Den där om kultur i mars

Det här jag har börjat göra, kulturmånader, är skitbra! Det har fått mig att börja kolla på mer film, till exempel, för att jag tänker att jag måste ha något att skriva här. Även om det inte är finkultur, gå på teater och liknande så who gives a fucking buhu? Det här är min kultur.

Den här månadens absolut största kulturhändelse, om inte årets, eller decenniets (eller mitt livs) är utan tvekan att en i vår bokklubb helt plötsligt blev kontaktad av författaren James Frey som ville träffa henne (oss) när han var på besök i Sverige/Stockholm för att vara med i Skavlan och bam! så var chansen att träffa en av mina största idoler ett faktum. Förstår ni? Jag tror inte ni gör det. Jag har inga direkta musikidoler, eller så där. Det här är så stort det kan bli och tråden gällande det här på Facebook var kilometerlång. Ja, sen gick det åt helvete när Skavlan ville käka middag med honom och den där James valde honom istället.

James alltså. Det slår att vi började skriva på vår bokblogg för att Alex Schulman frågade om vi inte hade någon blogg när vi hade ett av våra bokmöten i hans butik.

Så, över till månadslistan:

Bästa låten: musik har verkligen fått ta ett steg tillbaka de senaste månaderna. Jag brukar alltid ha ganska stor koll, lyssna in mig på mycket nytt och så, men att skaffa barn har sugit musiken ur mig. Det får nog bli Näääk & Nimos Backa bak.

Bästa nya album: nej. Se ovan, det är tomt i hjärnan. Har lyssnat mycket på svensk hip hop, men inget som sticker ut.

Låten jag lyssnat mest på: antagligen Panetoz - Dansa Pausa. Min son får välja. Han älskar två saker just nu: när jag och min man har dansuppvisning till den här låten samt när Stolte mannen låtsas stoppa in ett finger i Fimpens näsa. Hans humornivå alltså.

Böcker jag läst/läser: Christina Stiellis Jag älskar dig inte (kräver nästan ett eget inlägg. Grät mig genom den här boken och skulle Stolte mannen någonsin lämna mig så skulle jag antagligen må som Lotten (huvudpersonen)).

David Levithan - The Lover's Dictionary - A Love Story in 185 Definitions (fin. Fin!)

Klas Östergren - Gentlemen

Suzanne Collins - Fatta eld

Suzanna Dilber - Dubbelexponering

Tina Fey - Bossypants (det var någon som tipsade om den här förra sommaren när jag bad om förslag till semesterläsning. Mycket bra tips!).

Bästa boken: Bossypants!

Tv: jag har hamnat i någon slags tv-tittandelimbo, hänger hellre med min skrikfria son, min man som inte heller skriker så mycket eller läser (det var lite därför jag bad om tips i frågeenkäten, som det förresten ska komma en sammanställning av snart). Har dock börjat se svt:s 30 grader i februari efter att alla hyllade. Borde kolla in de senaste avsnitten av Grey's. Det har kommit nya, va?

Film: har sett My week with Marilyn (tråkig) och I love you, man (smårolig).

Nya bloggar: Den här månaden har jag lagt in fem stycken bloggar på "provlistan" i min reader. Brukar göra så, lägga in bloggar på prov, så får de ligga där en månad och se om de får komma permanent i mina a till d-listor sen (a-listan är nästan omöjligt att hamna i, där ligger top of the pops. I d ligger sådant som egentligen är på väg ut, eller kändisbloggar som jag nästan aldrig läser).

De fem nya:

Livet osv - Ankan från Ania och Ankan ska börja blogga här. Hon verkar lite seg i starten bara.

118 61 STHLM - är jag redan kär i.

Bonjour Vintage - är en sån där finblogg ni vet?

Jonna Jinton - bor långt som fan norrut och verkar harmonisk och bra.

Hörselresan - Henry är en ny bebis och han hör inte så bra. Jag sitter och hejar, hejar på!

Blogginlägg ni borde ha läst i mars:

Appel dear? om hen

Stockholm under ytans små noveller

Egon om James Frey

Shadows of echoes om sin pappa och vad som räknas som bra/dålig invandrare

Lisa om att folk önskar att hon blir våldtagen

och

Mirijam om sin mormor.

