Den där om självklart

Hon log när hon berättade. Hon log ett sånt där leende man har när man kan och vet något som ingen annan kan eller vet. Man är den enda i världen. Den enda. Jag tittade upp mot henne och viskade att hon skulle berätta. Hon var världsvan. Världsvan i röda skor. Hon äsch:ade och gick lite snabbare, så att jag fick springa för att hinna med.

Vi gick på stigen som trampats upp mellan skolan och fritids och antagligen var vi på väg hem. Förbi röda huset, Folkets hus och ICA, över stora vägen, där man inte fick gå själv, gick vi själv. Jag bad igen att hon skulle berätta och hon sa amen du vet? Och jag nickade, jovisst jag vet, sa jag, utan att veta. Hon var så mycket äldre än mig, fast att vi var lika gamla. Jag en månad äldre. Det var hon som lärde upp mig i det mesta. Hur man rökte. Hur man satte in en tampong. Sa att det inte gjorde alls ont. Hostade inte alls.

Vi var tolv år. Jag drog henne i armen. Amen okej, kom vi går och röker! Och vi gick och rökte i den där skogsdungen ibörjan av skogen, där man rökte och inte fick lov att röka. Jag hostade och hon hostade inte. Hon berättade om hur han hade kommit in i henne. Sagt att hon var våt som havet, att hon var dyblöt och att det såklart hade varit pinsamt och jag fattade ingenting, men nickade jo, såklart! Hon berättade att de hade sovit i ett tält och att han var äldre och att de hade hånglat skitlänge först och att det var jätteskönt. Och jag nickade jo, såklart! Hon var före alla andra. Hon var mognare, oräddare. Hon gjorde alla saker först. Var ljusår före oss andra.

Jag frågade om hon skulle göra det igen och hon nickade självklart! Och jag jo, självklart! och självklart gjorde hon det igen. Många gånger. Många, många gånger innan jag själv gjorde det. Jag förstod det aldrig då. Hur hon kunde vara sådär före, sådär tidig. Så där självklart!

För några år sedan dog hennes pappa. Det gick rykten om att han hade förgripit sig på henne. Enbart rykten. Såklart. Självklart!