25 februari 2012

Den där om tystnaden

Plötsligt händer det. Vi vinner inte på lotto, men vi får en andningspaus, det är som om bebis känner på sig att det är bäst att han är tyst en hel dag, annars kommer föräldrarna att gå sönder i små bitar.

(Och jag tänker inte skriva att han blev en snällbebis, som jag hört pratas på stan är din bebis snäll, eller skriker hen mycket? Bebis är mycket snäll, men skriker för att hen har ont, inte för att vara dum, ditt jävla nöt.)

Mina kompisar kommer på middag för att fira att a.) jag fyllt år b.) en annan ska flytta utomlands och c.) en är och hälsar på från Göteborg. Och de håller Fimpen och stryker över hans farfarshår och Fimpen tittar på dem med stora ögon och han ligger i Stolte mannens famn och är... tyst. Jag glädjestrålar mot min man och ögonfrågar är det så här det ska vara? Kan det vara så här? Vi nästan håller andan hela dagen, väntar på att det ska komma. Det kommer inte.

Det håller så klart inte i sig, dagen efter är han skrikbebis igen, men vi har fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Och vi har fått andas igen.

4 kommentarer:

uppochhoppa sa...

lovely! Jag brukar säga att bebisen är NÖJD. Hatar också det där snäll. Vadå snäll?

Colombialiv sa...

Men eller hur. Snäll-schmäll, som att det finns elaka bebisar.

Skönt att ni fick en lugn dag. Hoppas det kommer fler sådana snart.

Kram!

Haren sa...

Har aldrig tänkt på det här med snäll. Men det är ju faktiskt urdumt. Och önskar er att få andas mer jättesnart.

Quercus sa...

Åh, jag både hoppas och tror att ni snart får fler sådana dagar och nätter.

Snäll. Så oerhört provocerad jag blev av det uttrycket när vi var spädisföräldrar.