En av många anonyma skriver i mitt inlägg om att börja jobba igen
Men gud! Varför denna hets omkring att alla ska göra lika? Jag är fullständigt med dig i kampen om jämställdhet och jag kämpar dagligen för kvinnors rättigheter i mitt arbete - men det smakar illa i munnen när du underkänner andra kvinnors sätt att leva på. Feminism handlar om att stötta kvinnor även när de gör "fel" val, och det verkar du inte göra nu. Kanske har jag fel. Men jag kan inte känna annat, när jag läser ditt blogginlägg, att den respekt du kräver från dina medmänniskor visar du inte dem. Försök se det lite utifrån och känn dig inte så attackerad. Live and let live, som föregående talare sagt. Dina tankar är så bra; din lättkränkthet - not so much.
Och i mitt inlägg om mammarollen vs feministrollen kommenterar Jenny M att
Det är sjukt svårt det där med balans tycker jag. Jag är inte feminist men jag är uppvuxen i ett hem där alla drog sitt strå till stacken, där ingen bara var man/kvinna/pojke/flicka, där vi var individer, där jag lekte med bilar och mina bröder med dockor, där lillebrors favoritfärg var röd, och min grön. Där pappa var den som vabbade, som tog ut föräldraledighet. Min mamma var hemma ett halvår, pappa resten, med alla barn. Men det var också ett ekonomiskt val, för mamma tjänade mest. Min man och jag har dribblat det där mellan oss. Jag vill att han ska vara ledig också. Men hur vi än vrider på det går det inte ekonomiskt. Jag har ca 5000 efter skatt, han ca 20 000kr. Han försörjer oss idag, utan hans lön skulle vi inte ens ha råd där vi bor idag, och då bor vi sunkigt, i en skitliten tvåa i en otrevlig förort. Vi åker på en weekendsemester sisådär vart tredje år, dricker inte, festar inte, går aldrig på bio osv. 95 % av hans lön idag går till vårt hem, försäkringar, mat, mediciner osv. Utan de pengarna skulle vi helt enkelt inte ha råd att bo. Det bär mig emot för jag vill att (om vi någonsin får ut ett levande barn) han ska vara pappa under det första levnadsåret också. Men sure... mirakel kan ännu ske. Jag kan vinna en miljon eller två på lotto. ;-) Då får han vara pappaledig utan problem, då får han ta hur mycket ledigt han vill faktiskt. Inte bara dela allt arbete hemma (som han gör idag), utan till och med ta över barnuppfostran. Om inte annat skulle det säkert vara hälsosamt för mig att inte behöva ta allt ansvar för eventuell barnuppfostran. Jag ser bara inte hur det blir möjligt, om inte mirakel sker.
För det första måste jag bara kommentera det där med att inte vara feminist utan induvidialist. Eftersom jag är statsvetare är jag kanske lite för petig med begreppen, men att vara feminist är att se det som att kvinnor generellt sett är underordnade män och att detta förhållande ska förändras. Statsvetenskaplig teori 1:1.
Inom statsvetenskapen står individualismen i motsatsställning till kollektivism. Min tolkning är att individualismens våta dröm är USA, ”One man for his own” medan vi i Sverige kanske tycker att det är mer okej att betala skatt och att staten får sköta en hel del av vår buisness.
Men hej, nu släpper vi min pk-attityd och börjar spela hockey!
En av sakerna som jag gillar mest med bloggen När du inte orkar ringa en vän och Hanna som skriver den är att hon ständigt verkar ifrågasätta och ifrågaställa sina egna val och tankar. Till exempel skrev hon om sitt barn och att denna fick spendera lagom tid på sin förskola och inte för långa dagar för att sedan reflextera över att alla kanske inte är previligerade nog att kunna erbjuda sina barn detta och att stå över andra och bestämma vad som är lagom långt kanske inte är supersmart, även om huvudet känns supersmart.
För det kan ju handla om en klassfråga, det är med att ha råd att ha sitt barn på förskola nio till två (eller vilka tider det nu är som gäller). Eller utöver klassfråga: krav från/på jobbet, obekväma arbetstider, fan och hans morbror.
