Den där om att följa sina drömmar

Det var höst när han flyttade ifrån mig och vår lägenhet.

Lägenheten som vi hade bott i baraettår och vi hade älskat den och dess stora fönster och han hade legat bredvid mig, där i sängen, och lett mot mig, för nu hade vi äntligen landat och hittat hem tillsammans. Men hem visade sig inte vara hem så särskilt länge när han fick ett samtal om jobb man inte kan tacka nej till i Stockholm och jag fick valet att följa med, men tänkte med min hjärna och tackade nej till Stockholm, men ja till att fortsätta min utbildning.

Och när jag frågade om han skulle fortsätta att älska mig så svarade han med ett självklart, men när jag frågade om det skulle vara vi två som var ett i framtiden fick jag ett "jag vet inte" tillbaka och det "jag vet inte" måste ha varit det svåraste jag fått i mitt liv.

Och våra vägar började skiljas där, våra vägar hade egna advokater som krävde och försåg sig och ibörjan så slingrade sig vägarna bredvid varandra, hand i hand, men sen började mer och mer gräs växa mellan de två stigarna och jag lovade mig själv att i fortsättningen tänka lite mindre med min hjärna och lite mer med mitt hjärta, för att tänka lite mer med hjärtat gör dig mindre ensam och lite mindre ensam gör att det gör lite mindre ont där det borde göra lite mindre ont.

Och min mamma menar att jag kanske borde växa upp och till mig och ta ansvar och att ta ansvar betyder tydligen att stanna upp och i alla fall försöka få rötterna att växa neråt och få fäste och stanna. Stå still. Och kanske köpa en lägenhet, skaffa katt, eller hund, fast förstås hellre katt, hon kan få heta Azal, som jag alltid velat. Azal, som är honung på persiska, om jag inte minns fel. Och barnbarn. Mamma vill gärna ha barnbarn. Barnbarn! Och först man. Så klart. Som inte lämnar mig svart för att jag väljer mina drömmar och drömmer mest hela tiden.

Och i förra veckan så vände han sig emot mig och undrade varför jag inte tror på Gud och varför tro på någonannan när man kan tro på sigsjälv? Vara starkast själv? Och han rynkade sin panna, sådär som han gör, du vet, och frågade mig vad som händer när jag är svag och inte längre går att lita på och behöver något att luta mig mot och jag svarade att då reser jag mig upp och flyr och flyttar, och det måste finnas en anledning till att orden flyr och flyttar är så lika på svenska. Vara svag är inte något för mig, även om jag faller och snubblar tusentalsmeter varevigadag. Och om Jesus vetat att vi skulle lägga alla våra sorger och tvivel på honom så skulle han aldrig ha klättrat upp på det där korset. Och hade inte Gud funnits så hade vi antagligen hittat på henne, eller om vi redan har hittat på henne, någon att tillbedja och lägga oss på knä inför när vi inte längre kan stå själva. Och jag tänker inte knäa inför någon annan än mig själv. Mitt alternativ är att slå mig själv på kinden med min självständighet och skrika i mitt eget öra att jag visst duger till och fan ta mig om jag ska behöva höra ett enda ord till om nederlag och slag och svaghet och om att inte följa mina drömmar.

Men egentligen har Gud och Jesus ingenting med det här att göra, det är och blev bara en omväg. Det jag egentligen ville säga är att jag antagligen inte kommer att stanna i Sverige nästa höst. Jag klarar inte av det. För vänner, vem vill stanna i Sverige när man kan följa sina drömmar (och bli mer ensam?) och plugga i Bangkok?

(Målning La Despedida av Remedios Varo)