22 mars 2012

Den där om era dumma jävlar

Så jag kommenterar inte på Stolte mannens släktings statusrad. Jag länkar istället till Lisas Magnussons inlägg om dumhet (googla, jag vill inte ha in böset här) i min statusrad. Går in på hennes inlägg i dag igen och slås på käften av kommentarerna hon har fått, hur orkar man? Hur orkar man kämpa för något man tror på, något man vet är rätt när man får sådana kommentarer?

"Hoppas någon våldtar dig din jävla hora" klockan 7:49 em.

Natta barnen, pussa frun och sen logga in och hoppas att någon annan blir våldtagen.

Jag blir apatiskt trött. Sen blir jag skitsur. Era jävlar. Era jävlar! Att ni ska få ta plats på mitt internet, att det är era kommentarer som ska få synas, att det är det här Sverige som syns. Vad hände med det här är mitt land, det här är ditt land. Vad hände med att skoja om We shall overcome? Vad hände med det? Vad hände med att diskutera vem den riktiga våldtäktsmannen är, det vill säga den vi bor med, är tillsammans och gift med? Vad hände med att en riktig våldtäktsman inte är en man i adidasdräkt som lurar under en lyktstolpe, en som kommer från Iran/Afghanistan/Mellanöstern? Att en riktig våldtäktsman är du. Är jag. Vad hände med det?

Och hota inte med att jag borde bli våldtagen eller sexuellt ofredad. Sexuellt ofredad har jag blivit så jävla många fredagar och lördagar att du inte kan räkna till antalet. Ska vi öka antalet gånger jag hört män skrika efter mig kan vi plussa på antalet dagar i veckan. Och ja, jag har blivit våldtagen också. Och han var varken från Iran eller Afghanistan.

11 kommentarer:

Zahra sa...

Hade en sån här diskussion på facebook med en person som menade att alla invandrare (dvs svarta & araber) är våldtäktsmän. blir så trött. blir så ledsen. & jag orkar liksom inte dra upp mina egna personliga upplevelser varje gång någon påstår sånt här, för de vägrar lyssna, det är som att argumentera med en vägg. Men jag tycker att man alltid ska säga något, aldrig vara tyst. För så länge som de personerna med de åsikterna får säga saker fritt, både på internet & "irl" så kommer inget förändras. Man får vara den jobbiga jäveln som alltid säger emot, trivs med det haha.

Den där Jenny sa...

Jag funderar allvarligt på att bli den glada jävlen som alltid ska in och peppa i sådana här diskussioner, så att den normala sidan blir lite större på nätet.

Orkar man?

Christel sa...

Jag hade ett samtal med en äldre manlig medarbetare på mitt jobb igår, om just det här med att bli sexuellt ofredad. Jag sa att jag inte accepterar beteendet och han ansåg då att jag gjorde en höna av en fjäder när en annan kollega vid upprepade tillfällen kommit med mer eller mindre grova sexuella anspelningar till mig. Han menar att det bara är att acceptera att det är så samhället ser ut och om jag inte kan finna mig i att bli klappad på baken och kallad för lilla gumman, så är det jag som är den missanpassade. Och det värsta är att det verkar vara så många som delar hans åsikt.

Hur länge orkar man ta strid mot det?

Elin sa...

Som offentlig kvinnlig skribent som fått min beskärda del av sådana kommentarer, mail, sms och telefonsamtal: Man slår ifrån sig, vägrar ta in. Perioder (framförallt då jag skrivit om rasism) har min man fått ta över kommentarsmoderering på bloggen, kolla mina sms, min inkorg och mina pappersbrev. Han är mitt levande spamfilter, helt enkelt. Det hindrar en ju dock inte från att i sina sämsta stunder skriva in sitt namn på Flashback och läsa trådar om var och hur man förtjänar att knullas och kritiska recensioner av ens utseende.

