Den där om the best of you

Något som är förbannat jobbigt, ja rent ut sagt min sämsta egenskap, är att jag alltid måste vara bäst. Till och med en bekant, på gymnasiet, sa det. Att det var min sämsta egenskap.

När jag red från att jag var sex tills jag var 16 år, var jag bäst. Och jag älskade det. Både att rida och att vara bäst. Men så blev jag 16 och flyttades upp i högsta gruppen, där vi skulle hoppa hinder som var ungefär lika höga som jag var lång (160 cm), och alla andra var så nedrans mycket bättre (eftersom de hade hoppat de här hindren i ett par år) och första gången trillade jag av två gånger och tårarna låg i startgroparna. Så jag slutade.

Jag är inte perfekt. Jag har ett ganska stökigt hem. Jag kan gå till föreläsningarna på morgonen utan att duscha. Jag kan inte klippa hår. Jag kan inte sjunga. Så då gör jag inte det. För jag är dålig på det. Allt som jag inte är bäst på gör jag inte. Det är därför jag gärna dragit mig under när saker kommer på tal som jag vet att jag inte kommer klara av, eller där jag vet att folk kommer vara mycket bättre än mig.

Och det är så jävla jobbigt.

Vad kan man få för medicin mot det här? Hade varit trevligt om de hade haft något litet piller så att jag inte hade behövt känna såhär.

Fast ännu hellre hade jag kunnat tänka mig ett piller som gör att man blir bäst på allt.