barn jag och Stolte mannen har i min mage. Hittills har det gått ganska bra med Fimpen. Att vi har den i magen. Att vi är två, en mamma och en pappa, inte bara en mamma och någon som stoppade in sin kuk i min fitta, skapade ett barn och sen försvann.

Med barn nummer ett, som vi aborterade bort, var det annorlunda, då var jag KVINNAN som skulle tas om hand, som förväntades bära all sorgen och Stolte mannen bemött med stängda dörrar. Han ringde in och skulle boka vår abort och blev ifrågasatt ifrågaställd och ställd. Hans sorg räknades inte med. Det var inte hans barn som skulle försvinna bort, enligt sjukvården. Det enda han kände att han kunde ha kontroll över - ringa samtal, fixa, ordna, togs ifrån honom. På vissa samtal jag hade med sjukvården blev han inte inbjuden. Dörrar stängdes snabbt medan har var på toaletten de där dagarna sommaren 2008.

I dag hände det igen. Vi fick ett superbra tips om att man eventuellt kunde ta profylaxkursen på sin friskvård på jobbet. Eftersom jag nyss bytt jobb har jag inte jättemycket friskvårdspeng kvar och den handlades snabbt upp på företagsmassage. Stolte mannen däremot har aldrig tagit ut sin friskvårdspeng. Så han ringde sin HR-avdelning. Och de skrattade åt honom. Herre Gud, du ska ju inte föda barn! Du är ju man.

När man är man har det tydligen ingen betydelse om man kan andas lugnt under en förlossning eller inte. Då har det ingen betydelse att man har en friskvårspeng som kan användas till profylax. Man får en stängd dörr och skratt, fast i omvänd ordning.

Från Skatteverkets hemsida om friskvård:

Andra former för utövande av motion och annan friskvård är t.ex. tai chi, quigong, kostrådgivning, information om stresshantering, profylaxkurser för blivande föräldrar och s.k. kontorsmassage.

Den där om att lyssna på Fimpen

Den där om taxin

I fredags när vi skulle hem genom Stockholmsnatten vindansade Stolte mannen på trottoaren och viftade in en taxi. Min gravida fru ska få åka taxi hem! och ja, det är ju precis efter den tjufemte, så varför inte? Bara det att det var taxichaufförens första natt som just taxichaufför och att knappa på gps samtidigt som han körde resulterade i att kvinnan i bilen bredvid vår på Hornsgatan arghoppade ur sin bil vid ett rödljus, slut upp passagerardörren och kastade in orden

vad gör du? hur kör du? du höll på att krocka med mig!

Och lille gubben med världens mysigaste röst, iranier eller irakier, blev fem centimeter lång och så himla liten och förlåt, förlåt och jag ville ta honom i mina båda händer, lägga honom i en hög bomull och skydda honom från hans första taxinatt i Stockholm.

Han körde faktiskt lite vingligt. Och han råkade trycka bort dricksknappen när vi var framme, så vi kunde inte dricksa honom. Jag har tänkt på honom mycket idag, om hur lång tid det kommer att ta innan han blir cynisk. Hur lång tid det tar innan han pratar med tutan blir rånad får se sitt första baksäteshångel kanske en hand under kjolen.

Jag hoppas aldrig. Jag hoppas att han får jobba med det han egentligen ska jobba med. Alternativt får snälla snälla snälla kunder.

Den där om vad jag gör när ingen ser på

Jag skriker till Stolte mannen att jag ska gå med soporna och han tittar upp från marinera kyckling i fransk cider och vitlök och sånt där tjaffs-görandet och mhm:ar. Jag tar soppåsen och springer ner för trapporna. Ställer påsen utanför vår förrådsdörr och smiter in.

Det är jättestökigt i vårt förråd. Jättestökigt. Stolte mannen har lastat in sak efter sak och jag har stått bredvid och gnällt att lasta inte in sak efter sak!, men han har bara tittat på mig och sagt med ett leende att jag ändå inte får städa där inne, för jag är gravid och ömtålig. Vissa kvällar har jag legat och tänkt på vårt förråd. Sommarjackor som ligger i påsar som står på kartonger som står bredvid nya barnvagnen i sex delar, som inte ligger i den minsta ordning. Och en matta här, en tavelram där. Det gör ont i mitt ordningssinne.

Jag slänger runt och bär ut. Snabbar mig, för att Stolte mannen inte ska märka att jag är borta länge. Bullar upp plastöverdrag på hyllor, viker ihop kartonger, staplar och river ut. Hänger jackor i plastskydd, rullar runt krukor. Håret kommer på ända, ut ur tofsen. Jag svettas i nacken.

Så knackar det på dörren. Jag fryser till där jag står och håller i bilbarnstolen.
Jjjjjjjeeeeeeennnn! hörs det utifrån.
ja? svarar jag med de minsta bokstäver jag har.
Vad gör du?
Ingenting.

Jag öppnar dörren och försöker täcka synen för honom med mina knappa 160 centimeter. Han ser att jag städar. Han fnyser åt mig. Pratar med mig med sån där hård röst som jag använde på min katt när hon gömde alla sina kattungar i källaren. Jag står och sparkar med foten. Det var ju så stökigt...

Han tar bilbarnstolen ur min hand. Knuffar ut mig ur förrådet (som jag faktiskt hann städa nästan klart) och tar mig i handen. Han berättar att han hann bli orolig. Vi går ut med soporna sen upp i lägenheten igen där Lillebror tittar undrande på oss.

Hon städade berättar Stolte mannen. Jaha, svara Lillebror.

Den där om Mio, stolar och en naken man

Kära Mio möbeljätte,

min man blir aldrig aldrig sur. Förutom när han kör bil, då kan han svära och skrika och ibland blir jag skiträdd för den ilska som faktiskt uppenbarligen bor i honom, för jag ser den aldrig annars. Dock satt han skitförbannad och naken i soffan häromdagen. Han hade varit i kontakt med någon på er reklamationsavdelning gällande två av era stolar som gått sönder. Eller era och era, vi köpte dem ju, så de var våra nu. Eller ja, fram tills att de gick sönder.

Innan han (min man) hann säga hur de gått sönder så hade er reklamationsavdelning sagt att vi vägt på stolarna och det var därför ett typexempel av hur stolar går sönder. Eftersom vi antagligen är två i vårt hushåll och två stolar gått sönder så är var det här ett typexempel av ett typexempel där två människor sitter på vars en stol och väger och väger tills stolen knäcks.

Så. Klart. Hejdå, inga pengar tillbaka.

Bara det att.

Jag och min man köpte den lägenhet vi bor i nu och flyttade in i februari i år. Vår första lägenhet vi ägt ihop. När vi flyttade in blev jag lilla Hitler med alla möbler vi köpte. Jag springer fortfarande omkring och skriker åt folk som kommer på besök att STÄLL INTE KAFFEKOPPEN DÄR, DET BLIR MÄRKE! så hela vårt lägenhetshus hör. Jag är extremt rätt om alla våra möbler och vår lägenhet. Det blir lätt så när man bott i Stockholm i sex år och flyttat några gånger per år. Köper man ett alldeles eget hem så blir små saker viktiga.

Min bror (som förövrigt också bor i det här hushållet. Så jag vet inte hur typexemplariska vi faktiskt är) har vägt på stolar hela sitt liv. Jag har hatat det i hela hans liv. Aldrig att någon får väga på mina stolar. Men det hann ju inte ens min man förklara för er reklamationsavdelning. Han hann inte säga mycket alls. För övrigt har vi en femtiotalstapet på väggen bakom stolarna som skulle förstöras om man vägde typexemplariskt på stolarna.

Jag har jobbat både som kundtjänstmedarbetare samt som ansvarig för en kundtjänst och skulle tagit in en person på chef-anställdsamtal om jag hörde en av mina anställda hålla monolog och inte samtal i telefon.

Jag är så himla, himla besviken på er Mio, de här stolarna kostar inte mycket. Det hade inte skadat er om ni bytt ut de här stolarna (i alla samtal jag haft med folk jag känner säger samtliga att så skulle Ikea aldrig gjort, det måste ju vara ett ganska negativt omdöme för er del, att folk gillar skräpkedjan Ikea mer än er). Men nu? Jag kommer aldrig få köpa något hos er igen för min man. Inte ens den här hästlampan.