Så vad ger mig då rätten att raljera över min kollegas val av att stanna hemma två år med sitt barn utan att låta mannen komma till? Jag har funderat på det här ganska länge, antagligen lika länge som Fimpen har funnits i jordelivet. I just det här fallet känner jag till bakgrundshistorien, kollegans man jobbar inte inom något högavlönat yrke och ekonomin är därför inte anledningen. Det finns en förälder till med i bilden, så det är inte heller det. Båda jobbar inom yrken där det är okej (och ofta påbjudet) att ta ut föräldraledighet. I det här fallet verkar det endast som så att det är deras/hennes val.
Men ändå. Så hur skulle jag bemöta den här situationen? Jag orkar faktiskt inte gå in i långa diskussioner där jag guidar och tipsar, tolkar och trixar. Berättar hur vi har det och varför jag visst tycker att kvinnor bör kvoteras in i bolagstyrelser och män bör kvoteras in i föräldraledighet var eviga gång det diskuteras föräldraledighet (de senaste dagarna har detta varit minst två gånger om dagen). Ibland vill jag bara rymma iväg till en planet som ligger hundra år fram i tiden där jämställdheten är som den borde vara. Där kvinnor tjänar lika mycket som männen så att ingen kan skylla på att kvinnorna måste vara hemma längre för att de inte har råd med något annat alternativ.
Vi har inte heller råd ekonomiskt med att vara jämställda. Vi har inte råd att både jag och min man går hemma. Att skaffa barn är en himla förlustaffär rent ekonomiskt. Vi köpte en lägenhet precis innan vi blev gravida, för att kunna skaffa barn och ge dessa barn ett permanent hem. Vi var dumma nog att välja en bostad som ligger relativt centralt i Stockholm, så den blev jättedyr. Det var dumt av oss. Min man tjänar vissa månader dubbelt så mycket som mig. Han får jobb-bonus. Att han nu stannar hemma med vårt barn förlorar vi enormt på. Vissa dagar har vi inte råd att åka tunnelbana eller tanka bilen, men då går vi. Vi sparade i ett år till resan vi gjorde till Kreta. När jag har betalt alla räkningar jag ska betala kan det hända att jag har femhundra kronor kvar på kontot. Dock känner jag inte att jag behöver sitta och förklara för er var våra pengar kommer från, så vi hoppar det. Vi måste vara hemma lika länge båda två, för vi förlorar som familj mer på att inte vara hemma än om vi inte får åka tunnelbana en dag.
Men då är vi där igen. Att jag inte ifrågasätter våra val och att andra kanske inte har någon möjlighet alls att vara hemma.
Och det här kan jag skriva om i femhundra år. Till exempel att Anonym som skriver att ”feminism handlar om att stötta kvinnor även när de gör "fel" val, och det verkar du inte göra nu” och får mig undra om det hen sysslar med i kommentaren inte är uppläxning av mig, där hen (enligt sig själv) borde vara stöttande. Som får mig att gå in i tankebanor om att ifall feminister aldrig får kritisera andra kvinnor, utan stötta dessa (denna eviga fråga). Som får mig att… Ja, ni hör ju. Det jag skulle komma fram till var att
a.) det är klart att jag är en reflekterande individ,
b.) de ekonomiska argumenten till att en partner inte stannar hemma - jag har svårt att köpa dessa, trots att jag a.) är en reflekterande individ,
c.) jag tror inte att Mamma är något du är där produktbeskrivningen innebär att du är automatiskt är bäst lämpad att ta hand om ditt barn. Någonsin. Och
d.) Vi måste fortsätta kämpa för kvinnans rätt till att få lika lön som sina manliga kollegor för att bli av med punkt b. Detta gör vi delvis genom att kvinnor yrkesarbetar och alltså inte tar ut all föräldraledighet samt inte automatiskt är den som går ner i arbetstid när barnet börjat på förskolan.
Puss och kram på er.
a.) det är klart att jag är en reflekterande individ,
b.) de ekonomiska argumenten till att en partner inte stannar hemma - jag har svårt att köpa dessa, trots att jag a.) är en reflekterande individ,
c.) jag tror inte att Mamma är något du är där produktbeskrivningen innebär att du är automatiskt är bäst lämpad att ta hand om ditt barn. Någonsin. Och
d.) Vi måste fortsätta kämpa för kvinnans rätt till att få lika lön som sina manliga kollegor för att bli av med punkt b. Detta gör vi delvis genom att kvinnor yrkesarbetar och alltså inte tar ut all föräldraledighet samt inte automatiskt är den som går ner i arbetstid när barnet börjat på förskolan.
