Den där om patetiska låten

Det finns en låt som jag alltid börjar stortjuta till. Eller alltid är kanske lite att överdriva, eftersom jag upptäckte den för typ en månad sen. M skickade över den och sa att han lyssnade på den om och om igen.

Och jag vet att det låter lite patetiskt. Men inte lika patetiskt som att jag, när jag var apfull i lördags när jag kom hem vid fyra (inte tre eftersom de hade ställt om klockorna, inte jag, bara de) så satte jag på den jättehögt och sjöng med, tills jag somnade i soffan.

Och när min mamma och min bror var här och hälsade på så satte jag på den för att... för att jag ville och sen berättade jag att M skickat den till mig. Och då satt mamma på golvet och grät och jag stod ute i köket och grät över löken jag skar och bror stängde av för det var så sorgligt.

Min familj är bra. Och det är skönt att mamma är ungefär lika ledsen som jag, för tänk om hon varit lättad eller bara sagt "jaha, vad synd". Men det gör hon inte, för hon är söt och bra. Och bror är också bra, för han vågar fråga och diskutera och säga att jag är dum, tramsig och nästbäst (efter honom då). Och så tycker han synd om mig och M. Och det är bra, för jag förstår inte folk som säger att de inte vill att folk ska tycka synd om dem. Sån är inte jag. Jag är inte så stolt av mig, det är härligare om de tycker synd om mig.

"You touched my heart you touched my soul.
You changed my life and all my goals.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
I've kissed your lips and held your head.
Shared your dreams and shared your bed.
I know you well,
I know your smell.
I've been addicted to you.
Goodbye my lover.
Goodbye my friend.
You have been the one.
You have been the one for me."

Men nu ska jag lyssna Laleh live på P3.