Synd det här,

hon som nu bara har tre stolar.

Den där om tjejen med läpparna

Äh, jag vet att väldigt få orkar klicka på de här musiklänkarna, men jag gör alltid det i andras bloggar, så här får ni en.

Den där om dagens gråt

Ringde precis till min man och grät över att jag (inte vi, som han påstår) ska föda barn om plus/minus/exakt 76 dagar. Jag vet inte hur man gör. Jag kan inte. Och jag har spillt på min tröja igen.

Den där om vad man inte får prata om

Jag ligger i sängen bredvid Stolte mannen min hand på hans höft han på rygg med ögonen upp i taket: en sån där blick jag lärt mig känna hans svälj, svälj! jag vet att det kommer att komma något han tycker är svårt att prata om men man får inte stressa honom bara ligga stilla och vänta med lugna andetag på att det ska komma. Hans svåra.

Han börjar lilla babyJen och fortsätter känner du att du har någon relation till Fimpen nu? och jag vet vad han vill berätta redan då. Vad han funderar på, är ganska snabbt i hans huvud lever i hans värld hela dagarna även om han inte alltid är medveten om det.

Jag svarar att det gör inget, Stolte mannen, vi känner likadant.

Jag har ingen relation till vårt barn. Jag älskar det inte ännu. Det är odefinierbart och finns ännu inte i min bild av mitt liv. Det ligger i min mage och jag är ofta medveten om att det finns till. Men kärleken till det har inte kommit.

Vad jag älskar är att jag och min man kommer att bli föräldrar. Att jag kommer att se Stolte mannen bli pappa. Att jag ska bli mamma. Att vi skapar ett barn som antagligen kommer likna oss, se upp till oss. Att vi sätter ett barn till världen, inte bara för oss, utan till dess morfar som sms:ar att han dagdrömt om att han gosat med Pricken (han vägrar kalla Fimpen för Fimpen), hans mormor. Hans farmor farfar vänner släkt. Jag älskar att vår lilla familj ska bli större, att jag så småningom kommer att älska det här barnet till vansinnighet. Men nu? Jag älskar det inte och det är okej för mig. Jag är inte rädd för det. Jag tycker inte att varken jag eller Stolte mannen är konstiga.

Vi kan stå på GeKås i Ullared och jag kan gråta över vita små sockor, inte för att jag älskar mitt ofödda barn så mycket utan för tanken på vad vi tillsammans har bestämt att vi vill göra. Vi kan ligga på sängen och fundera på om Fimpen kommer att ha blont hår, som min man, mörkt hår, som jag, eller vara rödlätt, som min släkt. Att det faktiskt ligger en liten människa där inne. Det är lite som att vi ska åka på långresa till Indien - jag älskar att vi ska göra resan, men jag kan inte älska resan redan, jag kan inte veta att jag älskar det redan, det har ju inte hänt.

Det här lilla barnet kommer att bli fantastiskt älskat, men jag tror att vi måste träffas först. Träffas och lära känna varandra.

Den där om varför jag inte svarar på era kommentarer

Jag har trillat ner i ett trötthål, så här i början av tredje tri(se)mestern. Jag jobbar på dagarna och trillar in genom dörren, hemma, lägger mig på soffan och blir fråntagen jacka väska skor mobiltelefon. Ligger och dregglar och serveras saft ur den där stora röda julbringaren från Åhlens. I går var jag så trött efter att ha fällt träd i skogen (på riktigt, fast jag tittade mest på) att jag började gråta när jag spillde sås på tröjan. Sen tryckte jag på en knapp på datorn så att skärmen vändes upp och ner. Då grät jag igen. Stolte mannen sitter bredvid och kramar från sidan och jag hulkar att det bara är Fimpentårar, inga är på riktigt.

Den där om resplaner

Jag har ungefär fem planerade resor i mitt huvud just nu. Saker jag vill se, ställen jag vill åka till. I sommar har vi bestämt att åka på Fimpensemester. Eller kanske snarare semester och Fimpen får hänga med (om inte ungen visar sig ha kolik och vara skitjobbig). Vi började light och funderade på att hyra hus i Italien, sen gick light och blev big och flygresor runt hela jorden, tills vi insåg att det är regnperioder och skit i hela världen när vi tänkt åka, plus att Argentina, som vi pratat om i flera år nog blir för dyrt och behöver ett års till sparande, så nu är vi tillbaka till Italien med en twist.

