Den där om ifall de visste

Nästan alltid när jag får skräpkommentarer av typen I wanna lick your pussy/Penis Enlargement system at closeout price of $89 Save over $350‏/A smile from Mr Mohammed Hazan så hamnar de (säkert helt random) på ett av mina inlägg som jag skrev om vår abort.

Varje gång jag får ett e-mail om att jag fått en ny kommentar på just detta inlägg funderar jag på vad som skulle hänt om det det faktiskt satt en Mr Mohammed Hazan, en riktig person, på andra sidan som skrev dessa kommentarer för hand och sen skickade dem. Om han skulle tycka att det blev lite fel när han fick reda på att det inlägg han precis kommenterat handlade om abort. Och att vi verkligen på den tiden inte behövde någon penis enlargement. Man får faktiskt inte ha sex på typ en månad när man gjort abort.

Den där om att jag inte ens behövde tjata

Alltså LYCKAN när Stolte mannen sa okej! till att vi borde ha cirkusposters på väggen. LYCKAN! Nu måste jag... vi bara välja vilka också.

Den där om vad man kan göra de sista semesterdagarna

Citronsaft.

Pesto.

Plommonmarmelad.

Gurkburk.

Den där om onsdagsmaten

Ett av mina stora projekt den här hösten (vid sidan av nytt jobb som börjar i morgon, deltidspluggande, projektet "hjälp, vi ska ha barn! Hur gör man då?", komma igång med gravidträningen, badrumsrenovering de budget and so on, and so on) är onsdagsmatlagning.

Hela min familj är mycket förvånade över att jag helt slutat laga mat när jag och Stolte mannen flyttade ihop, då han älskar (och när jag skriver älskar så menar jag egentligen ÄLSKAR att laga mat. Vi kan till exempel inte åka till Montenegro, för där har de ingen rolig mat. Jag har alltså gått från en karl (pappa) som väljer semesterland på grundat på politik till en annan karl (make) som väljer semesterland efter hur god maten är) att laga mat. Det är hans arena. Min är... att läsa böcker.

Men. Nu har jag satt ner foten och begärt att få laga mat en gång i veckan. Det blev onsdag. I dag ska jag göra köttbullar. Med mos och rårörda lingon och egeninlagda gurkor, egengjort citronsaft och allt vad det innebär. Jag är nervös. Det känns som om jag ska tillbaka till jobbet efter en lång mammaledighet.

Den där om att hon så klart beställde in en whiskey

Mina föräldrar närmar sig det här med att bli morföräldrar med blygsam nyfikenhet. De minns mig från mina tonårsår, tassar på tår, vågar inte fråga för mycket. Samtidigt visar mamma tygelefanter som hon handlade för några år sedan inför eventuellt kommande barnbarn och i somras när de var i Tyskland stod min pappa och tog lotter tills han vann en bebisleksak. Mamma berättar i efteråt att pappa tog ungefär tjugo lotter tills han vann.

Mamma ligger på golvet i källaren och svär. Sträcker sig in efter hyllan med jul- och påskdekorationer för att nå bebiskläder som jag, min bror och våra kusiner haft på sig. Sen berättar hon om dem. Den här tröjan hade du när vi åkte hem med dig från bb. Och den här tröjan var ju skitful, den slänger vi! Och håller sen stolt upp en kofta i grönt och vitt som hon stickat till min bror.

Så går vi på en restaurang i Malmö som Stolte mannen läst mycket om på nätet. Bloggar och så. En lite lyxigare restaurang, fast jag vet att det kvittar för mamma och pappa, de gillar inte sån där finlir, tycker att det är mysigare att äta hemma och varje gång de är och hälsar på oss vill de gå till samma ställe för det är ju bra och pappa pratar tyska med servitriserna, trots att de är från Sverige.

På den lite lyxigare restaurangen i Malmö som Stolte mannen läst mycket om på nätet frågar mamma vad pappa ska äta och pappa svarar jag vet inte sen frågar han vad hon ska äta och hon svarar jag vet inte. Sen viskar mamma vad dyrt det var! fast att de har pengarna och jag blir fjortonårsirriterad. Pappa beställer samma som mamma, som beställer samma som det pappa vill ha och ändå måste de smaka av varandra och av alla andra runt bordet.