Den där om min blus

Jag sitter med mitt syprojekt framför mig och skriker rakt ut. Faaaaaaan! så att Fimpen rycker till där han ligger bredvid mig i sitt babygym och räknar in sina babygymfigurer. Förlåt Fimpen säger jag och slänger blusen i soffan.

Ännu ett halvtaskigt syprojekt till ända. Åh, varför lyckas jag aldrig? Eller är det så att ingen lyckas, de bara låtsas som om de gör det på sina bloggar?

I alla fall. Sydde om en skjorta till en blus. (Jag hatade ordet blus när jag var mindre, när min mamma kallade mina tröjor blusar så skrek jag att det var tröjor, inte blusar.) Satte till och med in nya knappar. Skulle sprätta upp knappnålshåret och sprättade såklart upp halva jävla blushelvetet. Jag tror inte att något kan göra mig så arg som att sy, jag såg en blus i en affär och tänkte att jag inte hade råd med min föräldrapenning, men att jag kunde köpa en billig skjorta i en second handaffär och sy om den så den liknande den där blusen i affären jag ville ha: sprätta bort ärmarna och sätta i nya knappar. Knyta upp.

Ja, och skit i min fotomin, de suddiga korten och att jag står halvnäck i strumpbyxor, man hinner inte alltid med att göra allt perfekt när man har en bebis.

Den där om att fyllas som Titanic

Jag sitter på golvet i köket framför min son. Jag använder min bebisröst som trillat in i mig sedan jag fått en bebis. Jag berättar en historia om Fimpen och hans bästis Pingu (de är bästisar på riktigt, Fimpen brukar ligga varje morgon, spänna ögonen i sin Pingufigur och sen prata med honom i en halvtimme) när Fimpen skrattar på ut- och inandning. Sitt skratt som ännu inte riktigt är ett människoskratt ännu, mer ett... Fimpenskratt.

Och jag känner det.

Det är som om min kropp har blivit Titanic och jag fylls med glädje i avdelning för avdelning. Fötterna benen magen upp i armarna halsen ögonen. Jag är kär. Jag är äntligen försiktigt förälskad i min son.

Den där om er

Den här grejen som går runt på bloggar lite då och då: vem ni är. Jag bryr mig inte så mycket om hur gamla ni är, men kan ni inte svara på:

1.) Bloggar du, och i så fall var?

2.) Hur länge har du läst bloggen?

3.) Hur hittade du hit?

4.) Det här är sjukt jävla intressant! Bra att du skriver så mycket om det!/ Det här är sjukt jävla intressant! Synd att du inte skriver mer om det!

5.) Din favoritblogg?

6.) Din favoritbok och bästa tv-serie? (Tips! Ge mig tips!)

Nu ska jag gå med min extremt gnällige son och vaccinera honom. The joy! Som tröst ska jag få köpa mig en tröja. Han kanske också får en.

Den där om att gå helt banan

Nu har vi bestämt oss för att nästan totalrenovera vår lägenhet. Det här är hemskt för en föräldraledig som planerat in vår sommarsemester in i minsta detalj, nu har jag något annat att snöa in totalt på. Man har liksom inte så mycket annat att tänka på här hemma.

Hela badrummet ska blåsas ut och jag tänker tv i duschen, golvvärme och en liten djungel i ett hörn. Sen ska vi ha en bokhylla över hela ena väggen i vardagsrummet. Hej bookshelf porn! Ja, sen var det vårt femtiotalskök också...

Den där om tre månader

Hej Fimpen,

i dag fyller du tre månader. Tre månader! Alla säger att tiden går så himla snabbt när man har bebisar, men din pappa och jag tycker att det går ganska långsamt, det känns som om du varit hos oss mycket längre än så.

Nu har din kolik äntligen, äntligen försvunnit (tack akupunkturen! som varken jag eller din pappa egentligen trodde på) och du har blivit en helt ny bebis. Vi brukade skoja om att ett troll bytt ut dig och att vi fått trollets unge som nu var skitsur och ville tillbaka till sina trollföräldrar. Vi sa att vi skulle sätta ut dig i skogen så att vi fick tillbaka vårt riktiga barn. Nu har vi det, fått tillbaka vårt barn.

