Den dar om sa klart

Ni vet nar himlen inte riktigt har vaknat an, nar den kanns oandlig och ar sa dar sa att man fortfarande lagger marke till den, for att den ar i en farg som ingen kan unga att stirra pa mot uppat framat overallt? Sa var himmeln nar jag vaknade fyraochtrettio for att flytta till Mexiko.

Folk hade inte vaknat an och folk hade inte borjat stressa an och folk stirrade uppat och framforallt jag som sa hejda vi ses inte pa ett tag for himmeln har borta ar sa annorlunda, ar som en syster mer an som samma ar inte lika ljus har inte samma farger smyger inte pa samma satt som en svensk sommarhimmel utan hoppar mer fram ur det morka och ber inte om ursakt for att den ar sa sen.

Pa planet kallt som fanders inga filtar kvar alla filtar utdelade kryp ihop till en boll bredvid den dar brittiska tjejen som avslojat sitt ursprung genom att bara runt pa en reapase fran River Island och en bok om bysttjejen Jordan.

Framme i Mexiko och ingen hamtar upp mig. Tillater mig panika i en hel minut och tararna branner inte bakom ogonlocken, for kan tarar brinna? de ar dar i alla fall, nara, nara, i en minut. Sen tar jag tag i mig sjalv, skriker mig sjalv hogt i orat och drar i nackharet. Jag klarar det har. Du ar inte dod an. Sa klart fixar det sig med min hemska lilla spanska och deras hemska lilla engelska och jag kommer dit jag ska dit jag ar nu dar jag ska stanna ett tag.

Forsta dagen i skolan huvudvark bakfylla forvirring kommer sent. Pablo, som jag bor med, har tvingat mig upp klockan halv sju och vi har sprungit och pa grund av den hojd over havet over marken pa ett berg som Mexico City ligger pa kanns det som om jag bara anvander tio procent av mina lungor.

Nu och sen umgas med folk har. Vara social fast jag inte riktigt orkar. Le och prata och vaxla mellan spanska svenska engelska. Det blir bra. Sa klart blir det bra. Sa klart.