Så går jag och Stolte mannen på vår första Fimpenfria dejt. Det pirrar i magen på tunnelbanan in och jag blir blyg, vågar knappt titta på honom, min man.
Lillebror får Fimpen med tusen förmaningar och tiotusen här är nappen! och hundratusen och om han börjar gråta så...
Vi sätter oss och stressar in cava. Snabba, snabba, vi har bara en timme på oss! En timme av ensamhet, vi två. En timme av att inte tänka eller prata om vår son. Och vi lyckas. Vi skrattar och håller handen över bordet, äter oliver och korv. Dricker snurr i huvudet. Diskuterar hur vi blir när vi blir arga (jag blir tonårssur: bankar på tangenterna, smäller i dörrar. Han blir gubbsur: muttrar och skäller). Pratar sommarsemester och att vi nog inte har råd med den där weekenden till Istanbul i maj som vi pratat om i ett år för Stolte mannens vårbonus visade sig bli mer tretusen snarare än vanliga trettiotusen.
Så möter vi upp Lillebror igen och ett besviket han har sovit hela tiden! och Stolte mannen och jag tävlar om vem som först ska få trycka in huvudet i vagnen och gullegullegull. Vi har fått mersmak.
2 kommentarer:
Tänk så härligt det är att komma bort en liten stund, ändå längtar man galet tillbaka.
Tråkigt med inställda drömmar, men man får flytta dem lite framför sig bara.
Precis, resan kommer att komma. Men inte i maj.
Skicka en kommentar