Nu när du inte har ont längre så har du börjat kommunicera med oss på annat sätt än att bara skrika. Klockan fem varje morgon vaknar du och för en monolog i ungefär en halvtimme, innan du somnar igen. Din morfar har en teori om att du i ditt tidigare liv varit diktatorn Kadafi, eftersom du verkar gilla marschmusik, skriker kommandon, han dog precis innan du föddes och då, klockan fem på morgonen, verkar du prata väldigt mycket om Abu Salim och Abu Ghurayb. Fängelserna, alltså.

Du har också börjat le, mest mot mig men ibland även åt din pappa. Och du skrattar i sömnen, men inte när du är vaken. Annars är du ett ganska buttert barn. I ditt normaltillstånd ser du extremt förolämpad ut. Du älskar när jag pratar med bebisröst och den kan få dig att gå från skitförbannad till storleende. Du gillar även att flaxa med både ben och armar. Att ligga på rygg i ditt babygym om någon är i närheten. Du tycker inte om att titta folk i ögonen eller att sova själv. Du tycker om att sitta i bärselen (vi fick byta ut bärsjalen till bärselen, du blev för stor för att ligga i bärsjalen och du ville inte sitta i den) och somnar jättesnabbt när man bär omkring på dig i den. Först tycker du om att gosa in mellan brösten på en med näsa och mun, vilket var mysigt tills du blev snorig. Du vill gärna sitta upp i din vagn, även om det är en liggvagn. Du har slutat att vända dig från mage till rygg, men du hatar fortfarande att ligga på magen.

Du liknar din pappa över ögonen och mig över näsa och mun. Du har din pappas utstående öron, det hade han också när han var bebis, men jag har lovat din pappa att inte reta dig för det, för han blev retad av sin pappa när han var liten och det blev han ledsen för.

Min moster säger att vi skämmer bort dig, men det skiter jag faktiskt i. Jag tror inte att man kan skämma bort en bebis som är så ung som du är. Inte med känslor i alla fall. För vet du? Jag tror att jag har börjat älska dig nu.

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är lika konstigt varje gång.

Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om ett tack till If som gjorde vårt val lättare

Hej försäkringsbolaget If,

jag fick ett brev av er häromdagen om att det kanske är dags att försäkra Fimpen. Det var snällt att ni tänkte på oss, eller ja, mig. Det borde vi verkligen göra, borde ha gjort för ganska längesen faktiskt.

Dock var brevet bara ställt till barnets mamma, det vill säga mig. Barnet (som här på bloggen kallas Fimpen) har en far också, här på bloggen heter han Stolte mannen. Han vill också försäkra sitt barn. Det här tycker vi är ett gemensamt beslut, precis som vi tycker att det är ett gemensamt beslut att köpa blöjor på rabatt, att köpa babysitter och så vidare, och så vidare. Jag vet inte riktigt varför ni tror att jag uppfostrar och vill försäkra vårt barn ensamt. Det finns massor av mammor där ute som är ensamma mammor, all heder till dessa, men jag är inte en av dem.

Vårt barn har två föräldrar. Vi väljer därför att inte teckna vår försäkring genom er, utan går genom ett av de andra försäkringsbolagen som adresserade till "Fimpens vårdnadshavare".

Den där om att jag faktiskt är uppvuxen på landet

Jag står och gräver i vårt trädgårdsland på Landet. Spottar, svär och fräser. Skriker flytt på fläsket! till maskar och larver. Stolte mannen står i huset och gör lunch, tittar ut genom fönstret som står öppet. Fimpen ligger och sover i vagnen som står på gräsmattan. Så kommer Stolte mannen ut för att säga att lunchen är klar, samtidigt som jag farfarsfräser ut snor.

Vad gjorde du nu Jen? undrar han. Jag tittar på honom. Äh! svarar jag.

Den där om att det gick några sekunder, sen kom "oj, det var nog fel reaktion, va?"

Stolte mannen tycker att det är svinhett med svart nagellack. Så i går tog jag barnbidraget och köpte mig ett svart nagellack som jag målade på tånaglarna. Överraskade honom. Tänkte att han skulle bli kåt och glad, som sig bör.

Titta! sa jag och visade upp mina fötter.

Oj, vad kladdigt det blev! fick jag tillbaka.