Puss och kram på er.
29 kommentarer:
Bra skrivet! En grej som jag har tänkt massor på, som jag tycker hör ihop med detta är vad till exempel mammor som tar hela föräldraledigheten gör för sina barn i framtiden. Som att de ger dem en "present" i form av att inte de (barnen alltså) heller kommer att ha jämställda löner. För det är ju så, föräldraledigheten har en så himla stark påverkan på just löneläget för kvinnor. Vi kommer mycket snabbare till likalön om vi delar lika på föräldraledigheten. Så ÄR det. Jag vet att det är svårt för somliga ekonomiskt - vi har också valt bort en massa saker för att kunna vara fria att göra val (boende, bilar, dyra kläder etc etc) som är bra för Tage om kanske 30 år, och inte för oss som familj NU. Jag tycker att föräldraskap lika mycket handlar om att bädda för barnet framåt i livet, som att vara här och nu. Eller ja, inte lika mycket, men jag vill ge Tage ett bra liv i 85 år, inte bara i ett, det där första. Jag vill att han och hans eventuella fru ska ha samma lön, att det ska vara självklart för honom att dela föräldraledighet, att han ska vara en bra och jämställd man, pappa, make. Och jag tror att vi måste börja med vår egen familj och att vi måste börja leva så direkt, från start.
Haha, vad kul att samtidigt som du skrev det där så la jag till lite på texten längst ner, om just löner!
Mycket bra! Plus rodnade av dina snälla ord. Jag jobbar mycket med dubbelmoral och kampen mellan vad som är tradition (samhälle, uppfostran etc), egna val, idealistiska val, bra för mitt barn etc. Det är inte alltid lätt, men så himla bra att kunna bolla med kloka personer som er.
Men ÅH så bra skrivet!
Hurraaa du är så bra! Längtar efter barn, efter att bli förälder, och tänker mycket i de här banorna. Min sambo har varit väldigt tydlig med att hen vill att vi ska dela lika, för barnet och för våran egna skull! Mina föräldrar delade helt på föräldraledigheten vilket nog var väldigt ovanligt tidigt åttiotal.
Sen får man väl lönebaserad föräldrapenning, eller? Visst, inget att bli rik på direkt, men inget jag ser kan påverka så enormt mycket om inte ena partnern är VD på Ericsson och den andra väldigt oavlönad. Jag kanske är ute och snurrar, jag vet inte. Jag sparar redan nu inför eventuell framtida unge just för att jag vet att det nog fan blir det inte en dans på rosor.
Tack för en fin blogg. Kram
Det här är ett grymt inlägg! Tack Jenny
Väl skrivet!
När andra använder sin frihet till att göra val som faktiskt också påverkar mig som kvinna och även min dotters framtida möjligheter till ett jämställt arbetsliv, jämställda löner och ett jämställt familjeliv, klart att jag får reagera på det! Feminism är inte lika med att vara solidarisk med alla kvinnor och deras val, feminism är att vilja förändra de nuvarande maktförhållandena.
Jag kan dock inte låta bli att gå in i ekonomisnacket. För hur otroligt himla stora löneskillnader har folk överlag? Man måste tjäna väldigt olika för att det inte alls ska löna sig att mannen stannar hemma. Den som tjänar mest har också högre f-penning, taket är i år 440 000 kr/år eller ca 36 000 i månaden. Du kan alltså få max 80% av detta belopp (minus skatt) som f-ledig.
Exempel om mannen tjänar 30 000 och kvinnan 20 000 och vi räknar skatt på 30 %:
1)Mannen hemma och kvinnan jobbar. FP åt mannen ca 16 800 (80 % av lönen minus skatt), lön åt kvinnan ca 14 000 = 30 800.
2) Kvinnan hemma och mannen jobbar ger FP åt kvinnan på 11 200 och lön åt mannen 21 000 = 32 200 totalt.
Jämställdhetsbonusen ger 50 kr extra per dag till vardera förälder som den som tagit ut minst fp tar ut. Dvs om mannen tar ut mer än sina 60 egna dagar, får ni gemensamt 100 kr per dag han tar ut. Tar mannen ut heltid får familjen ut jämställdhetsbonus (automatiskt, utbetalt samma månad, inget krångel) på ytterligare 3000 kr/mån efter de första två månaderna.
