Den där om min faster

Hon hade alltid kjol på sig. Kjol, eller sådana där slitna Levisjeans, som gick skithögt i midjan, tidigt nittiotal, stentvätt, lite korta nertill, fransiga och hål på knät. Hon stod och spejade. En hand på höften, alltid en minsta kusin hängandes, en annan hand över ögonen, skuggandes. Det var som om hon hade fyra händer. De var överallt. Hon gjorde de godaste popcornen med de där händerna. Snöt barnnäsor och klappade lugg ur ögonen. Kokade kaffe och vägrade ta emot pengar, fast att folk var skyldiga. Baddade pannor och skrattade. Allt med händerna.

Hon körde en Volvo. Ljusbrun. Det låg alltid katter uppepå och inuti och under, som man var tvungen att stick iväg! och fräsa åt, för att de skulle försvinna. De försvann aldrig, de blev bara fler och fler. De hade en hund, Kickan, en häst, Pärlan, en get som jag inte minns namnet på och väldigt många grisar.

Varje sommar samlade hon oss inne i köket och viskade att vi fick fem kronor för varje ölburk vi hittade i buskarna. För oss blev det en skattjakt. En skrattjakt. Det fanns många ölburkar. Det blev många femmor som man kunde köpa blandat för en tia, inget surt, inget salt på torget inne i byn. Det är först senare jag förstått att det där med ölburkarna hörde ihop med skrik och bråk och att han alltid fick sova på soffan.

Hon var allt. Hon var det och den man skulle bli. Som henne, med kärlekshänderna. Kärlekshänderna som snöt barnnäsor och kusinnäsor och strök luggar ur ögon. Hon var det ultimata, hon var kärleken, Kärleken.