Den där om era dumma jävlar

Så jag kommenterar inte på Stolte mannens släktings statusrad. Jag länkar istället till Lisas Magnussons inlägg om dumhet (googla, jag vill inte ha in böset här) i min statusrad. Går in på hennes inlägg i dag igen och slås på käften av kommentarerna hon har fått, hur orkar man? Hur orkar man kämpa för något man tror på, något man vet är rätt när man får sådana kommentarer?

"Hoppas någon våldtar dig din jävla hora" klockan 7:49 em.

Natta barnen, pussa frun och sen logga in och hoppas att någon annan blir våldtagen.

Jag blir apatiskt trött. Sen blir jag skitsur. Era jävlar. Era jävlar! Att ni ska få ta plats på mitt internet, att det är era kommentarer som ska få synas, att det är det här Sverige som syns. Vad hände med det här är mitt land, det här är ditt land. Vad hände med att skoja om We shall overcome? Vad hände med det? Vad hände med att diskutera vem den riktiga våldtäktsmannen är, det vill säga den vi bor med, är tillsammans och gift med? Vad hände med att en riktig våldtäktsman inte är en man i adidasdräkt som lurar under en lyktstolpe, en som kommer från Iran/Afghanistan/Mellanöstern? Att en riktig våldtäktsman är du. Är jag. Vad hände med det?

Och hota inte med att jag borde bli våldtagen eller sexuellt ofredad. Sexuellt ofredad har jag blivit så jävla många fredagar och lördagar att du inte kan räkna till antalet. Ska vi öka antalet gånger jag hört män skrika efter mig kan vi plussa på antalet dagar i veckan. Och ja, jag har blivit våldtagen också. Och han var varken från Iran eller Afghanistan.

Den där om d

D d,

dans.

Jag kommer ut i köket där du står kalsongnaken med en coca-cola light i handen. Jag har dragit på mig en av dina svarta bandt-shirts och bara det. Huvudet låter ka-bom-bom. I går var vi på någon gratisfest där vi halsade drinkar och hånglade. På festens hemsida kommer dagen efter finnas bilder där man ser mig bakifrån, min klänning, din hand runt min nacke. Efter gratisfesten drar vi på en Nike-fest och spelar basket fulla.

Du tar min hand och drar mig tätt intill. Vi dansar till en låt på radion.

Den där om dagens outfit

Dagens bebisoutfit: puffärm, till min mans stora fasa. Han gillar inte puffärm.

Dagens mammaoutfit: trosor, men det får ni ingen bild på. Allra helst hade jag velat ha hela garderoben full av Marimekko.

Den där om att hålla käft

När Josefine undrar hur man gör när folk statusuppdaterar något jävligt tokigt på Facebook så tar jag tegelsten i hand och skriker upp till kamp! för det är så jag gör. Jag måste säga till, kan inte sitta still. Som när Stolte mannen och jag var på dejt härom dagen, det satt fyra gubbgubbar två bord bort från oss och skröt om båtar bilar tjejer. Högljutt. Fult. Och två sällskap bytte plats, varav ett såg ut att vara två herrar som var tillsammans och gubbarna började skryta om hur snabbt de fått bögarna att flytta. Då var Stolte mannen tvungen att hålla mig fast i samtal för att jag inte skulle göra något. För det var övervidrigt och för dem hade jag antagligen bara varit lilla gumman! med för mig: kan inte se mig själv i ögonen om jag låter det passera.

Men så uppdaterar en av Stolte mannens släktingar med en vidrig jävla länk och nu det handlar inte bara om mig, vad jag står för. Den ligger där i hennes statusrad: en länkning. Ingen kommentar. Ingen som kommenterar, men det bränner mina ögon ändå.

Och jag måste hålla tyst.

Den där om att gå på dejt

Så går jag och Stolte mannen på vår första Fimpenfria dejt. Det pirrar i magen på tunnelbanan in och jag blir blyg, vågar knappt titta på honom, min man.

Lillebror får Fimpen med tusen förmaningar och tiotusen här är nappen! och hundratusen och om han börjar gråta så...