Mamma fnissar efter ett glas vin och frågar ska jag beställa ett till? och jag nickar mot henne. Hon säger näääää, ska jag? sen beställer hon ett glas till.

De äter snabbt. När Stolte mannen och jag sätter våra gafflar i våra förrätter har de redan ätit upp sin delade charkbricka. Mamma knaprar på ett salladsblad och stönar att hon är mätt, sen äter hon upp hela sin huvudrätt och efterrätt. De vill absolut inte ha kaffe, för det kan man lika gärna dricka hemma, det är mysigare, men när Stolte mannen beställer in kaffe whiskey chokladbit lyser mamma upp och ska jag beställa en whiskey? och jag nickar mot henne.

Den där om att jag inte vet vad som hänt med min mage, men så här såg den INTE ut innan jag gick på semester

Den där om att tipsa, tipsa runt i ring

Ni vet en sån där lista som vandrar omkring titt som tätt, där bloggläsarna ska svara på vem man är, varför man läser bloggen och så vidare? En sån tänker jag inte göra för om ni skriver att ni vill att jag ska blogga mer om världsläget så tänker jag ändå inte göra det.

Däremot tänkte jag höra om det är någon som har någon bra gravidblogg att tipsa om? Jag läser en del, eftersom det verkar som om alla gick och knullade osäkert (eller ja, säkert om ni vill ha det så) för X antal månader sedan, men hit me with your rhythm stick, ge mig bloggar som svämmar över av babylycka. Helst sådana som svämmar över med babylycka och kan stava.

Tack på förhand.

Den där om att fru Google ger mig bara internets mörkaste hål: Familjeliv och Flashback

Dagens stora problem när man ska göra plommonmarmelad: om man inte har någon våg, hur mycket är 500 gram plommon då? Är det en halv liter, som jag tänker i mitt huvud, eller blir det helt fel då?

Den där om att välja låt

Vi är hos barnmorskan vecka tjugotvå och Fimpens hjärta bankar tickticktick jättesnabbt och jag hinner le le le och vill spela in det ljudet, höra det alltid, men innan jag hinner le en fjärde gång är det slut: ultraljud är inte bra för bebisar.

Allt ser bra ut, allt är fint. Förutom mitt blodtryck som är för högt som vanligt. Jag försöker vila och slappna av, men det är inget kul. Jag kommer på mig själv att skriva att göra-listor och jag kommer på Stolte mannen att slänga dem. Jag känner mig inte stressad, jag känner mig uttråkad.

Stolte mannen lägger sig och pratar med Fimpen. Vi har läst att man ska hitta en melodi att spela för baby så att när den hör melodin på utsidan kommer den att bli lugn. Vi skojar om alla låtar vi kan fucka upp vårt barn med och jag säger att ljudet Fimpen antagligen hört mest hittills är sin pappas extremt höga snarkande.

Jag säger till Stolte mannen att jag är så himla trött på att gå runt och vara lilla trasig. Alla mina kläder saknar knappar, har hål, har en fläck som inte går bort. Jag åker buss med Östermalmstanter som är prydliga och har strukna kläder och både mina byxor och min kavaj har knappar som inte finns. En morgon kommer jag upp till ett glas juice och "pengar till nya skor och nytt jobb-kavaj".

Vi kommer nog bli lustiga föräldrar. Vår Fimp kommer att älska den där konstiga låten vi ska göra h*n beroende av och bebis kommer få gå runt i ärvd velour från nittonhundrafrösihjäl. Men den där Fimpen? Så himla älskad.

Den där om den 28 augusti

För ett år sedan stod jag i ett vapenhus och väntade på att kyrkklockorna skulle sluta ringa så att jag och Stolte mannen kunde gå in i kyrkan där många av våra vänner och nästan hela släkten satt. Han var nervös och svettades i händerna. Jag var så förbannat glad att jag efteråt fick ont i kinderna. Att gifta mig med Stolte mannen är nog det roligaste jag gjort. Det var så jävla kul. Jag har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv.