Är det verkligen ekonomin som är problemet i de allra flesta fall? I think not. I vissa fall absolut, när det gäller bonus, egenföretagare, folk som jobbar på provision etc. Men för de allra flesta anställda löntagare, nej, oftast är skillnaderna inte så stora som man tror om man verkligen räknar på det och inkluderar jämställdhetsbonus.
Jag fattar inte alls var det här missförståndet med att den med lägre lön nödvändigtvis ska vara hemma kommer ifrån. Hen kan väl istället vara ute och jobba, öka sin arbetslivserfarenhet och på sikt höja sin lön!
Inga andra socialförsäkringar fungerar som f-penningen. Nej kom igen och individualisera föräldrapenningen NU!
"Men hej, nu släpper vi min pk-attityd och börjar spela hockey!"- ett sådant fantastiskt uttryck så jag blev alldeles glad i kroppen! resten av inlägget älskade jag också, btw.
Jag tycker att det du skriver oftast är jättebra, men här tycker jag att du är inskränkt. Det finns massor av olika godtagbara skäl till att som mamma vilja eller behöva stanna hemma längre med sitt barn. Ibland kanske man, som indianerna säger, dock måste gå ett månvarv i någons mockasiner innan man dömer. Jag var lika kategorisk jag tills jag fick barn för drygt ett år sedan. Jag har ingen lust att förslka få sympati genom att berätta varför, inte just idag i alla fall. Men: människor är inte alltid de man trodde att de var och det må gälla män som kvinnor. Om man märker att pappan till ens barn inte är den man trodde trots ett tioårigt förhållande, om man faktiskt önskar att han inte var pappan till barnet hur ont det är gör, då är man inte skitpigg på att låta honom ta hand om barnet hela dagarna. Och i ett samhälle som man inte kan räkna med ser till barnets bästa utan som är (jag trodde aldrig jag skulle använda dett uttryck åt det här hållet) PK till den grad att en tingsrätt kan döma till pappans fördel av rent politiska skäl, då törs man kanske inte heller separera eftersom man är livrädd för hur det då ska bli för barnet. Så kan det ju vara, och det är dessvärre inte bara så i mitt fall utan genom mina erfarenheter har jag sett att det är vanligare än man tror. När det gäller det rent ekonomiska hade vi redan från början sagt att jag skulle vara hemma ett år och min sambo fem månader. Och jag kan lova att det inte fanns några ekonomiska möjligheter att göra på något annat sätt, oavsett dina åsikter om att sådana argument inte är godtagbara. Jag ville, innan sonen föddes, att vi skulle lika. Idag är jag djupt tacksam att de fem månadernas pappaledighet nu bara blir fyra.
Du säger: "jag tror inte att Mamma är något du är där produktbeskrivningen innebär att du är automatiskt är bäst lämpad att ta hand om ditt barn. Någonsin."
Menar du det? Verkligen?
Amning? All forskning visar att detta är det bästa för barnet. De flesta pappor kan inte amma.
Puss och kram på dig.
Du säger: "jag tror inte att Mamma är något du är där produktbeskrivningen innebär att du är automatiskt är bäst lämpad att ta hand om ditt barn. Någonsin."
Menar du det? Verkligen?
Amning? All forskning visar att detta är det bästa för barnet. De flesta pappor kan inte amma.
Puss och kram på dig.
Linda: Jag tror verkligen inte att Jenny menar att hon tycker att man ska dela lika om det är rent olämpligt att den ena föräldern är hemma med barnet. Men det går ju också att i såna fall fråga sig varför valet att stanna i förhållandet finns? Om den ena föräldern är så olämplig så den andra inte vill lämna det gemensamma barnet dagtid så borde ju de argumenten även hålla i domstol. Tycker jag. Men igen, jag tror verkligen inte att Jenny i det här inlägget syftade på specialfall, utan på majoriteten.
Olga: förlåt men HAHAHAHA! Den här jävla amningshetsen måste fan sluta. Det finns oerhört många som inte kan eller vill amma, av massa orsaker. Deras barn blir inte fucked for life för det. Dessutom kan man väl amma 8-9 månader eller nåt sånt om man delar lika på föräldraledigheten? De allra flesta i min omgivning har slutat amma där nånstans iallafall.
