Jag minns första gången jag märkte var jag skulle hamna. Eller kanske inte hamna, utan mer åt vilket håll jag lutar. Jag svarade i telefonen och jag var nittonellernågotruntdär och min bror var på andra sidan och han trodde att jag var hon.
Och hade det varit sex år tidigare, som när jag klippte min lugg och den blev jätteful och hon sa att jag liknade henne som ung och jag grät i ungefär tio minuter, vilket är ganska länge för att vara jag, så hade jag kanske tagit det hårdare. För vem vill vara som hon? Som de? Som de där man inte ska vara?
Och när hon fyllde femtio och hade en sån där stor fest på landet, för tvåhundra personer, så där som man ska göra när man fyller femtio, så höll jag tal och i det där förbannade talet så sa jag att jag var på väg att bli henne och att jag faktiskt var stolt över det.
För vem vill inte vara som henne? Så där förbaskat envis och slarvig och morgontrött och passionerad och bestämd och egentligen ganska mycket en diktator och galen och alltid kämpa för det man tror på, det man måste tro på och stark och kort. Vem vill vara så? Sådär som jag också är?
Och hon har kortare hår än jag, men ändå syns det så tydligt att vi hör ihop.
Men egentligen är vi inte lika alls. Hon har större näsa och förstår inte min längtan bort och hon kan så mycket om matte, och jag ingentingalls, och hon skrattar åt fel saker och förstår inte mina skämt och herre Gud, hon gillar tråkiga och meningslösa komedier!
Och egentligen har jag kämpat emot det hela livet, men fan, jag kommer bli precis som min mamma!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Genernas makt... eller precis likadan och helt annorlunda på samma gång. Bara att acceptera ;-).
Oh, sa bra. Kanner igen mig i det dar... For jag haller pa att bli precis som min, med overdrivet oroande och Gud vet allt. Hade jag vetat det nar jag var 16 hade jag nog gatt och dott pa stort.
(Saker later sa roliga utan prickar.)
vi borde dricka rödvin SNART!!!
JAg lyssnar på Regina Spektor, för sådan är jag.
Tackar för komplimangen!
Mitt fina ex kommer nu, så jag måste till flygplatsen och hämta henne. Argh, nervöst!
Trying to stop the inevitable. Du blir mamma mer och mer för var dag. Men det är bra. Ni är båda två starka kvinnor. Ibland känner jag mig också som en. Ert fel! Tack för det. :)
Kaia: Jag vet! Vissa saker är det förbannat bra att man inte vet förrän man blir äldre!
Rosa: Givetvis! Kommer ju inte bo i Sthlm pa ett tag nu, men jag kommer säkert krypande inom en snar framtid.
Jojjan, söta rara skitonge: Jag är inte den enda av oss som likanr henne...
blir livrädd när jag låter/ser ut som min mamma. ändå älskar jag henne så jävla mycket, och ser upp till henne. är det så illa att bli som hon?
Sara: Antagligen inte. Bara jag far göra min egen version av henne!
Skicka en kommentar