Den där om henne

Hon välkomnar mig inte direkt med öppna armar. Hon tar tag mig i nackskinnet, sådär som farfar brukade göra på oss när vi var mindre och sprang i blommande rapsfält, som inte var våra att springa i. Det är som om hon vill anklaga mig för att ha varit borta, glömt bort henne, lämnat henne. Jag smeker henne och säger att jag varit borta, träffat andra, men aldrig glömt henne, hur kunna glömma dig?

Dagen efter visar hon sig från sin bästa sida i röd och gul sommarklänning, böljar och dansar, stryker mig över kinden, på bara benen och över håret på underarmarna. Viskar i mitt öra att "så du har saknat mig?" men jag skakar på huvudet. Vill hon spela spelet kan jag spela med. Hon är en av de stoltaste jag vet. Den med högburet huvud, anser sig själv som bäst bland mindre systrar bredvid, till höger och vänster.

På kvällen folk dricker öl och tycker att de är högst orginella på hennes gator, när hon betraktat orginella öldrickare, dårar, löst folk i hundratals år. Öldrickande, horeri, ta innanför kjolen. Skratta högt, skratta lågt, koketteri, fylleri, hepateti, apeti, onani, bigami i hundratals år. Hon rycker på axlarna. Inget nytt!

Folk som trängs, som är störst och bäst och tror att de är tillräckligt speciella för henne att minnas. De tror att de är djävla Bellman, kommer stå i historieböcker och finnas kvar, i vinden, i minnet, när frågan är om hon ens minns honom. Folk som svär, skriker, "här kommer JAG!" som om JAG skulle vara en annan än den JAG som stormade fram på hennes gator år 1769.

Trettonåringar med ihoptrasslade och tillslarvade tjugilappar och kvinnor i klackar med blänkande kort. Alla skriker "se mig, se mig!" när de som man egentligen ser mest är de tysta, de som lever i sin egen värld i tunnelbanan, de man inte vill se, de som inte vill bli sedda.