Vi sätter oss och stressar in cava. Snabba, snabba, vi har bara en timme på oss! En timme av ensamhet, vi två. En timme av att inte tänka eller prata om vår son. Och vi lyckas. Vi skrattar och håller handen över bordet, äter oliver och korv. Dricker snurr i huvudet. Diskuterar hur vi blir när vi blir arga (jag blir tonårssur: bankar på tangenterna, smäller i dörrar. Han blir gubbsur: muttrar och skäller). Pratar sommarsemester och att vi nog inte har råd med den där weekenden till Istanbul i maj som vi pratat om i ett år för Stolte mannens vårbonus visade sig bli mer tretusen snarare än vanliga trettiotusen.

Så möter vi upp Lillebror igen och ett besviket han har sovit hela tiden! och Stolte mannen och jag tävlar om vem som först ska få trycka in huvudet i vagnen och gullegullegull. Vi har fått mersmak.

Den där om att jag kanske mer "pausar" än "slutar"

Jag tror att jag precis begick en dödssynd. Jag slutade läsa mitt i tvåan i Hungerspelsserien. För att jag tröttnade.

Den där om att prisa gudarna

Hejhej,

jag gick och la mig samtidigt som Fimpen i går, har sovit mer än tolv timmar och klockan är åtta så då kan ni kanske räkna ut när jag gick och la mig i går...

Med vänlig hälsning och så där.

Den där om en liten tbc-gubbe

Så blir Fimpen smittad av Stolte mannens förkylning och jag ligger mellan två gubbhostare hela natten. En liten och en stor. En liten som man är rädd för att han ska sluta andas och en stor som ligger och suckar och har ett jävla riv i lungorna.

Lillfimpen. Som inte har haft det lätt i sitt snart tre månadersliv: för tidigt född, lågt blodsocker, inlagd på neo, sondmatad. Skuren i tungan, kolik, ont i magen. Akupunkturad och nu en hosta som låter som om han var en liten tbc-gubbe och snor som rinner och kladdar.

Och nu ligger han bredvid mig om natten och har gått från att ha ett kolikskrik till ett männskligt skrik och han använder sitt nya skrik till att vakna och skrika rakt ut på natten: ba! BAAAH! följt av hosthosthost och så nyser han. Klockan ett klockan tre klockan fem klockan sju, tills jag ger upp och går upp och modet sjunker ner.

Så jag går in i en dimmig jävla vägg. Kroppen orkar liksom inte mer och jag orkar inte bära runt längre. Och trots att det är jag som är den friska så stoppar Stolte mannen ner mig i sängen och genom en vit slöja så ser jag honom gå ut ur sovrummet med Fimpen och han viskar till vår bebis att nu har mamma gått in i väggen!, för precis innan har jag skrattat hysteriskt åt ett skämt som egentligen inte var roligt, och sen vaknar jag klockan tre och har sovit i åtta timmar.

Den där om att växa

Sorterar Fimpens kläder och kan konstatera att han visserligen fortfarande är liten, men har växt en del från när han hade mössor i storlek 34/36, där på avdelningen där de för tidigt födda barnen låg.

Den där om att nu kör vi!

Nu har årets sådd börjat. Ni är med, va? I vår familj sa vi i år att vi inte skulle göra som förra året och odla så mycket att vi själva inte får plats på vår balkong som heter Lilla Grekland. När vi skulle beställa fröer så ville Stolte mannen ha två sorters chili, även efter att jag

du vet att du fick fyra olika chilisorter av mig i julklapp, va?

så man kan väl säga att det där med att trappa ner det hela gick sådär. Tror vi har sått ett hundratal små frön, inte ens Fimpen kommer att få plats på den djungel som Lilla Grekland kommer att bli.

Lilla Grekland by the way - kanske ska byta namn? I Grekland är det väl mest demonstrationer och olycka nu för tiden, inte så mycket mys och sangria, va?

Den där om kärleken till ett barn

Om ingen hade sagt till mig innan jag fick barn att kärleken ibland inte kommer direkt så hade jag antagligen varit livrädd nu. Jag hade ifrågasatt och ifrågaställt mig själv. Känt mig som en värdelös människa och mamma. Funderat på om jag är ett kallt jävla as. För överallt läser man om kärleken till ett barn, hur självklar och enorm den är.

Men nu vet jag att ibland så blir man inte förälskad i sitt barn direkt och det är inget fel med det. Nu vågar jag diskutera med Stolte mannen, som fortfarande är min nummer ett.