Hej och tack för att du skriver om ämnet, tack för att du argumenterar delad f-ledighet på jobbet, tack för att du inte accepterar "fel val". Vi har ett barn jämngammalt m Fimpen och nyss bytt här hemma. För mig är fördelarna med delad f-ledighet uppenbara och självklara, och oftast är jag trygg i det. Men ibland, och det är oftare än jag anat på förhand, så känner jag mig så jävla ensam i att tycka att delad f-ledighet är genialt. Och då är det nödvändigt att läsa bloggar som din.
Svinbra skrivet! Hallelujah osv.
Men alltså Olga, driver du med oss nu? Lägg ner det där jävla amningstjafset och inse att ungar som får ersättning mår rätt så exakt lika bra som ammande ungar. Syftar du på närheten? Vi, ja faktiskt pappan också, för du vet, han är också benägen att ge närhet alldeles utan tuttar, har burit omkring på våra ungar i sjal samt hjälps åt vid matning. Du får gärna tro att vi sätter våra ungar i ett hörn med nappflaska men så är det faktiskt inte.
Och just det, bägge våra barn är flaskbarn, men det kanske du förstod? Och ja, de mår alldeles utomordentligt bra.
"vi har också valt bort en massa saker för att kunna vara fria att göra val (boende, bilar, dyra kläder etc etc)"
Det säger liksom allt. Det är exakt som när jag satt på Economicum i Uppsala för hundra år sedan och lyssnade på Carl Bildt när han pratade om att avskaffa CSN och sa att det "i framtiden bör vara lika självklart för föräldrar att spara till barnens skolgång som det nu är att spara till första våningen och bilen". Jag blir bara så jävla trött. Jag anser att feminismen i sverige har blivit en riktig medelklassdebatt där fokus i 80% av fallen enligt mig ligger på helt fel saker. det är för mig lika frustrerande som attt försöka diskutera genusfrågor angående barn och ständigt hamna i en diskussion om att "varför kan inte tjejer få ha rosa och vara tjejer". Allt ska förenklas och det ska vara så jävla lätt att döma ut andra och känna sig så modern och moraliskt överlägsen själv. Allting är inte så svart eller vitt, det är allt jag säger. Kan för övrigt rekommendera Chancers "Sociala positioner" som handlar om amerikanska förhållanden men som tyvärr är lätt att föra över på svenska sådana. Även jämställdjeten är komplex och det är svårt, anser jag, att skilja genus från klass och etnicitet.
Angående amning ska jag även där sticka ut hakan genom att säga att jag tror att amning är det bästa för barnet och jag tycker att det är trist att fler och fler väljer bort amning. I min mammagrupp var det bara en av sju som ammade efter tre månader, trots avv vi bara var två som inte kunde (jag gav ersättning också vilket ledde till att sonen vägrade bröstet efter bara två månader). De tyckte att det var trist och de var rädda att brösten skulle bli fula. Ja, jag är väl fruktansvärd som säger detta också antar jag, men jag blev sjukt less på den där mammagruppen och att jag skulle känna mig präktig bara för att jag inte suktade efter att resa bort själv en vecka när mitt barn var ett par månader gammal. Jag förstår att behovet av egentid kan vara stort, men snälla, ge lite förståelse tillbaka och inse att alla inte är likadana! Jag är långt ifrån präktig, och jag har haft nog med egentid i mina dagar för att jag gärna skulle avstå från det den första tiden utan att det var en uppoffring. Men det är som att det är så jävla mycket mer okej att vara arg på sitt barn, att önska att man inte fått något barn, att vilja rymma, osv än vad det är att njuta av spädbarnstiden. Jag undrar ärligt talat varför vissa vill ha barn när det går tre månader innan de börjar med diverse skrikmetoder och låter barnet sova i eget rum för att få "privatliv". Man behöver inte vara biologistisk för att inse att detta inte är det opimala för ett litet barn. Nu urartade inlägget, men det är så många saker som retar upp mig angående detta. Det verkar ha varit så jävla mycket enklare bara för 15-20 år sedan. DÅ har jag fått berättat för mig att det faktiskt var möjligt att amma eller inte amma tex, utan att det blev världskrig kring det.