Att gifta mig är nog det svåraste jag gått genom. Innan bröllopet grät jag av besvikelse och över att bli ifrågasatt för att vi valde att gifta oss i kyrkan. Ifrågasättande över val vi gjorde. Besvikelse över släkt som valde att inte komma. Det känns fortfarande och jag har brutit kontakten med en familj i min släkt (inte enbart på grund av det här). Stolte mannen som stod som en klippvägg bakom min rygg. Som älskade mig mer än jag någonsin trodde jag skulle kunna bli älskad.

Men lyckan när vi väl stod där i kyrkan, när vi gick in och alla vände sig om och en våg av kärlek bara slog mot mig. Det var verkligen så, som att man gick in i en tjock dimma av kärlek. Våra kompisar som sjöng. Allsång till Just idag är jag stark i kyrkan. Min pappa som sjöng. Kantorn som körde samma låt fyra gånger på rad. Ringen som inte gick på fingret.

Jag har en man nu. Det känns fortfarande helt jävla fucked up-konstigt.

Den där om sybebisböcker

Jag sitter och pratar hösten på en skärgårdsö. Allt jag vill göra. Allt jag borde göra. Börja nytt jobb, plugga, åka på Sverigeweekends. Handla en barnvagn (för det är det enda vi kommer på att man måste ha), bygga en väggfast bokhylla, läsa massor av böcker, ha en Lillebror inneboende. Så kommer jag på att jag vill sy bebiskläder. Jag vill sy bebiskläder jättegärna. Jag vill bli en sån som syr så mycket och bra att hon helt plötsligt säljer bebiskläder. Så jag går in på biblioteket för att kolla om de har böcker på hur man gör (bebismössor verkar vara en bra början). Den första sybebisboken är från 1977. Den andra från 1982. Den tredje från 1977. Den fjärde släpptes 1944.

Men det kommer gå fint det här. Även 1944 hade väl bebisarna mössor?

Den där om att det är 2011, inte 1102

Det här med att jag byter jobb mitt under min graviditet. Ska vi prata om det, eller? Jag är livrädd. Jag har aldrig varit gravid innan, tänk om jag inte klarar av att arbeta de sista två månaderna? Tänk om jag blir luddig i huvudet? Tänk om jag inte kan vara top of the pops? Jag och min chef på stället jag precis slutat på diskuterade det här mycket. Hon sa till mig att skärpa mig, att ta jobbet. Att jag inte skulle få en avslutad anställning när provanställningen går ut.

Och det är så konstigt, att jag, att vi, ens ställs inför det här. Vi i världens mest jämlika land. För jag vet ju att det förekommer, det förekommer hela jävla tiden. Som här. Eller som på min gamla arbetsplats där fem av sju gick från projektanställning till fast anställning. En av de som inte fick var gravid i månad sju och fick inte någon förklaring till varför inte hon fick stanna.

Så det är lite därför jag gör det här. Jag vägrar låta mig själv nöja mig, vägrar låta mig själv vara säker. Ler när bekanta va, ska du byta jobb NU? och tillbakaslänger varför inte? Jag gör det för att fler ska våga, för att jag måste våga. Jag måste hoppa och ifrågasätta de som ifrågasätter och bryta den här 1800-talsmentaliteten. För jag är gravid, jag är inte korkad, slö eller dum. Och jag har en man, jag har hört att även män kan ta hand om små barn, vabba, skola in barn på förskolor och amma.

Den där om hur det gick på tentan

Jag vaknar och frågar Stolte mannen hur jag luktar egentligen. Han vet inte. För nu har vi bott ute på landet ett tag och här finns ingen dusch. Jag tvångsbadade i havet för två dagar sedan, men efter det har vi mest... fiskat och pluggat.

Jag åker tåg in till Stockholm. Det är dags att skriva den där tentan. En timme senare gråter jag i luren med Stolte mannen på andra sidan. Jag missade den. Tentan. Med tio minuter.

