Han ler mot mig och han har de blåaste ögonen jag någonsin sett och han frågar varför jag ser så nere ut, jag som alltid pratar i 180 och hörs överallt och jag snörvlar och säger att jag har feber. Han går och letar efter huvudvärkstablett, ger mig ett rosa piller som jag sköljer ner med tequila. Vi sätter oss ner på två stolar i båten och jag frågar om han mår bättre nu. Han nickar och svarar att hans längtan efter hem, efter Australien, och efter expojkvännen, har stillnat. Han kramar min axel och säger att mina kinder är roda, precis som de ska vara på en svenska, jag svarar att det är på grund av febern.
Runt om oss blir folk fullare och fullare och några har redan börjat hångla. En amerikanska och en mexikan som inte kunnat sluta titta på varandra sen de kom till Mexiko kysser äntligen varandra och jag ler mot australienaren och pekar.
Han frågar om unge fransmannen och jag rycker på axlarna. Det trycker över näsan och kinderna och det svider i ögonen. Alla är mer eller mindre sjuka, på ett eller annat sätt, och söta tyskan spyr över båtkanten. Australiensaren klappar mig på kinden och säger att jag ar varm. Jag säger att jag vet och tar på mig annu en tröja. Unge fransmannen går forbi och blinkar åt mig.
Jag vänder mig mot australiensaren som ler mot mig. Jag ler tillbaka. "Du borde inte rycka pa axlarna åt en så fin ung man, vill inte du ha honom så kan jag ta honom" säger han. "Jag vet" svarar jag och ler.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fina jenny, det känns som att du har det bra. KRAM!
Hey!
Hittade hit av en slump vet inte hur och nu är jag här nästan varje dag. Du skriver en av de skönaste personliga bloggarna jag stött på och jag ville bara få sagt det.
RvT: Tack, sota!
Windstorm: Tack. Det skrammer mig som faen lite da och da, men sen tanker jag att jag bor i Mexiko och har kan ingen kanna igen mig. Far ta smallen nar jag kommer hem igen.
Skicka en kommentar