Mexiko är inte sa konstigt som jag trodde. Mexiko är konstigare än jag trodde. Samma människor, samma känslor, samma rop pa hjälp, samma leenden och samma falskhet. Samma tyckommig-känslor, samma desperation, samma depression, samma hogljuda tysta skrik pa hjälp. Samma skratt, samma lekar, samma stormar, samma tittande under lugg. Man kittlas likadant har som i Sverige. Aven här finns en längtan efter att folja med det motsatta konet hem forsta kvällen och samma rädsla att framsta som en slampa.
Skillnaden är liten. Skillnaden ar stor. Aven här kommenterar folk att jag svär som fan. Aven här tänker jag pa att jag inte borde svära sa mycket. Sen skiter jag i det och folk kallar mig mala. ¡Que mala eres!
Den värsta känslan ar den av ensamhet. Jag är ofta ensam här. Jag är aldrig ensam här. Det är alltid fullt av folk runt mig, med mig, hos mig. Hemma ar jag aldrig ensam. Dar valjer jag att vara sjalv. Att vara ensam och vara sjalv ar tva helt olika saker. Och han, fina fransmannen, fragar varfor jag ser sa ledsen ut. Jag ler och svarar att jag bara ar trott. Han smeker mig over handen och viskar i mitt ora.
Vi är alla ensamma tillsammans här.
they will never attack my big and large towers
10 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar