Den där om de tyska händerna

Det var den där sista sommaren när känslorna låg krossade och söndertrampade på golvet och vi sparadesparade till en sista resa lång, som visade sig bli mindre och inte så långt bort som vi hade behövt och tänkt. Inte så långt bort så att vi kunde komma bort från det förfall som vi tillsammans blivit. Egentligen hade det nog kvittat var vi åkt, minnet av den resan kommer alltid färgas av bråk och ständiga nästantårar i ögonvrån som desperat försökte döljas och desperata händer som runt varandra kramade och desperata känslor som trasslades ihop med hans och bildade ett nystan av samhörighet i det där förfallet.

Vi visste att det skulle vara det sista vi gjorde tillsammans, som vi tillsammans gjorde. Vi satt på långfärdsbussar och vars en hörlur vi hade och lyssnade på samma musik, tätt ihop, men så djävla långt ifrån varandra ändå. Vi låg på stolar gjorda av barnarbetare och av sol och kunde inte stilla ligga, stillaligga ocheller koncentrera oss på Coetzee eller Coelho eller Christie för tankarna vandrade i racerfart och var långt ifrån, högt uppe, kunde där och då vunnit OS i gång, först i mål, även om det inte fanns något mål, så snabbt att de inte gick att greppa innan de försvann, såg bara försvinnande färger och former. De raceade mot, var redan, längre fram i tiden, floterade redan i långa, ensamma höstdagar.

En eftermiddag kom tillbaka till den gamla tanten vi gjorde, den gamla tanten vi bodde med, hos; hus på sidan av berget, hej pittoreskt, getter beta gräs och gamla gubbar röka pipa i fred i trånga katalogbildsgränder. Vi vara sådär krispiga i huden, stekta sex minuter på varje sida, i mycket olja, huden saltig och sandig och solig, en Gärdestadslåt vi hava i hyn. Jag stod inne i duschen för att duscha mig gå ut och festa i hamnen:ig. Han kom in bakom mig och smekte där, mellan brunt och vitt, där sanden antagligen låg som en rand, ryggslut kysser rumpa. Han sig ner böjde och viskade i örat mitt. Fina munnen mot örat mitt, viska vill ha dig, känna att han vill ha mig jag gjorde. Men ryggslut säga nejtack, kroppen inte vilja svara, svarar inte, tankarna har sprungit sig trötta, orkar inte nytändning, balsam i håret, inte i själen, blundablunda och sväljasvälja för att inte gråta den där ögonvrånsgråten och herre Gud, den här mannen jag känt i fem år, älskat, inget hellre önskat än att bli sedd. Hans händer blivit så fel och de talar inte längre samma språk, tyska kanske?, de sjunger inte längre lockande sånger till mitt bruna ryggslut.

Så jag sköljde ur balsamet och gick ut ur duschen, bort från honom. Jag lämnade det som fanns att lämna. Hans tyska händer och hans ilska och var så stark att det lyste ut från under vattenstrålarna och den sköljdes inte ner, med, men han sa inget, vi sa inget, inte talade, icketalade, tankarna gick OS, men munnarna hade lagt sig vid sidan av, i diket och ingenting sade. Med främmande, kanske tyska händer, arga ögon, lysande ilska, OS-tankar, åkte han och jag tillbaka till fastlandet dagen efter.