Jag kommer tidigt till skolan, en timme tidigare för jag vill ha lite tid att uppdatera det jag skrivit. Få in det sista. Köper en te och sätter mig i tysta salen, sen reser jag på mig igen och tänker att jag ska gå och kolla var salen där jag ska skriva tentan egentligen är. På dörren står att tentan är klockan nio, nu är klockan tio över och ingen släpps in efter klockan nio.

Jag kollar mina e-mail. Där står att tentan ska börja klockan tio. Jag hittar en tentavakt som berättar för mig att tio börjar tentorna på sommaren, eftersom det är höst nu börjar tentorna klockan nio. De bytte tid igår.

Så jag gråter. För hela semestern har jag nä, jag måste plugga! när folk vill dricka öl och spela kubb. Som jag kämpat för det här. På riktigt kämpat. Inte låtsaskämpat för syns skull, som jag oftast gör. Stolte mannen klappar mig över kinden och säger att jag kommer att ta det i januari. I januari kommer jag kicka arlse. Jag vänder mig mot honom och frågar om han inte tror att jag kommer vara upptagen då. Han svarar nej, vadå? De låter säkert dig gå ifrån några timmar. Jag skrattar åt honom. Mitt i den här jävla skiten så blir det kul att vi fortfarande kan glömma bort att vi ska bli föräldrar i januari.

Nu ska jag ha min semester sen ska mitt universitet få sig ett eget litet helvete.

Den där om ifrågasättande

Så blir jag för första gången ifrågasatt för att jag valt att börja ett nytt jobb fyra månader innan jag kommer att föda en unge och jag suckar och vet inte om jag ens orkar argumentera. Jag ligger på natten och försöker somna och går genom vad jag borde ha sagt. Kan inte ligga på mage längre och kan inte sova längre. Mitt mellan sömn och fundering kommer jag på vad vår eventuella dotter ska heta i mellannamn.

Så skiter vi i allt och alla som ifrågasätter våra val och åker ut till en stuga vid havet fem kilometer till närmaste granne två meter till närmaste ko. Jag sitter vid köksbordet, pluggar och önskar att jag hade fått ligga på klippan bredvid min metande man istället. Jag ska skriva tenta i morgon och filosofi verkar fastna i min hjärna bättre den här gången. Jag förstår vad jag läser och jag förstår vad gubbarna vill.

Den där om världens regnigaste semester

Det börjar redan i Göteborg, när vi vaknar på söndagsmorgonen. Det regnar. Droppar i träden utanför kollonistugan och jag tänker att jaja, i Göteborg regnar det en del och nu ska vi till Skåne, i Skåne är det alltid fint väder.

I Skåne har de sommaren 2011 fått det sämsta vädret i Sverige. Det regnar när vi kommer ner. Dag tre av regn svär jag långa haranger och Stolte mannen vandrar som en tiger runt runt i mina föräldrars hus. Stranden blir inställd. Cykla på ön blir inställd. Köpenhamn blir inställd. Vi åker till ett regnigt Österlen och tittar ut genom bilfönster. Vindrutstorkaren går på högsta läget.

London. När jag bodde i London 2000/2001 så var det den regnigaste sommaren sedan 1962. 2011 visar sig vara ungefär som 2000/2001. Eller 1962. Stolte mannen och jag springer mellan butikerna för att inte bli våta. Det dåliga humöret blandar sig med tandklappning. Jag fryser. Det är elva grader.

Så landar vi i Stockholm igen efter en flygtur som fått mig att räddgråta halva vägen. Stolte mannen biter ihop käkarna medan han kör i åttio på motorvägen. Jag ser inget, det regnar för mycket...

Men trots allt regn. Lyckan. Bebislyckan. Bär vi ligger i sängen hos mina föräldrar och Stolte mannen presenterar sig för Fimpen varje morgon med orden jag vet inte om du kommer ihåg, jag pratade med dig igår, men det är jag som är din pappa. Och på dag tre så händer något i magen. Den svarar. Första fladdret.