Kärleken har inte varit som en tsunamivåg för och över mig. Det har mer handlat om ett slags djuriskt sätt att vilja skydda honom. Fimpens och min relation börjar nu, när han är över två månader och har slutat skrika. Det är inga vågor ännu, mer som ett starkt jävla vattenfall som jag hör på håll, jag vet att det finns där och väntar på mig, men jag är inte där ännu. Men vet ni? Fimpen och jag har massor av år framför oss när vi kan älska varandra. Fjorton år. Sen kommer han börja tro att han hatar mig.

Den där om att ge er C

C c,

Citron.

En annan resa. Vi missar planet till Grekland. Jag sitter på jobbet och får e-post där det står att det är tre dagar tills vi ska åka av resebolaget och tänker nähä, det är ju fyra dagar kvar!. Det visar sig vara fel när en kvinna ringer från Arlanda och undrar var vi är. Jag ligger i sängen och du står i duschen. Det var visst resebolaget som hade rätt och jag fel. Vi missar planet till Grekland och får ta en jävla omväg som du fixar ihop. Vi åker flyg-båt-taxi och kommer till vårt hotell en dag för sent, där en kvinna i poolen utropar

oh, är det ni som missade planet? Välkomna!

I Grekland är allt klarblått och kritvitt. Vi är nersaltade och huden svider. Vi blir fulla dansar på gatan och varje kväll äter vi skaldjur som du häller enorma mängder olivolja och citron på. Jag läser kopiösa mängder pocketböcker och du ligger och tittar på folk och svär åt tyskar som lägger handdukar på solstolarna på morgonen. Det är inte så vackert, men det är vårt.

Den där om att vänta så länge med att gå till sopsorteringen att man ser ut som Skrotnisse

Den där om Stolte mannens födelsedag

Stolte mannen packar upp sina skor och tittar på mig med lysande ögon. Nä? Oj! Sen struttar han ut i dem till vår helkroppsspegel i hallen och testar med jeansen nere, jeansen lite uppdragna, jeansen upprullade. Han testar med sin jeansjacka, med sin gröna jacka. Han testdansar, testgår och hoppar lite lätt. Drar handen genom håret. Kommer tillbaka till köket och jo, jag tror att jag kan bära upp ett par Dr Martens!

Tidigare på kvällen har jag lagat havskräftor och coq au vin. Det gick bra. Inget brändes, inget finger skars. Och jag hade den bästa publiken någonsin, det kändes lite som om jag var tv-kock, fast Stolte mannen tyckte att jag hade lite dålig inlevelse och var lite för butter.

Tidigare på dagen har Fimpen och jag varit och handlat en födelsedagsoutfit till honom. Han fick en outfit med fluga och lovade att inte ha ont i magen och/eller skrika på kvällen. Han höll sitt löfte och vaknade klockan fyra i morse istället.

Den där om att heja på bloggvärlden

Tittar på morgon-tv på ettan och blir fantastiskt glad när böcker från två av mina favoritbloggare recenseras. Två fyror dessutom!

Onekligens Allt jag säger är sant och Suziluz Dubbelexponering.

Dags att gå in på bokus.se, känner jag.

Den där om att börja på a

A,

Ardelius, Gunnar.

Vi ligger på vita nymanglade lakan. Benen ligger som spagetti: ihoptrassel. Armar och händer som överkokta snabbmakaroner: ihopklibbade tättätt. Du öppnar pärmen viker till och boken knakar så där som nya pocketböcker gör.

Vi är på kärleksresa i Italien. Fast allt är så nytt, vi har bara sagt till varandra att vi varit tillsammans i två månader, har flörtats i fler. Det är tre månader kvar tills du på fyllan säger att du älskar mig för första gången. Så vi kallar det inte för kärleksresa ännu. På korten från den där resan tittar jag in i kameran, min lugg är för lång och jag har på mig en för kort klänning och ditt hår är blont nästan vitt efter sommaren. Vi ser så små ut. Så unga.

