25 januari 2009

Den där om klockan fyra en lördag på Bondegatan

Sitter med tröttpanna i mottagarhand vid mitt stökskrivbord, överjobbar på övertid och har blivit mentor åt två nya på jobbet när Stolte mannen ringer. Han ska på middag hos otrohetsmannen samt lilltjejen och jag blir rädd. Rädd för att det ska smitta på något sätt, att en liten bit ska hoppa av från honom och landa på min pojkväns axel.

Stolte mannen förstår inte min oro. På Bondegatan står vi högst upp på en backe några dagar senare klockan fyra på natten och mitt smink rinner svart nedför kinden när jag försöker förklara att jag är så djävla rädd för det här, samtidigt som han imunpratar mig och frågar hur faen jag kan säga något sådant om honom, litar jag inte?

Han fumlar efter min hand samtidigt som han balanserar fyllekebaben med andra handen och jag stryker bort envisa tårar, säger ser du inte vad det här redan gjort mot oss? så evinerligt trött efter en sex dagars arbetsvecka, med tolvtimmarspass varje dag.

Allt har bara blivit fel. Jag vill inte ha något med det där att göra, så länge han inte förklarat och berättat för sin fru. Hans barn har redan träffat nya tjejen "en tant från jobb" och jag förstår inte hur min pojkvän kan äta middag med dem. Fast samtidigt förstår jag lojaliteten, vänskapen, det där att han måste ha någon på sin sida för att inte trilla omkull. Jag känner mig helt djävla maktlös.

Det blir inte verkligare än så här för mig. Det blir inte närmare än så här. Att stå runt klockan fyra på Bondegatan och vara förbannat rädd för att den man älskar ska lämna en.

3 kommentarer:

It´s all about me sa...

LITE rädsla för att bli lämnad är nog ändå ett sundhetstecken, för att inte ta för givet, men jag tror det är ganska obvious just nu att han aldrig skulle göra något sådant mot dig...kolla bara på hans vänstra axel! :)

egon sa...

Usch vad jobbig sits. Och att du är orolig för att något sådant ska hända er handlar ju inte om att du inte litar på honom, oron finns där i alla fall. Det är bara väldigt lätt att oron tar över och det blir att du inte litar på honom. BRA därför att ni "redan" pratar om det. och KRAM, ta hand om dig. Jobba inte ihjäl dig. Inget jobb är värt det.

Den där Jenny sa...

Jo, precis. Jag slåss lite här för att hålla rent på min mark, så att säga (jisses, en sån dålig liknelse).

Och jobbet är inte värt det, men lönen, håller på att spara ihop till en resa.