Om ingen hade sagt till mig innan jag fick barn att kärleken ibland inte kommer direkt så hade jag antagligen varit livrädd nu. Jag hade ifrågasatt och ifrågaställt mig själv. Känt mig som en värdelös människa och mamma. Funderat på om jag är ett kallt jävla as. För överallt läser man om kärleken till ett barn, hur självklar och enorm den är.
Men nu vet jag att ibland så blir man inte förälskad i sitt barn direkt och det är inget fel med det. Nu vågar jag diskutera med Stolte mannen, som fortfarande är min nummer ett.
Kärleken har inte varit som en tsunamivåg för och över mig. Det har mer handlat om ett slags djuriskt sätt att vilja skydda honom. Fimpens och min relation börjar nu, när han är över två månader och har slutat skrika. Det är inga vågor ännu, mer som ett starkt jävla vattenfall som jag hör på håll, jag vet att det finns där och väntar på mig, men jag är inte där ännu. Men vet ni? Fimpen och jag har massor av år framför oss när vi kan älska varandra. Fjorton år. Sen kommer han börja tro att han hatar mig.
21 kommentarer:
Så sant men så få som vågar berätta att kärleken inte alltid är stark vid första ögonblicket. Kände precis likadant men så står man där en dag och är tokförälskad i ungen!
Jag älskar att du alltid skriver så ärligt
Bra att du skriver om detta. Efter tre år är jag fortfarande inte förälskad i mitt barn, tror inte jag nånsin kommer bli det. Kanske är jag onormal, eller så är man bara olika.
På BB kände jag som du en stark beskyddarinstinkt men annars mest rädsla och oro... Sen hade vi fyra månader av gnällbebis som vägrade göra NÅGOT utanför vår famn. När gnällbebisen sen började coola ner sig DÅ började känslorna komma! Så jag känner igen mig!
Jag tror det är så för de allra flesta, egentligen, men man förväxlar den där beskyddarinstinkten med kärlek. Eller så är det två sidor av samma mynt.
Jag kände också det där ansvaret, att det var mitt och bara mitt. Men lika starkt kände jag att jag inte visste vem det var som kommit, att vi inte kände varandra och att det skulle ta tid. Tror att många, många känner som du. Men få vågar säga något.
För mig har den verkligen kommit smygande, den där kärleken. Jag tycker fortfarande att han är sjukt jobbig (och då hade han kanske tre veckor av lite ont i magen när han var hyfsat skrikig) och jag undrar ofta vad fan vi har gett oss in på egentligen, men så smyger jag in och tittar på honom där han ligger mitt i vår säng. Gubbfrisyren, de korta benen, den öppna munnen, hur han skrattar till i sömnen, och det är som att kärleken slår undan benen på mig.
Jag tror att ganska många människor går upp i "mammarollen" in absurdum för att de inte gör så mycket annat i livet som engagerar dem och då måste man nog glorifiera en hel del. Jag har självkart inga belägg för det men det är en känsla jag får när jag pratar med kvinnor som är mammalediga i 3-5 år på raken och och sedan börjar jobba 25%. Att de ser det som sin karriär och trycker extremt hårt på att det är en "naturlig kvinnofunktion" det där med att vilja ge upp allt för sina barn och jag tror att det då finns väldigt lite utrymme för att kunna känna/erkänna att ja, ibland längtar man bort ifrån sitt barn och det må vara naturligt som fan att barn kräver mycket men det är banne mig inte bekvämt eller ens roligt alla gånger.
Fastän man älskar sitt barn.
Jag är så himla stolt över att ha dig som kompis. Du är så bra som skriver om det här.
Kunde verkligen inte formulerat mig bättre. Hör också vattenfallet och när hon ler mot mig svämmar det över lite. Men längtar så efter att hon ska bli lite större och mer medveten liksom.
Älskar din ärlighet! Om fler vore så öppna om hur det är/hur det känns så skulle vi känna mycket mindre press inför att det ska bli precis så som vi tror att det är för "alla andra". Tänk så skönt det skulle vara.
Hej dig Jenny!
Bra att du skriver om det. Det hjälper att ta bort pressen från hur man ska vara och hur saker "borde" vara. Heja dig.
Och. Jag tycker det är bra att du ser din man som nr 1, för ett barn ska födas in i en gemenskap, inte födas för att stå i centrum eller för att fylla ett tomrum. Ska komplettera inte ersätta en relation. Tycker jag.
Ni är så fina allihop. Vill ta er i famn och ha pusskalas! Tack för att ni förstår och inte familjelivar mig.
Så där var det för mig med, nu börjar hon närma sig halvåret och de senaste 2 månaderna har jag börjat kära ner mig. Men som du skriver, första tre månaderna var för mig ångest, den här beskyddarinstinkten som var så stark, fast ändå hade jag så svårt att identifiera mig med att vara mamma. Det hände mycket annat jobbigt i mitt liva samtidigt så jag tänkte att det spelade väl in, jag var kanske snällare mot mig själv. Hade visserligen panik till och från iallafall. Men jag tänkte att om det här beskyddarinstinkten hade kickat in så skulle det nog bli bra vad det lider, jag hade så svårt att glädjas också för tänk om tänk om, hon kanske slutar andas etc, vilket jag ändå tolkade som att jag var väldigt fäst vid henne, annars hade jag ju inte brytt mig? (lite ologiskt så här i eftrehand men men)
Skönt då att man kunde läsa om det innan, extra viktigt att folk som du då skriver om det öppet! Tack!
åh vad bra skrivet!
Förresten! Lyssnade på ett väldigt intressant avsnitt av Radiopsykologen här om dagen. Om att känna sig fångad i sin graviditet, inte ha någon personlig frihet som ammande mamma, omställningen att ta hand om ett barn.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3637&artikel=4817450
Du är så HIMLA BRA Jenny. Puss!
Du är verkligen en hjältinna och förebild! Tänk om vi alla skulle vara lite mer ärliga kring hur livet egentligen är och inte hur det borde vara. Vi skulle må så mycket finare. Tack.
Du är verkligen en hjältinna och förebild! Tänk om vi alla skulle vara lite mer ärliga kring hur livet egentligen är och inte hur det borde vara. Vi skulle må så mycket finare. Tack.
Precis så var det för mig också. Och min dotter hade inte ens kolik. Du sätter ord på känslan på ett så himla bra sätt.
Ok - here we go again... Tittar in och hälsar på här i din blogg relativt regelbundet - men kommenterat något rent grymt oregelbundet! Men nu kan jag ju bara inte låta bli!
Liknelsen med ett avlägset vattenfall är bland det bästa, mest riktiga, och på något sätt det mest mysiga jag läst.
Vi landade vårt andra lilla pyre några veckor efter Fimpen - och det kommer bli alldeles, alldeles underbart - men just nu så har ju hon inte en chans mot storasyrran som jag lärt känna och älska de senaste två åren. Känns märkligt ibland - och helt OK ibland!
Men nu var det ju inte mig det här handlade om utan dig - du hittar ord och uttryck så det alldeles kollrar sig i mig (...och det är alltså ngt bra...). Fortsätt fortsätt fortsätt!
Skicka en kommentar