Den där om att Stolte mannen gästbloggar

Jenny har precis gått och lagt sig. Somnat också tror jag för jag hörde knäppet som lampan ovan sängen ger av sig när man släcker den, för en stund sedan. Ja, vår son sover också sedan länge. Det brukar bli så, att Jenny går och lägger sig lite tidigare och jag är uppe. Jag har ett ganska stort behov av att bara få vara själv en stund och nu ganska sent på kvällen får jag vara det.

För några veckor sedan frågande Jenny mig om papparollen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Hon frågade lite trevande om jag inte kunde tänka mig att skriva något om Rollen som Pappa, underförstått att hon skulle använda den till sin blogg, vilket jag inte alls var säker på att jag ville. Till saken hör att jag inte läser Jen’s blogg, så jag vet liksom inte riktigt om detta kommer ”med” eller hur det kommer att användas. Nu tänker ni att hur fan kan han inte läsa bloggen!? Men så är det faktiskt. Det är Jennys utrymme och även om det kan vara svårt att låta bli så antar jag att ni inte läser era partners sms?

Hur som helst, jag visste dessutom inte om jag hade särskilt mycket att säga om rollen. Jag är ganska säker på att Jenny frågade mig i ett tillfälle då det pratades om mammarollen bland hennes vänner eller möjligtvis här på bloggen så mina tankar är eventuellt off topic.

Att vara pappa är för mig mycket svårt att förhålla sig till. Mycket svårare än jag trodde. Trots att jag brukar säga till mina vänner att det är förvånansvärt lätt att vara förälder är det förstås inte det. Jag menar endast att det är konstigt hur lätt man anpassar sig till att ta hand om någon. Det finns massor av tillfällen och perioder när det är mycket, MYCKET svårt. Dock tror jag inte att det är de svåra perioderna som definierar eller utgör hur väl man klarar eller är sin roll som pappa. Jag tror att rollen som pappa fylls av alla de där stunder som är mellanrum och inaktivitet.

Jag vill ge honom mina goda sidor och de sidor hos mig jag gillar, de uppfattningar jag upplever som bra, nyttiga och användbara. Jag vill ge honom de uppfattningar jag upplever som bra, nyttiga och användbara. De som jag inte lever efter, men tror på. Jag vill undvika att ge honom de sidor hos mig jag inte är fullt lika förtjust i och jag vill ge honom motståndskraft mot sådant jag upplever som helt uppåt väggarna.

Ja ni märker ju att mina tankar om rollen är ryckiga och motsägelsefulla. Det beror nog på att jag i grund och botten aldrig har speglat mig och sett en pappa som likt Atlas upprätt håller en roll som spelar roll. När jag ser mig i spegeln, tänker, åker tunnelbana, jobbar, dricker öl, lagar mat, älskar, knullar eller som nu skriver är jag Marcus.

Jag är väl medveten om att jag bär många roller i samhället, inte minst i förhållande till min familj, men allt jag är och någonsin kommer att kunna vara är Marcus. Jag är jag oavsett vad min son eller Jenny säger. Pappa eller make.

Jag älskar Fimpen (förvånansvärt otroligt mycket) och tror att min papparoll är att förmedla precis det som hans mamma gör.