Fladdret som sen fladdrar vidare i London och protesterar när jag provar klänningar med resår i fem timmar. Lyckan när vi kommer tillbaka till Stockholm och jag har gått upp ett kilo. Vill fortfarande inte äta, men ett helt kilo, det går uppåt, inte neråt.

Lyckan. Jag säger att regna bort bara, nästa sommar kommer jag vara ledig hela tiden, det kan inte regna en hel sommar. Jag tvättar mina gamla bebiskläder och min brors gamla velour och det är det konstigaste jag gjort. Det hänger små kläder på tork och de ska vår bebis ha på sig. En polkarandig klänning och min bror säger att den kan väl inte en kille ha på sig och jag frågar varför inte? Mamma och pappa som rycker på axlarna, de är så öppna, så fina, att deras tankar som tidigare rusat åt ett håll plötsligt stannar upp och rosa på en kille? Varför inte? Jag ifrågasätter deras tankar och de öppnar upp. Uppleva det här med blivande morföräldrar. Att det är ny tid nu, färg kvittar.

Svårare blir det i London och med Stolte mannens bror. Vi letar med pannlampa, men hittar inte förståelse någonstans. Berättar att Stolte mannen vill att om vi får en liten tjej så vill han att hon ska ha hans namn som mellannamn. Vi vänder och vrider och väljer det som kommer bli bäst för vår familj. Och jag känner att det är nu kampen börjar.

Den där om att ni är fantastiska

Jag står på Gekås, Ullared, håller i ett par rosa bebisstrumpor och tårarna trillar ner på Stolte mannens t-shirt. Det är är så konstigt. Så konstigt-konstigt. Vi är gravida, vi ska ha en bebis. Stolte mannen vill inte köpa strumporna, för för honom blev vi gravida först när vi gjorde ultraljudet, två dagar tidigare. Vi har varit gravida i två dagar och står nu och tittar på små, små strumpor i rosa.

Så kommer vi ner till mamma och pappa och en av de första grejerna mamma säger är att titta nu mycket på din mutta, den kommer du inte få se på ett tag.

Tusen tack för alla era kommentarer, alla era mail, alla era länkar. Jag svarar så småningom, när jag inte är i ett regnigt Skåne på semester. Ni är fantastiska. På riktigt. Varje mail och kommentar värmer. Och för er som är förvirrade:

jag började skriva barninlägg i februari, när vi fattade att vi var gravida, men jag har dolt dem. Trycker ni på ettiketten "barn" får ni fram alla... femtio inlägg, eller vad det är. Vi blev gravida med en gång (när vi visste att vi kunde köpa lägenhet), antagligen i december 2010, fick missfall i februari, väntade på att jag skulle få mens och blev sen med barn direkt igen. Jag är nu i vecka 18-19 och bebis kommer i januari. Om jag inte gör som resten av kvinnorna i min släkt och föder två veckor för tidigt, då kommer säkert Fimpen på nyårsafton.

Den där om sommaren

Jag sitter i köket och är sömnig i ögonen när Stolte mannen kommer in med tomater från balkongen. De smakar vattnigt och inte alls barndom och vi båda blir besvikna. Vi somnade klockan tre igår, efter att ha firat in vår semester igår, med bland annat Egon och hennes kille. Utanför fönstret börjar ett träd bli gult och tappa sina löv och jag säger att det är en sorglig syn på sin första semesterdag. Stolte mannen räddar genom att säga att det faktiskt inte regnat på tre veckor.

Berättar om honom för att en av mina favoritbloggorskor också är gravid. Ska ha barn tio dagar innan vi ska.

Sen går jag och packar. Regnkläder. Stövlar. Paraply. Bikini. Sommarklänning. Och min nyinköpta bok All my friends are superheroes, den kommer antagligen läsas ut innan vi hinner ner till Göteborg. Jag gäspar och gnäller över att jag bara fått sova fem timmar och säger att jag ska ha kudde i bilen och sova den delen till Göteborg som jag inte läser bok.

