Den där om fyra månader

Hej Fimpen,

i dag fyller du fyra månader. Fyra månader! Det är så himla stort, snart är du tonåring och sen flyttar du hemifrån. 

Din pappa har blivit kär i dig. Du har tagit min plats i framsätet, så att säga. Vi har precis varit och hälsat på din mormor och morfar och när vi kom hem så stod din pappa och väntade på flygplatsen och efter att ha hastigpussat mig så stod han och snusade på ditt sovande huvud i flera minuter. Han har redan börjat prata om att ge dig syskon och att vi börjar bli gamla och måste snabba oss. För en månad sedan så kunde han inte tänka sig fler barn, för att han har oroat sig så mycket över dig och mig.

Du älskar att tugga på saker, helst dina egna eller andras händer. Det är nog det du älskar mest. Du har börjat upptäcka världen runt dig och är otålig. Du har börjat sträcka dig efter saker och se färger och andra bebisar. Att sitta eller ligga själv är skittråkigt. Din mormor säger att du påminner om mig i humöret: det där otåliga, att du måste ha ombyte. Jag tycker synd om mig och din pappa år 2026, om du ska bli som mig som 14-åring också. Jag måste komma ihåg att ge dig det som jag allra helst ville ha då: kärlek. 

Du skrattar fortfarande bara i sömnen, men du har en början till ett skratt. Du drar liksom in luft snabbt så att det blir ett pipande ljud. Du ler så att man blir tårögd, speciellt när du vaknar (oftast runt sju på morgonen), du gillar när man rullar på r:en, du tycker om att sitta upp med stöd, en aktiveringsleksak som piper och lyser, din morbror och din morfar. Du sover i vår säng, mellan mig och din pappa. När vi var nere i Skåne fick du ligga i en egen spjälsäng och det gick jättebra, men det är så nedrans mysigt att du sover i vår säng, så vi får se hur länge vi lyckas skjuta på det där att du ska sova i egen säng. 

Du liknar fortfarande din pappa mest till utseendet, ditt hår börjar ljusna (och bli lite rödaktigt i solljus) och blir kanske blont till slut. Dina ögon är blåa. Du växer som tusan på längden, men är normalviktig och har ett lite mindre huvud än genomsnittet.

Jag älskar dig så starkt nu. Inte som jag trodde, det är inte lika... konstgjort som vanlig kärlek, utan mer naturligt, djuriskt. Den är lika självklar som att jag har två armar och jag skulle göra vad som helst för dig, och tänkta efter först efteråt. Det är svårt att förklara kärleken, för den sitter fast så hårt i mig. Den är som ett lejonvrål, som ett vattenfall, som ett djupt hål i marken. 

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är väldigt, väldigt konstigt att du finns hos oss och har funnits här i fyra månader, samtidigt som det känns som om du varit här längre än så. 

Dig ska jag älska resten av mitt liv.