Du frågar är du redo? och jag nickar. Sen börjar du läsa högt ur Ardelius, Gunnars bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

Den där om att skriva kärleksbrev

Stolte mannen fyller år och jag har så himla mycket planer, som vanligt. Jag älskar födelsedag, vems det än är. Hittills har vi en hemlig present (skor), hemlig middag (coq au vin (måste komma på förrätt, Stolte mannen ÄLSKAR förrätt)) samt eventuellt, om Fimpen låter mig, så inspireras vi av vår bokcirkus!bok The Lovers Dictionary och tänkte skriva kärleksbrev, med start på a och slut på ö. Ett brev per dag, med start på födelsedagen.

Den där om lokaldebut

Jag och Fimpen har varit ute på stan och träffat mina kompisar, ätit lunch och ja, Fimpen har skrikit sig hes medan jag burit runt och ätit mellan varven.

Igår hade vi debut. Icke skrikdebut, med Stolte mannen, jag, Fimpen, ett glas vin och INGET SKRIK ALLS! Han är fortfarande den buttraste lille bebis som finns, men han verkar inte längre ha ont (ta i en hel skog full av trä). Stolte mannen och jag satt och tittade på varandra och

händer det här?

Är det här sant?

Är det så här det ska vara?

När vi gick ut från stället började vi nästan gråta av lättnad.

Observera att min kära make har sin jacka på. Han vågade inte ta den av sig ifall Fimpen skulle få för sig att gallskrika och en evakuering skulle vara aktuell.

Den där om att inte längre vara en klänningstjej

Vi går in i jeansaffären, jag, Fimpen och Stolte mannen. Jag har inte handlat ett par jeans på över tre år och jag vill testa, nu när jag går runt och tjatar om att jag plötsligt väger tio kilo mindre än för ett år sedan.

Vad har du för storlek? undrar Stolte mannen. Jag vet inte. Jag har ingen aning. När jag träffade Stolte mannen hade jag tjusju, så jag frågar Stolte mannen vad han har, sen tar jag samma som honom. De är för stora och midjan sitter och skaver på mitt kejsarsnittärr.

Jag går ner några storlekar och upp i midja och helt plötsligt så är jag en jeanstjej med jeansrumpa.

Nya jeanslivet startar... nu!

Den där om våra rutiner

Miss Baglady har skrivit om deras vardag, det vill jag med. Antar att ingen utom jag är intresserad av det här, men min blogg - mina regler.

Fimpen styr vårt liv just nu. Det är han som bestämmer reglerna, så han bestämmer att vår vardag ser ut som följer:

Fimpen vaknar mellan klockan sex och nio och ligger och pratar med mig, vilket oftast är en monolog, eftersom jag ignorerar honom och försöker sova vidare. Detta kan leda åt olika håll:

ett.) Fimpen somnar om,

två.) jag vaknar och går upp med honom eller

tre.) Stolte mannen går upp med honom och jag sover vidare.

Vi går upp och jag sitter och stirrar bittert på vår son som lever loppan i soffan (lever loppan är lika med sitter och pratar och sprattlar). Han är vaken i två timmar, sen får vi sova igen. Vi brukar sova i två timmar, sen är jag pigg och vi kan gå upp och han sitter i babysittern och kollar på när jag duschar. Detta brukar han tycka är lite för kul för vad som bör anses vara normalt när man tittar på sin nakna duschande mamma.

På detta följer dagens aktivitet. Dagens aktivitet just nu är mest att springa till akupunkturen. Det kan även vara att bära runt på bebis med en arm medan den andra armen tvättar/städar/plockar/något annat, eftersom Fimpen blir sur om vi inte är i rörelse.

Klockan två är vilostund. Den uppskattas nog mest av Fimpenmamman. Innan vilostund ska man helst ha hunnit äta något. Det hinner man oftast inte, så man får välja om man vill vila, bajsa eller äta under vilostunden. Oftast hinner man inte med allt.

Ja, sen kommer Den Stora Gråtstunden, som varar i allt från tre till sju timmar. Mitt i detta brukar Stolte mannen komma hem och jag slänger vår son på honom och gapar att jag ooooooorkar inte mer! sen får jag tillbaka honom igen fem minuter senare för Stolte mannen klarar inte heller av skrikbebis och lagar mat istället.

Mellan klockan sju och tio lägger vi Fimpen med mycket bröstmuta. Sen vaknar han ungefär var tredje timme fram till morgonen.

Ja, och under dagen så äter han en massa också. Oftast då jag hinner blogga/läsa/vila ryggen/ringa samtal.

