28 mars 2012

Den där om att fyllas som Titanic

Jag sitter på golvet i köket framför min son. Jag använder min bebisröst som trillat in i mig sedan jag fått en bebis. Jag berättar en historia om Fimpen och hans bästis Pingu (de är bästisar på riktigt, Fimpen brukar ligga varje morgon, spänna ögonen i sin Pingufigur och sen prata med honom i en halvtimme) när Fimpen skrattar på ut- och inandning. Sitt skratt som ännu inte riktigt är ett människoskratt ännu, mer ett... Fimpenskratt.

Och jag känner det.

Det är som om min kropp har blivit Titanic och jag fylls med glädje i avdelning för avdelning. Fötterna benen magen upp i armarna halsen ögonen. Jag är kär. Jag är äntligen försiktigt förälskad i min son.

8 kommentarer:

Zahra sa...

<3 vad fint beskrivet.

Jennie sa...

Åh, när det händer! Hur gör du och Stolte mannen, kallar ni honom Fimpen när ni pratar om honom och med honom? Min son har så många smeknamn som alla är någon variant av Korven att jag ibland blir lite osäker på vad han heter på riktigt.

Colombialiv sa...

Åh! Fantastiskt!

Johanna sa...

Yey!!

minna sa...

åh! Vågen! :)

Quercus sa...

Underbart. Jag minns lättnanden! :-)

Det som hänt sa...

Ler från öra till öra!

Den där Jenny sa...

Ja, Fimpen kallas för Fimpen här hemma. Och tusen kombinationer av det, som tex Fimpolainen. Hans riktiga namn används så sällan att jag ibland glömmer bort det.