Amninghets? Jag påpekade bara att det finns saker som mamman kan bättre än pappan, av naturliga skäl. Amning en sådan sak. Gör hur fan ni vill, jag respekterar ert val. Skit i att amma om det passar er bättre, men vi kan ju inte totalt negligera att all forskning visar att amning är överlägsen flaskan.
Puss och kram på er.
Linn; jag förstår hur du menar, och jag skulle tidigare förmodligen ha resonerat likadant. Tyvärr är jag inte ett sådant "specialfall" som det kanske verkar.
Man kan tycka att en domstol skulle döma så men jag tror dels att detta gäller många i olika hög grad samt att det är så att det som krävs för att en domstol ska se en förälder som olämplig krävs betydligt mer än vad jag själv anser. Jag har högre ambitioner för min sons liv än att han bara ska överleva. En liten sak som att min sambo, när jag använde ordet "strumpbyxor" blev galen och sa att jag inte får säga så för det är "gay". jag undrade vad han menade, då sa han: "Jag menar att om du vill att han ska bli en hora som säljer sig till andra män så kan du ju säga så." DET är tillräckligt för att JAG ska tycka han är olämplig. Jag antar att jag framstår som en idiot som är tillsammans med någon som kan säga något så idiotiskt. Men det är som om en annan människa flyttat in i hans kropp sedan jag blev gravid. Det finns såklart betydligt större skäl än detta exempel till varför jag är orolig, men han är inte våldsam eller missbrukare och han älskar sin son. Att jag kom ut ur duschen häromveckan och fann min ettåring lekandes med en vass kniv i hallen, att han skurit sig på foten så han blödde för att hans "pappa" inte hade orkat plocka ur sina arbetsbyxor som han sagt till mig att han gjort, det är inte heller ett skäl. Inte är det ett skäl att hans pappa kan lägga sig och sova mitt på dagen när han är "pappaledig" så att barnet kan få livshotande skador i sitt eget hem heller. Det krävs väldigt mycket mer än så. Då har jag det hellre såhär, trots att jag aldrig i mitt liv skulle ha kunnat tro att jag skulle stanna i en relation "på grund av barnen"
Linda: om du ska ha en chans rättsligt måste du börja ta hjälp av soc. Det är enda vägen, och det är med lite tur en möjlig väg. Du måste anmäla din oro till dem och få den dokumenterad. Den situation du just beskrivit är på inga villkor en miljö att försöka stå ut med utan en att göra allt för att ta ert barn ifrån, för barnets skull.
Ylva
Linda - du har inte en aning om hur min ekonomiska situation är, det är en ren förolämpning att jämföra det jag säger med Carl Bildts idiotiska uttalande.
Ja, amningshetsen måste sluta, absolut!
Men den får gärna sluta även åt andra hållet, idag är det ok och "normalt" att amma i 8-9 månader (inte kortare än 6 månader, inte längre än 10). Jag ammar fortfarande min unge som är 18 månader (jag började jobba när hen var ett halvår och vi har delat precis lika, för många funkar det att fortsätta amma ändå, utan att pumpa ur eller liknande) och blir också "fördömd" av många.
Ville bara säga det. Dels att amning inte är en anledning till att inte dela och dels att det måste vara ok både att inte amma alls och att amma länge.
Och: Jag glömde säga: Tycker vi ska sluta med antagandet att feminism är någon sorts lyxgrej som medelklassmammor kan ägna sig åt. Jag möter feminister i alla läger, men färre och färre ju högre upp i klasserna jag kommer. Jag tycker tvärtom, att de mest aktiva och engagerade feministerna återfinns i de lägre samhällsklasserna och har en agenda som sträcker sig djupt ner i hur vårt samhälle är beskaffat. Sedan finns det tyvärr stora grupper i alla klasser som tycker att det här är en ickefråga och att "alla familjer ska få göra som dom vill". Det tycker jag också att man får, åtminstone så länge t ex föräldraförsäkringen är så uråldrigt utformad som den är nu, men man ska åtminstone vara medveten om vad det leder till i förlängningen. Jag har inga problem med att erkänna när jag gör saker som går tvärtemot hur jag egentligen TYCKER, det händer hela tiden. Det händer alla hela tiden, kolla nu senast Nina Björk. För det är svårt, det är svårt att sätta samhälleliga förändringar framför sina egna behov. Eller möjligheter om man så vill. Men jag blir mer och mer medveten, går mer och mer utanför familjens behov i nuläget och försöker tänka framåt. Det kallas utveckling och därför är det sista jag skulle vilja att gå 20 år tillbaka i tiden. För min sons skull. För hans framtids skull.
