Sitter och rensar min mailinkorg, eftersom jag får så många mail just nu att den svämmar över, och kommer till de där hemska. Till det som fortfarande är mitt största misslyckande, som fortfarande kan få mig att gråta hysteriskt.
"Du är en djävla bergochdalbana. Eller vårt förhållande. Jättekul ett tag, men sen mår man illa. Jag skulle inte klara av om du sa att du inte vill leva med mig. Vad fan skulle jag göra då? Vem är jag utan dig? Mitt nyårslöfte om att älska mig själv mest i år har inte fungerat särskilt bra. Jag håller ihop mina käkar så hårt nu, för att inte börja gråta, att det gör ont."
Det jobbigaste jag gjort i mitt liv var att lämna den jag älskade mer än jag älskat någon. Inte för att jag inte älskade honom längre, utan för att vi inte fungerade längre. Allt du behover är inte kärlek. Du måste kunna leva också.
Han som var mitt liv.
Och den där psykologen jag dejtade var visserligen ett pucko, men han hjälpte mig att komma över M. Han hjälpte mig att se att det finns andra att tycka om och som tycker om mig. Att det faktiskt går att tycka om mig. Tills man blir ett pucko och börjar dejta andra utan att berätta för mig först.
Och när han ringde och grät och bad och undrade varför det inte kunde bli vi igen så föll jag ihop i en liten hög i koket och blev pulver, sand, damm, ingenting och var tvungen att bita ihop käkarna så hårt, så djävla hårt och berätta för honom att det aldrig skulle bli vi igen. Och det gjorde så ont. Det gjorde så djävla ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Tårar droppade ner pa köksbordet och jag försokte tänka pa alla de dåliga stunderna, men allt jag såg var hans händer, hans underbara händer. Och efteråt gick jag in till S och föll in i hennes famn och grät.
Jag kommer älska honom hela livet. Hela mitt djävla liv.
they will never attack my big and large towers
19 timmar sedan
6 kommentarer:
Vissa människor finns för alltid i ens hjärta. Det är nog meningen att det ska vara så. Det är ett bevis på äkta kärlek.
mhm
Jag har en S.
Och det var år sedan nu, men jag kommer alltid älska honom. Och som jag kämpade emot den insikten, men till sist var det bara att lyfta vit flagga och acceptera att så är det. Men precis som du skriver, älska räcker inte. Det krävs annat också.
Det är för att det gör sådär jävla ont som man kan känna att det inte är värt det. All smärta, alla svåra stunder. För att lämna ut hjärtat till någon, som kanske inte vill ha det, vars hjärta kanske inte passar ihop med mitt. Jag borde aldrig mer bli kär.
Eller så borde jag alltid vara det.
Jenny, ibland skriver du så fantastiskt vackert så att det känns som om något går sönder i en när man läser. Jag har smygläst här länge nu utan att kommentera, men nu kunde jag inte låta bli längre.
Tack för alla fina ord och tankar.
Du skriver så vackert så att hjärtat nästan går sönder. Och man förstår verkligen hur jobbigt det känns, eller förstår och förstår. Vissa saker är inte till för att förstås. Det bara ska vara så och man förstår inte varför. Men det är jobbigt. Kram på dig!
Skicka en kommentar