Jag och Fimpen har varit ute på stan och träffat mina kompisar, ätit lunch och ja, Fimpen har skrikit sig hes medan jag burit runt och ätit mellan varven.
Igår hade vi debut. Icke skrikdebut, med Stolte mannen, jag, Fimpen, ett glas vin och INGET SKRIK ALLS! Han är fortfarande den buttraste lille bebis som finns, men han verkar inte längre ha ont (ta i en hel skog full av trä). Stolte mannen och jag satt och tittade på varandra och
händer det här?
Är det här sant?
Är det så här det ska vara?
När vi gick ut från stället började vi nästan gråta av lättnad.
Observera att min kära make har sin jacka på. Han vågade inte ta den av sig ifall Fimpen skulle få för sig att gallskrika och en evakuering skulle vara aktuell.
3 kommentarer:
Yes!
Plötsligt står kvinna där å kommer på sig själv med att tänka att det stämmer ju, det där att "det kommer inte alltid att vara så här" fast än kvinna nyss ville kasta nåt riktigt hårt i huvudet på de som sa det som tröst. Jippie!
Wow! Jag har inte vågat mig ut på resturang än. Inte ens café... men snart så!
Så himla mycket hurra! MW: Våga! Börja lätt, det finns ju lättare och svårare ställen. Kulturhuset, längst upp: där finns massor av barnvagnar!
Skicka en kommentar