Och: Jag glömde säga: Tycker vi ska sluta med antagandet att feminism är någon sorts lyxgrej som medelklassmammor kan ägna sig åt. Jag möter feminister i alla läger, men färre och färre ju högre upp i klasserna jag kommer. Jag tycker tvärtom, att de mest aktiva och engagerade feministerna återfinns i de lägre samhällsklasserna och har en agenda som sträcker sig djupt ner i hur vårt samhälle är beskaffat. Sedan finns det tyvärr stora grupper i alla klasser som tycker att det här är en ickefråga och att "alla familjer ska få göra som dom vill". Det tycker jag också att man får, åtminstone så länge t ex föräldraförsäkringen är så uråldrigt utformad som den är nu, men man ska åtminstone vara medveten om vad det leder till i förlängningen. Jag har inga problem med att erkänna när jag gör saker som går tvärtemot hur jag egentligen TYCKER, det händer hela tiden. Det händer alla hela tiden, kolla nu senast Nina Björk. För det är svårt, det är svårt att sätta samhälleliga förändringar framför sina egna behov. Eller möjligheter om man så vill. Men jag blir mer och mer medveten, går mer och mer utanför familjens behov i nuläget och försöker tänka framåt. Det kallas utveckling och därför är det sista jag skulle vilja att gå 20 år tillbaka i tiden. För min sons skull. För hans framtids skull.
Johanna, nej, jag har inte någon annan insyn i din ekonomiska situation än det jag - kanske orättvist - läste in i dina exempel om vilar och dyra kläder. Att vi inte kunnat dela lika rakt av är inte för att vi behöver pengar till bil (har nämligen ingen) eller dyra kläder. Däremot är det kanske trevligt att kunna betala hyran och köpa mat? Jag tycker bara att man inte ska döma människor utan att veta något om deras valmöjligheter. Medelklassfeminism, ja det står jag för! Det hade absolut ingen koppling till vilka som har råd eller inte att ägna sig åt feminism. Jag talade om en speciell typ av feminister. Jag tycker att det finns en hel bunt av inskränkta och ytliga feminister som jag stöter på stup i ett och som är dogmatiska men samtidigt förvånansvärt ointresserade av att förändra saker i grunden eller se strukturer i samhället; ja de saker som jag själv anser bör medvetandegöras för att få en förändring till stånd. Jag har tex en vän som bråkade om sin sambos amning innan barnet kom ända tills hon gav med sig, han ville nämligen inte att hon skulle amma för det skulle ge henne ett orättvist försprång i anknytningen till barnet. Det är såhär jag tycker att det börjar bli, och jag anser inte att det ger kvinnor lika mycket makt som männen, tvärtom. Jag nämnde "Sociala positioner" och hur jag tycker att genus inte bör separeras från klass och etnicitet. Jag är feminist. Och jag tycker att verkligheten är mer komplex än vad somliga vill göra den till, that´s all I´m saying.
Oj, vad ni har diskuterat medan jag var borta i helgen!
Jag har tre saker att säga:
1.) Ja, amningshetsen måste sluta åt båda hållen. Det måste få vara okej att amma i noll månader och åt andra hållet - så länge det funkar för föräldrar och barn. Det där med att mammor ammade lite/mycket för i tiden har jag svårt att tänka mig. Jag har pratat med ganska många kvinnor i min mammas ålder och ingen av dem kan minnas att det fanns någon amningshysteri när jag och min man var bebisar, de gjorde lite som de ville.
2.) Enskilda fall som tas upp i kommentarerna är just det. Enskilda fall. Ska vi gå in på enskilda fall när vi diskuterar jämställdhet kommer vi inte komma någonstans alls. Det finns säkert lika många fall av och exempel på dåliga mödrar, som olämpliga pappor.