Folk, nu börjar semestern. Sommarn är inte slut, länge leve sommarn!

Det där om vad som började i februari i år

Jag packar ihop mina grejer på jobbet. Jag har fått en orkidé som jag stoppar ner i en påse, i en annan stoppar jag ner läppsyl och gem och miniräknare och allt som finns kvar. Packar ner ett tre år långt arbetsliv.

Jag kramar min närmaste kollega och viskar att jag är så djävla, djävla nervös. Hon nickar och säger gå nu!

Så jag går och ringer Stolte mannen två gånger på vägen. Är du också skitnervös? Han telefonnickar bekräftande genom luren. Vi möts vid Södra station och han luktar mig i håret, så där som han brukar, sen går vi upp för så helvetes många trappor att jag måste stanna och vila på vägen. Jag har ingen kondis längre, klagar jag. Han tar min hand som är svettig och kramar den. Det kommer att gå bra försöker han intyga mig.

Vi sätter oss i väntrummet och vi får så klart vänta jättelänge, mycket längre än alla andra. Stolte mannen viskar i mitt öra att han är rädd för gravida kvinnor. Jag skrattar åt honom. Så blir det vår tur. Jag lyfter min orkidé och vi följer efter sjuksköterskan in.

Jag lägger mig på britsen sen får vi titta på en skärm i taket. Både jag och Stolte mannen får se att vår bebis, Fimpen, har ett hjärta som slår med fyra kamrar, njurar, skalle, fingrar. Allt det där den ska ha. Vi ska ha barn. Det hela började i februari i år.

Vill man läsa hela, långa historian kan man trycka på "barn" här nere.

Den där om vilken bok jag valde

Jag använde mig av ett mycket komplicerat poängsystem när jag valde vilken av alla era böcker jag ska läsa.

Duktiga tjejen tyckte att jag skulle läsa alla. Hade jag inte haft 1011 böcker i bokhyllan kanske jag hade slagit till, men nu har jag 1011 (eller så) böcker i bokhyllan, så jag tänkte välja något färre.

Systemet bestod i att kontrollera antal sidor, vilka betyg böckerna hade fått i genomsnitt på bok.nu samt boktipset.se samt vilket betyg sidorna trodde att jag skulle ge. Sen kollade jag även om samma bok hade blivit tipsad fler än en gång (då måste den ju vara bra, eftersom jag har smarta läsare och inte sådana som bara går efter Bokus topplista med dåliga deckare).

Följande böcker blev tipsade:
Älskade Syster av Joyce Carol Oates
Mr Tourette och jag av Pelle Strandstrak
De välvilliga av Johnatan Litell Fan
Våtmarker av Charlotte Roche
Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld
Bossypants av Tina Fey
Niceville av Kathryn Stockett
Shantaram av Gregory David Roberts
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
En jävla helg av Helen Zahavi
The girl who stopped swimming av Joshilyn Jackson
All my friends are super heroes av Andrew Kaufman
Judiths teater av Inger Alfvén
Vi, de drunknade av Karsten Jensen
Room av Emma Donoghue
The Other Hand av ?
Stalins kossor av Sofi Oksanen.

Jag har redan läst Presidentens hustru (hatade Alice). Shantaram har jag i hyllan, köpt på en strand i Indien. I en piratkopierad version, så att sidorna är helt sneda. Vi, de drunknade har jag också i hyllan och går och pillar på, men orkar inte läsa för att det är så många sidor.

Bäst betyg (över fyra av fem) tycker bok.nu och boktipset.se att jag borde ge Mr Tourette och jag, De välvilliga, Bossypants, All my friends are sh, Niceville.

Eftersom jag vill läsa några fler böcker än den här boken på min semester valde jag bort De välvilliga (900 sidor som får vänta till ett senare tillfälle). Niceville hade jag tydligen som ljudbok. I morgon ska jag ut på stan och sätta sprätt på pengar. Då får vi se vilken bok det blir.

Den där om att gråta till media, del 452

Nähä. Jaha. Då har man gråtit till Birgitta Ohlssons sommarprat OCKSÅ.