Det var i maj eller juni och våren hade blivit sommar utan att vi riktigt märkt det. Och han sov med min hand under sin mage, som alltid, eftersom jag behövde känna honom, ett outtalat löfte om att han inte skulle lämna mig. Jag så sårbar på den tiden. Vi hade ett annat löfte, som var mer uttalat, om att skaffa balkong på nästa ställe vi bodde i, fönster där vi bodde så högt upp att vi aldrig såg solen, han dock mer än jag: han enochnittiotvå, jag enochmycketmindre.
Vi båda arbetslösa, orkeslösa i ny stadsommervarenby och så förbannat fulla av känslor. Var vi. Jag kanske lite mer deprimerad än vad jag trodde och låtsades om, nu när jag ser tillbaka: herre Gud, grät så ofta, där i sängen, i det blå rummet.
En dag, båda hade fått nog, han av mig och min envishet, jag av livet och jag som aldrig längtade hem, inte riktigt visste var hem var, längtade hem. Han skrek och använde den där rösten och han, som var mitt allt, allt jag kunde lita på, hörde inte mig.
Och jag flydde in till sängen, min borg, och gömde mig i alla täckena, som alltid, och han kom efter, som alltid, ville inte låta mig komma iväg, inte låta mig skada oss mer än vad vi var skadade. Och min mamma hade accepterat honom den första gången hon träffat honom för att hon såg honom tala till mig som ingenannaninnanhonom vågat. Men den här gången var annorlunda, jag nerfallen och trampad på. Svag, så där löjligt, som jag blir ibland. Och jag kunde inte andas. Den hemskaste känslan, bland många fler, någonsin.
Han förskräckt, så här skulle det inte gå varför gick det sådär? Och "andas lugnt", men hur kan man andas lugnt när man inte kan andas alls? Och när man inte har många val - vad gör man? Ligga bredvid, klappa över håret, viska småsmå ord om att allt kommer bli bra eller lämna och ringa efter ambulans? Och när man inte har många val - vad gör man? Lyssnar på småsmå ord och släppa taget eller kämpa för sitt liv och släppa taget?
Det är sällan jag sett honom så desperat, så hjälplös eller så skyldig. Som om det var han som satt händerna runt min hals och hindrat mig från att andas. När allt jag behövde, så där desperat, var just hans händer.
4 kommentarer:
Du Jenny, du framkallar den där klumpen i halsen. Den när man ska försöka vara så tyst som möjligt under en längre tid men sen tvingas svälja och det låter i ens egen skalle som hela världen hör just det. Du berör som fan. Kind of scary. Och ovanligt. För mej.
Been there, jag hade ingen aning om att känslan av att nudörjag kunde vara så verklig trots att jag egentligen inte är nära döden.
och nu har de givit mig små vita piller
och jag kan andas djupa andetag
Johannes: Vet inte vadjagska säga(skriva). Tack. Och bra. Att det är någon som berörs.
Hazel: Jag vet. Läskigt som tusan och jobbigt som faen.
Karoliina: Baby. Önskar att jag hade kunnat fixa dig.
Skicka en kommentar