Den där om att hon förtjänar hela himlen

Hon valde pepparkaksögon och nattsvart hår. Hon, som alltid tidigare valt midsommarnätter, sill och sockervadd. Hon valde pepparkaksögon och nattsvart hår. Och det var inte pepparkaksögon och nattsvart hår som vi var precis var förvånade över. Jag tror inte det i alla fall. För hon var sådär. Lite oberäkenelig och gillade inte att vara förutsägbar. Hon var inte nåt man fick, hon var nån man skulle förtjäna. Hon var inte nåt man hade, inget att förfoga över. Eller om hon ens tänkte på det. Hon kanske bara blev charmad. Av pepparkaksögon och nattsvart hår.

Och jag. Jag ogillade honom från första stund. Kanske för att jag var sexton år och svartsjuk. Eller för att han tittade ogillande på mig när jag hånglade med Mårten på fredagen och Petter på lördagen. Redan då ganska så slampig. Utan att bry mig ett djävla skit om det. Och på måndagen gick jag fram till honom och sa att "egentligen brukar jag inte göra så", men visst faen brukade jag det. Och han sa att han var beredd, att va storsint, att förlåta. Vad svarar man på sånt,ska man skratta, ska man gråta?

Men antagligen var jag sexton år och svartsjuk.

Han tog över min plats vid hennes sida. Där jag hängt och slängt de senaste åren. Där fanns nu, helt plötsligt, han.

Och hon började hoppa över lektioner. På högstadiet hade vi gjort det tillsammans, och suttit i omklädningsrummet och fnittrat. Nu stannade hon med honom och gjorde vad de nu gjorde. Och jag var i skolan och var ensam med alla mina andra kompisar som inte var som hon var.

Och självklart var han inte våldsam. Inte det minsta. Sa hon. Blåmärkena hon hade på armarna och ibland på halsen kom från fotbollen. Såklart.

En dag skulle han köra oss hem, för han var lite äldre, lite äldre, men saknade körkort. Och någonstans på vägen så sa hon något hon inte borde ha sagt, något som hon borde förstått att hon inte skulle säga. Jag har för mig att det handlade om någon annan kille. Och han. Han vände sig om och slog till henne. Han slog henne. För hon kommer aldrig mera hit, jag ska försvara henne om jag kan, för hon förtjänar hela himmelen och en mycket bättre man.

Och jag hade växt upp med rosenrabatter och grillkvällar och var så förbannat naiv. Och han slog det hårdaste han kunde på hennes lår och han slutade inte. Och han skrek och hon började gråta, mest av skam, tror jag. Och han skrek och jag började skrika och han slog hårdare. Hur i helvete kunde han slå hårdare, när han redan slog det hårdaste han kunde? Och jag skrek och försökte klämma mig mellan dem och jag tror inte att han såg var han slog och jag kom emellan och han slog mig. Men jag var stark, så stark och han fick inte slå henne, fast att hon hade börjat missa lektioner. Jag skulle försvara henne om jag kunde, för hon förtjänar hela himmelen.

Hon grät och jag skrek och han slog och jag tror inte att han såg.

Och mina händer har darrat, men aldrig darrat så. Och jag blev så stark. Så djävla stark. Den djäveln skulle inte få komma åt henne. Inte skada eller förstöra eller göra henne blå, för hon var min och fin. Så fin.

När de stannade utanför mitt hus så vägrade jag att gå ur bilen. Hon fick tjata på mig i säkert en halvtimme innan jag gick. Varför gick jag? Jag gick.

Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna.
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna.
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över.

I år har de varit tillsammans i tio år.