Twisten består i att flyga ner till Frankrike, jag hejar på Toulouse, för jag tycker att det låter så kul i munnen, och sen bila genom några länder tills vi hamnar på Sicilien.

Men. Den här planen kommer att ändras hundra gånger om innan vi når sommaren. plus att... Italien? Gud vad tråkigt. Vi som skulle till Argentina.

Den där om att det kanske är en mening med allt

Den där dagen i februari, en vecka efter att jag fyllde trettioett, dagen då vi flyttade in i vår egen lägenhet och vi fick missfall - tänk om jag vetat då vad jag vet nu. Då hade vi haft en nyfödd bebis nu. Nu vet jag ju att det där som gjorde så jävla ont, som har gjort ondast i världen, delvis för att det inte bara gjorde ont på mig utan även på den person jag älskar mest här i världen. Att stå och gråta på Ikea och känna Stolte mannen skaka av gråt.

Men nu vet jag. Det där var ju inte den riktiga Fimpen. Om vi hade fått det där barnet så hade vi visserligen varit föräldrar nu, men jag hade inte bytt jobb. Jag hade antagligen varit sjukskriven de sista månaderna på grund av för högt blodtryck, då mitt förra jobb med ansvar över en grupp på tio personer hade slitit på mig. En lön som inte höjdes, villkor och ledning som inte alls kunde respekteras. Något jag inte hade velat gå tillbaka till efter föräldraledighet. Pendlingsavstånd på en timme istället för tjugo minuters gång.

Så även om det gjorde ondast på jorden så kanske det var meningen. Att vi skulle få den riktiga Fimpen: vild som tusan. Den där Fimpen som vaknar när hans/hennes pappa pratar med henne/honom på natten. Fimpen med en lycklig ostressad mamma. En Fimpen som mår bra och inte är sjuk, som den som dog i min mage.

Den där om vecka tjunio

Sedan förra veckan har jag gått ner ett kilo och jag vet inte riktigt hur det gick till. Totalt har jag gått upp två kilo sedan innan jag blev gravid och har hela tiden gått runt och pipit det är ingen faaaaara, min mamma gick ner fem kilo med min bror! tills jag pratade med mamma och det inte alls var sant. För er icke gravida kan jag meddela att enligt Vårdguiden ska ha gått upp åtta till elva kilo i vecka tjunio. Men! barnmorska säger att jag ligger på magkurvan perfekt, så jag litar på det. Och Stolte mannen går runt och muttrar att han ska göda mig. Så vi har nog vårt på det torra, även om Fimpen verkar lite missnöjd då det känns som om h*n ska bryta sig ut genom naveln med sparkar.

I går tvingade jag iväg Stolte mannen att köpa amningskupor till mig eftersom mina bröst envisas med att mjölka och ignorera det faktum att DET ÄR SKITLÅNG TID KVAR. Jag stod vid massageoljorna och skämdes, sneglade mot honom och skrapade foten i golvet.

Andningskurs kostar tvåtusen spänn. För att lära sig andas. Sextusen om man vill bo på spa. Stolte mannen tycker att vi kan youtuba.

Min kollega sa att jag blivit jättetjock. Jag rättade honom och sa att jag inte är tjock, utan gravid och att jag har lång tid kvar. Han såg rädd ut.

Mitt blodtryck har sjunkit, halleluja, prisa herrarna och alla damerna! Jag har inte ont någonstans och glömmer bort att jag är gravid fram tills jag ska gå förbi något och slår magen i bordet/skåpet/dörren.

Ibland när jag berättar att jag inte har ont någonstans så ser folk besvikna ut. De lägger huvudet på sned och ifrågasätter men lite ont har du väl ändå? Då brukar jag le och svara att jag säkert får en jättejobbig förlossning, för att liksom väga upp. Jag måste sluta säga det. För det kanske kan vara så här att vara gravid också? Ta i trä.

Den där om ballongkyrkogården