19 mars 2012

Den där om en liten tbc-gubbe

Så blir Fimpen smittad av Stolte mannens förkylning och jag ligger mellan två gubbhostare hela natten. En liten och en stor. En liten som man är rädd för att han ska sluta andas och en stor som ligger och suckar och har ett jävla riv i lungorna.

Lillfimpen. Som inte har haft det lätt i sitt snart tre månadersliv: för tidigt född, lågt blodsocker, inlagd på neo, sondmatad. Skuren i tungan, kolik, ont i magen. Akupunkturad och nu en hosta som låter som om han var en liten tbc-gubbe och snor som rinner och kladdar.

Och nu ligger han bredvid mig om natten och har gått från att ha ett kolikskrik till ett männskligt skrik och han använder sitt nya skrik till att vakna och skrika rakt ut på natten: ba! BAAAH! följt av hosthosthost och så nyser han. Klockan ett klockan tre klockan fem klockan sju, tills jag ger upp och går upp och modet sjunker ner.

Så jag går in i en dimmig jävla vägg. Kroppen orkar liksom inte mer och jag orkar inte bära runt längre. Och trots att det är jag som är den friska så stoppar Stolte mannen ner mig i sängen och genom en vit slöja så ser jag honom gå ut ur sovrummet med Fimpen och han viskar till vår bebis att nu har mamma gått in i väggen!, för precis innan har jag skrattat hysteriskt åt ett skämt som egentligen inte var roligt, och sen vaknar jag klockan tre och har sovit i åtta timmar.

7 kommentarer:

Chatrin Loov sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Chatrin Loov sa...

Åh jag önskar att jag kände dig på riktigt för då hade jag tagit tunnelbanan hem till er nu istället för att åka hem till mig, burit runt på lilla fimp så att ni båda fick vila ut ordentligt!

MW sa...

Men hu vilken jäkla pärs er lila familj gått igenom :( vi känner ju inte varandra så, men finns det något jag göra så säg gärna till. Hoppas Fimpen och mannen kryar på sig och att vi kan ses en annan gång!

Uppochhoppa sa...

Men BLÄ på skitsmitta och förkylning!

Den där Jenny sa...

Ja, försöker tänka att han kommer ut på andra sidan starkare, men jäklar vad han får kämpa på vägen!

Minna sa...

när tiden går och fimpen växer, börjar tumla runt, slå sig, trotsa, testa och vara precis överallt där han inte ska vara, kommer du märka att du iaf inte är en särskilt lättskrämd mamma, lite skrik har du ju hört redan.så ur en positiv synvinkel; när det börjar med kaos, kan det bara bli lättare.

Johanna sa...

Åh, när kroppen stänger av sådär behöver man verkligen sova! Tur att du fick möjligheten att göra det. viktigt känns det som!