Det jävligaste är - som Ann Heberlein skrev i DN häromdagen - att det alltid är de typiska kvinnliga grejerna de går på. Som jag önskar att någon bara kunde kalla mig idiot, som hon också skrev. I stället är det bara utseende, knullbarhet, våldtäktsönskningar, har jag fått för lite kuk, fy fan vad ful jag är. Och eftersom jag är uppfostrad till kvinna tar det så mycket mer, såklart. Så ja, i bland är det svinjobbigt.

Det ska dock sägas att man vänjer sig i en offentlig roll, hur sjukt det än är och som offentlig skribent har jag blivit bra på att skilja på det offentliga jobbjaget och det jag som är min privatperson. På det sättet tar inte kommentarerna lika mycket. Värre är det med privatpersoner som hängs ut och får vidrigheter skrivna om sig.

Hanna Fridén lyckades ju stänga ner vidriga Emochan med just pepp, gull och bilder på kattungar bland alla bilder på tonårstjejer (se hennes blogg) så tänk om man orkade vara den som går in i kloakerna och pyntar med blommor. Välkommet och fint, men jag förstår att folk inte orkar eller hinner.

anydaynow sa...

Jag måste ha enbart vettiga vänner, för de där länkarna har tack och lov inte dykt upp i min feed en enda gång.

Så tröttsamt. Mkt mkt tröttsamt.

emma sofie w sa...

Jag orkar enbart på grund av tanken på vad som händer om vi slutar orka, vad som händer om dessa personer får sitta och kräkas på internet utan att någon säger "hörru, stopp och belägg". Men det är svårt, det är apjobbigt och det är vidrigt emellanåt. Framför allt när personer vägrar lyssna, då vill jag mest grina och stånga huvudet i väggen.

Men, det är så många som läser sånadär kommentarer för dom finns överallt, och om ingen säger emot så kanske folk tänker att det är så det är. Även om jag ibland diskuterar till förbannelse så gör jag det för att jag hoppas på att någon läser och ser att det finns ett motstånd.

(Sorry för förvirrad uppsats, klockan är 4 på morgonen och jag borde väl egentligen sova)

josefin sa...

fan vad jag är trött på att diskussionen med mer substans och relevans får stå tillbaka för att förklara att brottslighet inte ligger i generna och att man inte kan önska någon våldtagen bara för att den skriver något som skaver i en. det är en sån jävla dagisnivå just nu.

men heja dig. du är grym!

Colombialiv sa...

Ja heja, heja!
Jag känner alltsom oftast att den där kommentarsfunktionen på tidningsartiklar, vad har den fört för bra med sig egentligen? Det är ju mest bara en massa idioter som sitter hemma vid sina datorer och lyckas få folk att tro att halva Sverige är rasister.

Klara sa...

Jag har varit den där (jävla) personen så många gånger och ibland tar jag paus. Men jag börjar alltid igen. Och jag minns mina våldtäktsmän som var fina blonda medelklasspojkar. Nu snortar de kokain på helgerna och går på handels.

Johanna sa...

Jag tror att vi vettiga människor måste försöka orka balansera upp! Nu finns kommentarsfält och liknande (även om man ibland som Annika skriver undrar vad gott det egentligen fört med sig) och då vill man ju inte att det ska bli en trollens arena. Vi måste orka! Heja heja.

Jennie > Jennialiskt.se sa...

Du är modig som ställer dig upp och skriver det här. Du är modig som tar dig själv som exempel!

Jag vettefan hur man orkar. Som genusvetenskaps-student blir jag för jämnan ifrågasatt och just det där "det har alltid varit så, så ser världen ut" gör att jag antingen brinner upp av ilska eller blir apatisk. Det går liksom inte att inte bry sig! Det påverkar ju mig varje jävla dag att jag går runt och är kvinna!

Men det som stärker mig så otroligt mycket är att vi ÄR många som försöker ändra på det, som står upp. Vi behöver inte vara starka hela tiden utan vi stöttar varann. Kan bryta ihop lite i omgångar. Vi kommer klara det!