Den där om semesterplaner klockan fyra på morgonen

Hej folket,

min son vill fira mig på internationella kvinnodagen så länge det bara går och vi har därför varit vakna sedan klockan fyra. Men vet ni? Det gör inte så mycket (ljug), för han sitter själv och pratar med sin hand i sin babysitter och har inte skrikit en enda gång, fast att det nu gått nästan fyra timmar.

Jag har planerat vår sommarsemester. Stolte mannen har jobbat natt och är därför inte så medveten om våra planer. Jag planerar att vi flyger ner till Frankrike och bor här eller här (ett hus är finare och billigare än det andra, men har inte pool och då avlider man ju) en vecka, sen bilar vi vidare till Italien (ungefär som till Skåne från Stockholm, mas o menos) och bor här en vecka. Vad tror ni, va, va? Va? Tips? Ja? Tack!

Den där om till helvetet och tillbaka

Mamma berättar om min mormors mormor Elna. Elna bodde i Stockholm och fick ett barn som inte hade någon riktig pappa, bara någon hon fått med fader:okänd. En gång gick hon mellan två karlar som knivslagsmålade över henne och hon fick ett knivhugg i armen, ärret var kvar hela livet. Sen träffade Elna en man som hon gifte sig med och fick tre barn till. Fast ingen vet ju så klart om hon blev lyckligare av det.

Hela min släkt bär runt på Fimpen. Hyssjar, gungar. Sjung för honom, det gillar han! meddelar jag. Så då sjunger de också. Stolte mannen smsar från Stockholm att han är på fest och att en av hans kompisar säger att kolik bara beror på oerfarenhet. Jag tittar bort mot min farbror som är sjubarnspappa. Han håller Fimpen som skriker i högan sky och smssvarar att så nog inte är fallet.

Så flyger vi hem igen, till Fimpenpappan och vi går på akupunktur och lär oss kolikmassage och vi går hem med barnvagnen i solskenet och jag går bakom mina solglasögon och fryser om näsan medan min son sover i vagnen hela vägen hem.

Vi går på akupunktur två gånger och vi börjar märka skillnad. Fimpen gallskriker inte längre (ta i trä), utan har ett mer mänskligt skrik, ett som vill meddela oss något. Han ser fortfarande väldigt missnöjd ut när man inte ger honom uppmärksamhet och han har nog ett stort aktivitetsbehov, men han har inte det där skära genom ben-skriket. De senaste två veckorna känns det som om vi har besökt helvetet, jag har varit så himla trött, allt har känts meningslöst.

Vi sitter i soffan, hela vår lilla familj. Jag sitter och pratar med vår son, som svarar mig med da! da! da! och han ler och jag vet att han äntligen, äntligen ler för att han menar det och att han ler mot och åt mig och det känns i hela kroppen och känslan åker från magen genom halsen upp till ögonen som blir tårögda. Det där om att föräldrar har svårare att knyta band till sina barn om de har kolik kan jag relatera till så himla väl. Det är nu (ta i trä) som vi kan börja vår relation. Det är nu kan jag kan börja älska min son.

Den där om världens snabbaste uppdatering

Glömde bärsjal hos mina föräldrar, därför inga händer fria = inget internet.

Har druckit vin med världens bästa sällskap och varit bakis. Ändå värt det.

Irriterad på "klädpaket till flicka" och "klädpaket till pojke" på Tradera och köper bara "klädpaket till flicka" på trots. Min son gillar färg, det finns mest färg i tjejkläder.

Men dagens stora: Akupunktur verkar funka. Son = glad, pratar, kommunicerar och LER!!!!!!

Den där om köttet

Hej världen,

är i Skåne hos mina föräldrar. Har flugit flygplan med min son. Han var tyst hela vägen (insert miljoner utropstecken).

Min pappa fyller år och han ska göra stek till hela släkten som kommer klockan två (pappa gillar inte när folk kommer för sent på kvällen, tydligen). Just nu är klockan halv tolv och pappa upptäckte precis att köttet tydligen var djupfryst.

Övrigt: vi ska ha en gardin som duk, bordet är trasigt och lagat med limm vilket kan innebära sås i mosterknä och pappa har tapserat om på toa. Det fattas en bit för att "väggen är sned".

Hoppas att ni har det bra.

Hejdå.