3.) Jo, jag tror fortfarande inte att mammor automatiskt är bäst för barnet. Det var någon som nämnde amning, men vad hindrar kvinnor från att pumpa. Sen har jag hört om något nytt spännande som faktiskt inte bränns som vigvatten på en okristen i kyrkan. Jag vet att det är svårt att tro på, men jag har hört att det kallas ersättning. Okej, bröstmjölk må vara det bästa för barnet, men hur mycket i barnets uppväxt kommer att övervägas med sådant allvar? Det finns en miljon saker som inte är det bästa för barnet, vi ger det till dem ändå. Tv-spel, tv, inomhuslek, prestationsångest, inga husdjur, husdjur, en ny iPhone, för mycket veckopeng, ingen veckopeng.
Jag står fortfarande fast vid att en man lika gärna kan vara hemma med barnen de första månaderna. De senare månaderna. Alltid.
Underbart inlägg. Å fantastisk diskussion.
Ingen nämner individuell föräldraförsäkring. Jag tror det är den bästa vägen för att få nåt att hända utan att det ska ta så lång tid.
Å strama upp regelverket så att en inte kan snåla på dagarna å vara hemma i ett år medan den andra tar ut 7 dar i veckan i några få månader (eller väljer att inte ens ta ut några för den delen).
Motvalls: Det är väl vad hela diskussionen går ut på? Att dela lika på föräldraledigheten. Det gör man ju bäst genom individuell föräldraförsäkring, det trodde jag var så solklart att det inte ens behövde skrivas. Däremot måste man ju utgå från hur dagens föräldraförsäkring är utformad, precis som jag skrev i en av mina kommentarer "alla får göra som de vill, åtminstone så länge föräldraförsäkringen är så stenålders utformad som idag" och föra dialogen utifrån det. Individuell föräldraförsäkring tror jag tyvärr det kommer dröja väldigt länge innan vi får, inget politiskt parti kommer våga ta sådan ställning i frågan. Men det vore min dröm!
Och jag tycker också att det är så intressant att ingen av de som inte delar lika säger att "ja, det är åt helvete att man inte delar, det är faktiskt inte bra". Jag och min man har inte heller delat lika på föräldraledigheten, inte ens i närheten. Den ena föräldern har tagit 15 halvdagar, den andra har tagit resterande (vi har förstås dagar kvar). Alla här är så upptagna med att köra taggarna utåt och stenhårt försvara sitt val och inte ens reflektera över det jag skriver om i min första kommentar - hur DET valet påverkar deras barns framtid. Om vi hade tvingats ta 50% var - ingen hade varit gladare än jag. Även om det hade inneburit att jag fått lägga upp mitt egenföretagande på ett helt annat sätt än hur jag nu gjorde. Och ja, det var jag som tog 15 halvdagar. Och ja, mitt barn har helammats (förutom ett fåtal tillfällen då jag varit borta under dagen och han fått flaska, antingen pumpad mjölk eller ersättning och förutom den period han sondmatades). Jag tröstar mig med att vi åtminstone bröt mönstret i och med att det var pappan som tog lejonparten och inte mamman, men det är ju egentligen inget försvar för att inte dela lika. Nu är jag gravid igen. Den här gången kommer vi dela 50-50 från start.
Johanna: Jag är inte säker på att alla håller med om att delad föräldraledighet görs bäst genom individuell föräldraförsäkring. Men jag håller förstås med dig eftersom jag skrev så!
Jag har själv tidigare bloggat om vilket oerhört trubbigt instrument uttag av dagar egentligen är för att avgöra om föräldrar delar lika på ansvar för å tid med barn, är jämställda osv. Men det säger något om vilja å medvetenhet å jag hoppas att politikerna kommer att våga ta i frågan.
Tycker också att det är ett problem att alla försvarar sina val snarare än diskuterar utifrån ett samhällsperspektiv. Jag är själv privilegierad som haft råd att ta ut få dagar eftersom vi har bra löner, bor billigt å har ersättning från arbetsgivare också. Men bara för att det gynnar mig tycker jag inte att det är det bästa systemet utan skulle faktiskt önska lite mindre valfrihet för alla. På så vis skulle även arbetsgivare som har en traditionell syn i frågan behöva förändra sitt förhållningssätt.
F ö behöver vi en mångfald av förebilder som visar att det som du t ex går att amma å jobba. Å förstås pappor som visar att de kan vara hemma tidigt i barnets liv, inte bara ett par månader på sommaren efter att barnet fyllt ett.
Jag säger som jag brukar: Du är mycket klok.
Du är min idol.
Skicka en kommentar