Den där om tre månader

Hej Fimpen,

i dag fyller du tre månader. Tre månader! Alla säger att tiden går så himla snabbt när man har bebisar, men din pappa och jag tycker att det går ganska långsamt, det känns som om du varit hos oss mycket längre än så.

Nu har din kolik äntligen, äntligen försvunnit (tack akupunkturen! som varken jag eller din pappa egentligen trodde på) och du har blivit en helt ny bebis. Vi brukade skoja om att ett troll bytt ut dig och att vi fått trollets unge som nu var skitsur och ville tillbaka till sina trollföräldrar. Vi sa att vi skulle sätta ut dig i skogen så att vi fick tillbaka vårt riktiga barn. Nu har vi det, fått tillbaka vårt barn.

Nu när du inte har ont längre så har du börjat kommunicera med oss på annat sätt än att bara skrika. Klockan fem varje morgon vaknar du och för en monolog i ungefär en halvtimme, innan du somnar igen. Din morfar har en teori om att du i ditt tidigare liv varit diktatorn Kadafi, eftersom du verkar gilla marschmusik, skriker kommandon, han dog precis innan du föddes och då, klockan fem på morgonen, verkar du prata väldigt mycket om Abu Salim och Abu Ghurayb. Fängelserna, alltså.

Du har också börjat le, mest mot mig men ibland även åt din pappa. Och du skrattar i sömnen, men inte när du är vaken. Annars är du ett ganska buttert barn. I ditt normaltillstånd ser du extremt förolämpad ut. Du älskar när jag pratar med bebisröst och den kan få dig att gå från skitförbannad till storleende. Du gillar även att flaxa med både ben och armar. Att ligga på rygg i ditt babygym om någon är i närheten. Du tycker inte om att titta folk i ögonen eller att sova själv. Du tycker om att sitta i bärselen (vi fick byta ut bärsjalen till bärselen, du blev för stor för att ligga i bärsjalen och du ville inte sitta i den) och somnar jättesnabbt när man bär omkring på dig i den. Först tycker du om att gosa in mellan brösten på en med näsa och mun, vilket var mysigt tills du blev snorig. Du vill gärna sitta upp i din vagn, även om det är en liggvagn. Du har slutat att vända dig från mage till rygg, men du hatar fortfarande att ligga på magen.

Du liknar din pappa över ögonen och mig över näsa och mun. Du har din pappas utstående öron, det hade han också när han var bebis, men jag har lovat din pappa att inte reta dig för det, för han blev retad av sin pappa när han var liten och det blev han ledsen för.

Min moster säger att vi skämmer bort dig, men det skiter jag faktiskt i. Jag tror inte att man kan skämma bort en bebis som är så ung som du är. Inte med känslor i alla fall. För vet du? Jag tror att jag har börjat älska dig nu.

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska resten av mitt liv.