26 mars 2012

Den där om tre månader


Hej Fimpen,

i dag fyller du tre månader. Tre månader! Alla säger att tiden går så himla snabbt när man har bebisar, men din pappa och jag tycker att det går ganska långsamt, det känns som om du varit hos oss mycket längre än så.

Nu har din kolik äntligen, äntligen försvunnit (tack akupunkturen! som varken jag eller din pappa egentligen trodde på) och du har blivit en helt ny bebis. Vi brukade skoja om att ett troll bytt ut dig och att vi fått trollets unge som nu var skitsur och ville tillbaka till sina trollföräldrar. Vi sa att vi skulle sätta ut dig i skogen så att vi fick tillbaka vårt riktiga barn. Nu har vi det, fått tillbaka vårt barn.

Nu när du inte har ont längre så har du börjat kommunicera med oss på annat sätt än att bara skrika. Klockan fem varje morgon vaknar du och för en monolog i ungefär en halvtimme, innan du somnar igen. Din morfar har en teori om att du i ditt tidigare liv varit diktatorn Kadafi, eftersom du verkar gilla marschmusik, skriker kommandon, han dog precis innan du föddes och då, klockan fem på morgonen, verkar du prata väldigt mycket om Abu Salim och Abu Ghurayb. Fängelserna, alltså.

Du har också börjat le, mest mot mig men ibland även åt din pappa. Och du skrattar i sömnen, men inte när du är vaken. Annars är du ett ganska buttert barn. I ditt normaltillstånd ser du extremt förolämpad ut. Du älskar när jag pratar med bebisröst och den kan få dig att gå från skitförbannad till storleende. Du gillar även att flaxa med både ben och armar. Att ligga på rygg i ditt babygym om någon är i närheten. Du tycker inte om att titta folk i ögonen eller att sova själv. Du tycker om att sitta i bärselen (vi fick byta ut bärsjalen till bärselen, du blev för stor för att ligga i bärsjalen och du ville inte sitta i den) och somnar jättesnabbt när man bär omkring på dig i den. Först tycker du om att gosa in mellan brösten på en med näsa och mun, vilket var mysigt tills du blev snorig. Du vill gärna sitta upp i din vagn, även om det är en liggvagn. Du har slutat att vända dig från mage till rygg, men du hatar fortfarande att ligga på magen.

Du liknar din pappa över ögonen och mig över näsa och mun. Du har din pappas utstående öron, det hade han också när han var bebis, men jag har lovat din pappa att inte reta dig för det, för han blev retad av sin pappa när han var liten och det blev han ledsen för.

Min moster säger att vi skämmer bort dig, men det skiter jag faktiskt i. Jag tror inte att man kan skämma bort en bebis som är så ung som du är. Inte med känslor i alla fall. För vet du? Jag tror att jag har börjat älska dig nu.

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska resten av mitt liv.


9 kommentarer:

Sofia sa...

Men alltså Fimpen! Finaste killen som drömmer lyckliga drömmar. Åh vad mysigt!

Caroline sa...

Det är fina brev!

Det där om att skämma bort. Jag tror väl inte heller att man kan skämma bort någon som är så liten, men jag tror att man kan slå knut på sig onödigt mycket. Det kan kanske i var mans mun vara samma, samma sak man menar. För bebisar, de säger inte nej tack mamma, du behöver verkligen inte för min skull sluta sjunga lilla snigel samtidigt som du står på ett ben och stryker och grimarserar och....

Lisa sa...

Men åh vad fint! Blev alldeles rörd. Och vad fin han är, lilla fimpen. Alltså, jag har en sjumånaders och blir fortfarande typ helt förvånad minst en gång om dagen när jag kommer på att han är min son - och att jag är hans mamma. Det är ju himla konstigt faktiskt..

sandra sa...

Älskar dessa brev till Fimpen! Sluta aldrig!

Lisa sa...

Men vadå skämmer bort? Man kan väl för fasen inte skämma bort en bebis heller! Det var det knasigaste jag har hört!

Och så himla fint, som alltid!
Vidar hade också en sån där pandadress, men han växte ur den snabbare än snabbast. Sjukt göllig är den!

Colombialiv sa...

Klart man inte kan skämma bort ett spädbarn! Himla knasidéer.

Och åh! Vilken fin bebis! Vilka fina brev du skriver! Och hurra, hurra för att koliken äntligen är över!

Den där Jenny sa...

Det här med att skämma bort: så länge man inte slår knut på sig själv, som du skriver Caroline, så förstår jag inte heller hur man kan göra det med känslor. Vi har ganska fasta rutiner, och jag tror på rutiner och kärlek. Gud, vem hade kunnat tro att jag skulle bestämma min uppfostringsmetod själv så här bara... naturligt?

Och nej, jag slutar inte skriva brev på ett tag.

Lina sa...

Vi fick också höra av äldre släktingar att vi skämde bort vår lilla, när jag beklagade mig på BVC fick jag istället höra att "idag skämmer vi inte bort spädbarn, vi uppfyller deras behov"! Det tänker jag på ofta:)

Adiemus sa...

Åh, vilka fina brev. Vad härligt för Fimpen att få läsa när han har blivit äldre. Jag hade älskat om någon hade gjort så åt mig. Synd att jag inte kom att tänka på det när mina barn var sådär små. De har däremot fått varsin bloggbok, med kommentarer som de själva har kläckt under ett års tid. Men att vara med så här från början, åh.