Mamma berättar om min mormors mormor Elna. Elna bodde i Stockholm och fick ett barn som inte hade någon riktig pappa, bara någon hon fått med fader:okänd. En gång gick hon mellan två karlar som knivslagsmålade över henne och hon fick ett knivhugg i armen, ärret var kvar hela livet. Sen träffade Elna en man som hon gifte sig med och fick tre barn till. Fast ingen vet ju så klart om hon blev lyckligare av det.
Hela min släkt bär runt på Fimpen. Hyssjar, gungar. Sjung för honom, det gillar han! meddelar jag. Så då sjunger de också. Stolte mannen smsar från Stockholm att han är på fest och att en av hans kompisar säger att kolik bara beror på oerfarenhet. Jag tittar bort mot min farbror som är sjubarnspappa. Han håller Fimpen som skriker i högan sky och smssvarar att så nog inte är fallet.
Så flyger vi hem igen, till Fimpenpappan och vi går på akupunktur och lär oss kolikmassage och vi går hem med barnvagnen i solskenet och jag går bakom mina solglasögon och fryser om näsan medan min son sover i vagnen hela vägen hem.
Vi går på akupunktur två gånger och vi börjar märka skillnad. Fimpen gallskriker inte längre (ta i trä), utan har ett mer mänskligt skrik, ett som vill meddela oss något. Han ser fortfarande väldigt missnöjd ut när man inte ger honom uppmärksamhet och han har nog ett stort aktivitetsbehov, men han har inte det där skära genom ben-skriket. De senaste två veckorna känns det som om vi har besökt helvetet, jag har varit så himla trött, allt har känts meningslöst.
Vi sitter i soffan, hela vår lilla familj. Jag sitter och pratar med vår son, som svarar mig med da! da! da! och han ler och jag vet att han äntligen, äntligen ler för att han menar det och att han ler mot och åt mig och det känns i hela kroppen och känslan åker från magen genom halsen upp till ögonen som blir tårögda. Det där om att föräldrar har svårare att knyta band till sina barn om de har kolik kan jag relatera till så himla väl. Det är nu (ta i trä) som vi kan börja vår relation. Det är nu kan jag kan börja älska min son.
16 kommentarer:
Ja! Vad fint!
JAG VET!!!! :D
Ja, väldigt fint! Och vad glad jag är för er skull, och för Fimpen, som slutat ha så ont.
Och vilken idiot som menar att kolik bara beror på oerfarenhet! Har hen själv någon erfarenhet på området liksom?
Åh. Gulliga, fina Fimpen.
Känner igen. Trots inget kolikbarn så gick första veckorna på nån chock och kroppen skötte om bebisen på autopilot för att ens instinkter sa att "nu ska du ta hand om den här".
Sen smyger sig kärleken på våldsamt :)
Men ja! JA! JAAAA!
En sådan lättnad.
Åh, vad skönt att det verkar vända!!! Det har låtit så himla jobbigt!!! Jag har varit trött som tusan i början med mina barn, när de varit nyfödda, fast de inte haft kolik. E gallskrek en timme varje kväll, men det går ju inte att jämföra med hur ni haft det! Så jag kan knappt föreställa mig hur ni har haft det. Kram!
Så skönt att höra att det verkar vända! Det plågar en så när de skriker, bara en liten stund, så helvetet låter som en rättvis beskrivning av er senaste tid. Ta hand om er och njut av de soliga leendena nu när de kommer!
Så skönt att han verkar må bättre! Skönt för er också :) hoppas det blir bättre nu!
Fantastiskt!
K verkar ju också ha högt krav på aktivitet. Kanske blir det lättare när de kan greppa saker och roa sig själv? Min rygg börjar säga ifrån och ungen blir ju inte lättare direkt
Så fint att det funkar.
Jag blev lärd på BB (det var ett fint BB med akupunktur-utbildad personal! Sen stängde de det. :P) hur jag skulle massera undersidan av fötterna i cirkelaktiga rörelser, det motverkade kolik. Och det fuinkade.
Mina armar värkte då jag satt och masserade hans fötter medan han nöjt låg i min famn och suckade av välmående. :)
Så underbart. Bara nyansskiftningen i gråten måste ju göra underverk.
Så skönt att läsa att ni är där nu, Fimpen och du! Och så fint att du skriver om det! Det ligger så himla mycket skuldkänslor i att inte älska sitt barn från allra första början. Den som älskat längst vinner, liksom. Men så är det ju inte för alla.
Första barnet tog det rätt lång tid för mig att hitta kärleken till. Tror att det berodde på att han var inlagd på barnintensiven i nästan två veckor när han var nyfödd, så jag tänkte liksom inte på att han var min. Det kändes mer som att jag lånade honom av personalen... Eftersom han låg kopplad till massa monitorer kunde vi inte bo/sova tillsammans, vilket också bidrog till känslan av att vi inte riktigt hörde ihop. Det dröjde några veckor hemma innan jag faktiskt fattade att han var MIN och i mitt liv för att stanna!
Åh fina fina ni. Gråter en skvätt och är så glad att du äntligen känner så. Det är både du och han värda. Kramar
Underbart. Underbart. Underbart. Det blir bättre och bättre, mindre och mindre jobbigt. Roligare och roligare. Tänk på det där om boken som blir bättre ju längre man läser.
Kram!
Skicka en kommentar